Vi få ej mer i bön och tystnad bida.
Hur morgonstjärnans stilla sken oss frestar -
stå upp att sadla Herrens vita hästar!
Hur vi ha hungrat, kämpat, hånats, lidit,
en dröm från barnaåren i oss kvidit.
Vi lyfte - knappast vuxna än - den drömmen
på trots mot värld och väld och herradömen.
Vi lyfte högt den emot gråa skyar,
högt över jordens sotigt svarta byar -
en dröm om människan, en dröm om anden,
som bryter murarna och sliter banden.
I denna tid av kloka, övermogna,
vår friska dårskap må vi vara trogna.
Där sanning svider, ärligheten sårar,
giv eld, giv sår, ni drömmare och dårar!
Se dessa träd, förtorkade och stela -
skall nånsin solen i dess lövverk spela?
Se dessa tempel tronande på minnen
till tröst för mätta och förljugna sinnen!
Bland dessa själar, hycklande och lata,
må rätten strida, måste kärlek hata.
Bland dessa tidigt mätta, tidigt visa,
gå ut, o eld, att rena och att lisa.
O morgonstjärna, kyligt sanningsklara,
lys på vår tvekande och ringa skara.
Stån upp, stån upp, I män, till strids att rida -
en krönt, en furste följer vid vår sida!
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar