för att jag skulle skriva bra,
men just som jag skulle sätta mig till
kom fjärdingsmannen
och hämtade in mig till exercisen.
Jag hörde till det mindre vapendugliga
kompaniet,
ett underligt kompani i sanning,
de dvärgvuxnas, puckelryggigas,
klumpfotades och skofulösas kompani,
och förfärligt smutsigt
även ur proletärsynpunkt sett...
Vi fick varken exercera eller skjuta
och lärde oss i stort sett
ingenting alls.
En del gick i köket,
andra sopade gården
eller sprang ärenden,
och jag, som skulle vara lite finare,
fick sitta på marketenteriet
och sälja snus och kaffebiljetter.
Flickorna tittade på mig
och tisslade:
Vad är det där för en,
han ser för rolig ut,
och pojkarna, de klumpfotade och puckelryggiga,
samlades kring mig:
Är det sant, att du är författare?
Kunde just tro det,
att du var något konstigt...
Hör du, skriv då en visa
om det här helvetet!
Längst minns jag logementet,
särskilt om morgnarna:
ett vimmel av nakna, råa kroppar,
och mig själv hoppande ner ur översängen
i spottblackorna inunder.
Men nu är det ju bra, att jag gjort min värnplikt.
Jag slipper att rymme,
kan få ut pass och välja riksdagsman,
ty jag har suttit på marketenteriet
och gjort min tjänst åt fosterlandet.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar