Jag blivit tyngre, strävare i anden.
Dock är jag glad. Jag för ett barn vid handen.
En vårlig makt är med mig, där jag går.
Han tror på mig. Hans glädje jag förstår.
Som barnets hand jag tankfull kom att trycka,
sig världen plötsligt vidgade i lycka.
Bekymren flydde undan, oron vek -
Vi vandra backen utför under lek.
Den lille sig förtroligt till mig närmar,
förstår ej, det är han som mig beskärmar.
Här vågar mörkret icke komma när -
här någon går, som är för ljuset kär.
Vi vandra under träden ned till stranden.
Det sommar är. Jag för ett barn vid handen.
R Jändel:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar