Du makt! Du varelsernas källa,
du tids och världars upphovsman!
Du grund, ur vilken tingen kvälla,
du högst av vad jag tänka kan!
Du väsen över alla väsen!
som himlakroppar, minsta gräsen
ett gudomsmärke velat ge,
som dig i stort och smått förklarar,
som gör, att allt är till och varar,
låt mig din härlighet få se!
Låt denna del av kraft och tanka,
som du till mänska har berett,
ej blind, ej mörk, ej oviss vanka
om dig, när hon naturen sett.
Naturen, vid, beständig, präktig,
predikar: "Den är stor och mäktig,
som mig förvarar, alstrar, bär."
Allt vill en evig allmakt båda,
men ho är den dig rätt kan skåda
och säga, Herre, vad du är?
I vad för bild sku vi dig dyrka?
Vad var du, förr än tiden var?
Hur gör du, underfulla styrka?
Vad blir du, om allt ända tar?
Består du av ett ljus, en låga,
förenad vishet med förmåga?
Har du dig sträckt till tid och rum?
Är du en enhet eller delar?
Jag bävar, mod och sansning felar;
min fråga gör mig stel och stum.
Min tankefart kan dig ej finna,
ditt anlet kan ej någon se.
En ändlig kraft, hur kan den hinna
att ljus om en oändlig ge?
Den, som dig ser, kan icke leva,
det är: de sig i mörker veva,
som gudomsdjupet gå för när.
Här skapat vett förgås och hisnar,
som veka blomman dör och vissnar,
när solens brand för häftig är.
Skall då för oss en sanning gömmas,
som närmast rör vår sällhets grund?
Skall tankan till en vila dömas,
som ökar hennes plågostund?
Dess kraft, den hon ej vågar spänna,
av dig så mycket borde känna,
som till dess eget väsen hör.
Åt oss, som du ett liv har ämnat,
ack! vore det för mycket lämnat
att se vad mål du satt dig för?
Men i ett moln du dig fördöljer,
en skymt, som strålar genom skyn,
jag i en oviss kosa följer,
där jag är styrd av din Försyn.
Det är det enda tankan fattar,
det namn av dig jag dyrast skattar,
den enda stråle för mitt hopp.
Om midnattstid man nyttjar gärna
ett sken av nattens matta stjärna,
tills morgonsolen rinner opp.
Naturen om din höghet talar,
förnuftet klart din allmakt ser,
men den mitt hjärta ej hugsvalar,
förundran, häpnad han mig ger.
Uti ett hav jag börjar simma:
jag ser de stolta skeppen glimma,
en ljuvlig hamn, en präktig strand.
Vad är, att jag det härligt kallar,
om storm och våg mig översvallar
och aldrig jag kan hinna land?
När himlens här ditt lov förtäljer,
jag prisar en omätlig kraft.
Men jorden dock med grymhet sväljer
de barn hon i sitt sköte haft.
Dem intet värn mot faran bärgar:
ett gruvligt ögonblick förhärjar
de usla liv till tusental.
Är ingen hjälp i nöd förordnad?
Är mänskoliv ej i din vårdnad?
Mitt lov förbyts i suck och kval.
Ett lamm på späda gräset betar,
i blomman smakar skaparns nåd;
men hungern än ett vilddjur retar
och än ett mänskligt överdåd.
Det världens bild i korthet giver:
där offras allt åt lystnans iver,
den svaga är den starkas rov.
Ett släkte syns det andra öda,
ett djur det andra djuret föda,
och rån och våld vid vart behov.
Ej något andas i naturen,
som för sig själv ej ömhet har.
Den första drift i kreaturen,
från den all åtrå början drar.
Men denna drift, som hjärtat böjer,
i tiden ingen rätt förnöjer
och jorden ingen lycklig bär.
Allt stämmer hop att oro föda,
allt under solen är ju möda
och bästa släktet uslast är.
Du hand, som velat världen ställa
i sådan ordning, sådan prakt,
vi blevo ej dess åbor sälla?
Ack, feltes ömhet, feltes makt?
Vi skall vårt liv en blanning vara
av ljus och mörker, lugn och fara,
av sant och falskt, av ont och gott?
En mänska efter nöjet famlar,
men skalet blott med oro samlar,
vars tomhet röjs, när hon det fått.
Om hon blev skapt så svag och ringa,
att mera ljus ej vart dess del,
vi skola lustar henne tvinga,
vi får hon lida av sitt fel?
Vi har hon makt att kunna synda,
till sin och andras ofärd skynda,
i dårskap äga kraft och mod?
Den masken sig ej stilla håller:
en endas yra ofta våller
att jorden simma får i blod.
Så under moln och mörka dimmor,
där dagens fackla gått i kvav,
i skenet av förflugna strimmor
ett kaos jorden bildar av.
Bland skarpa skuggor, bistra strålar
om en förvirrad värld jag målar,
jag målar som hon föreställs.
Jag skall min irring lyckligt röja,
i dagens klarhet mig förnöja,
när undan ögat täcket fälls.
H C Nordenflycht:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar