Liv, är du värt det pris du kräver av oss?
Tusende blickar trötta av att fråga
stelna i Intet.
Stundom det tycks som vore allt förgäves -
drömmar förblekna, gamla böckers visdom
mista sin kraft - de vita marmortempel
vittra och falla.
Likväl den är, den stjärna, som vi sökte,
och den står fast, den bro vår tanke anat.
Djupast i världens bröst du lever än, o
heliga Kärlek.
Vore du ej, vi skulle aldrig sökt dig,
brunne du ej, vår värld i mörker stelnat,
stelnat i skräck och aldrig våren åter
blommat i skönhet.
Allt är förgängligt, ofullkomligt, endels,
pansrade sköldar, stolta tankebyggen,
pukornas ljud och allt. - Blott du förklarar
livet och tingen.
Du är den dagg, som faller över jorden,
du är det ljus, som brinner hela natten,
du är den stjärna, som de vise följde
vägen till Barnet.
Evig du är, och vem som faller neder,
Kärlek, för dig, din evighet han undfår.
Du är Guds hjärta, vilket ännu klappar
heligt i mörkret.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar