Den gamla aspen

Vi proletärer,
vi är lättstuckna -
se, vi har så litet,
och därför sörjer vi,
när vi berövas vårt lilla,
och när andras flottiga fingrar
klabbar ned det vi älskar.

Vi hade en gammal asp
hemma,
den var oss som ett vårdträd,
fast den inte var vår.
Den stod och skuggade
och skälvde för oss
sommaren igenom.
All vår fattigdom,
vårt drömmeri och vår rädsla
sjöng den,
i sommarskymningen svärmade
tordyvlarna kring den
och vintern lång
hängde talgoxar och domherrar
i dess svavelgula grenverk.

Den var värd tusentals kronor
om man ser till affektionsvärdet -
och de fattiga
har också affekter.

Men en dag kom bonden
ned med yxan
och började hugga.
Jag sprang ut och skrek:
Skall ni hugga aspen!
- Ja, han skulle hugga,
han tyckte inte
att den stod till någon nytta...

Jag hade inget att säga.
Det var hans asp,
fast det var jag som
älskade den.
Men ännu i sommar
darrar aspens grenar
i hat och bitter hågkomst
i mitt hjärta.

R Jändel: