Vi sutto grubblande vid aftonelden,
tungt steg i våra hjärtan tvivlets brus.
Då blänkte plötsligt genom tankens skugglek
profetens enkla ord: Statt upp, var ljus!
O Gud, hur kvavt och flackt vårt liv är vordet,
hur vi vårt bästa löfte fegt förrått!
Hur rik, hur härlig var vår unga vilja,
men huru ynkligt litet vi förmått.
Vi äro tidens barn, den sönderstungna,
skriftlärda trälar utan tro och hopp.
Av ständigt frågande vår dådkraft frätes
som stenen av ett evigt vattendropp.
Och dock - hur enkelt är det ej, det hela!
Genom de tunga seklens sorl och sus
med hög och väldig röst Vår Herre talar
ännu sitt ord till oss: Statt upp, var ljus!
Om ock vi alla tempel bröte neder
i själavånda eller högtidsrus,
skall evigt denna stämma till oss ropa:
I dig Jag är - min son, statt upp, var ljus!
R Jändel:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar