när jag dig beder om misskund, blott hårdare slår du.
I min förtvivlan jag skönjer ej meningen längre.
Herre, vad vill du?
Ropar jag trotsigt dig till: Herre, slå mig till marken,
lek icke med mig, dräp till, att jag varder befriad!
- genast du hejdar din hand och du ler ur din molngård
gåtfullt emot mig. -
Arm och förmörkad som Job jag mot himlen höjer
hjärtat, som icke mer orkar välsigna, i vrede,
trött av att uppsända böner, som studsa likt stenar
över mitt huvud.
Herre, jag kommer ej från dig ändå. Jag är fången.
Skönheten speglar till döden mitt pinade öga.
Himmelska syner bekransa min sorg och mitt svårmod
ännu i afton.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar