sedan solen smög sig ner.
Pigan driver, bjällkon travar,
kråkan flyger i kvarter.
Trasten börjar nu sin sång;
taket syns för första gång.
Sömnen trycker, ögonlocken
ville gärna sluta sig.
Ingen skönjer sten och stocken:
sakta, Brunte, akta dig!
Gällt hörs trastens aftonsång;
knappt syns taket andra gång.
Brantast är den sista backen.
Kärran dock, sen jag gått ur
och fått bössan över nacken,
blir så lätt som fågelns bur.
Genom fönstret tindrar re´n
hemmets stjärna, ljusets sken.
Hundarna på gården skälla
milt och glatt som åt en vän,
fångarna i kärran gnälla,
önska friheten igen.
Brunte, gnäggande som hin
rusar genom grinden in.
J A Wadman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar