min bitterljuva ungdom framgick här.
O tid av svält och svärmisk skönhetstörst,
du tycks mig ännu mäktigast och störst!
Utur min barndoms grämelse och skam
steg du, min arma, rika ungdom fram
av lidande och längtan feberhet,
i neslig träldom, helig ensamhet.
Igenom världens köld, kamraters spe,
jag såg mot länder som blott jag fick se.
I förödmjukelser som ingen vet
jag bar mitt hjärtas stolta hemlighet.
En tras-Apollon ifrån mörkrets gränd
jag stod med bågen intill bristning spänd.
En Eros, ung, med skygga, veka drag,
ur hjärtats brunnar ömhet öste jag.
*
Min sång, du är ej sjungen än till slut,
min ungdoms knoppning än ej brustit ut. -
I dag jag vandrar åter, sällsamt glad,
i gosseårens bitterljuva stad.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar