sin tunga snöpäls fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.
Orörlig hänger luften
i fuktigt gult och grått;
och runtomkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.
I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar