Rådskrivaren i Nürnberg

När jag hör, hur den rike bedömer
vad som är för den fattige möjligt,
då grinar jag till som i plåga. -
Det är bittert och skärande löjligt.

Och när välmente domaren varnar
och söker att hejda och stanna
den man, som förkastelsens tecken
bär skrivet i eld på sin panna,

då drager jag ansiktet samman,
då spritter jag till som en groda,
och jag fäller min penna och mumlar:
"Ni vise, ni kloke, ni goda!"

Men domarn ej aktar på synen,
ty ofta han hörde mig svara:
"Ett anfall, som hastigt går över,
ett anfall, herr domare, bara."

Jag sköter min tjänst, och jag lever.
Min levnad är fredlig och stilla. -
Ack, vore mitt sinne ett annat!
Ack, såge och hörde jag illa!

Man ler åt min vandring på gatan,
när framåt jag ilar i smärta:
Mitt ansikte rycker och grinar,
och det rycker och sticks i mitt hjärta.

*

De andre fått ögon, som lysa
mot guld i en penningelåda,
som snegla mot ära och titlar. -
Men jag har fått ögon som skåda.

Som se i det gömda och dolda
och blicka framåt bortom åren.
Och därför blev ansiktet vridet,
och därföre grånade håren.

Hos barnet, som lekte på gatan
jag stundom i minen såg skrivet,
i regelrätt logiska satser,
en eländets saga för livet.

Och stundom en yngling jag mötte,
av hälsa och övermod härlig,
när hjärtat spratt till, när jag visste:
Din yttersta stund blir förfärlig.

Bestämda och vägda och mätta
jag människoödena funnit.
Men in uti frihetens rymder
jag aldrig med blickarna hunnit.

Jag hör, huru domsorden falla,
jag ser brottslingens huvud, som böjes,
och bilan, som blixtrar i luften. -
Av vanmakt mot vanmakt hon höjes!

*

När rådet det höga har gille,
bjuds skrivaren med som på gyckel.
Jag sitter och bugar och krusar.
Men mitt öga det prövar sin nyckel.

Man prisar sin stad och dess lycka,
för borgare borgare tala. -
De söva sig djupare in i
sin egenrättfärdighets dvala!

Men när borgarne yvas vid stånkan
och stryka sig ölet ur skäggen,
då skådar jag djävulens skugga,
som hoppar och nickar på väggen.

Då ser jag i frodiga dragen
hos mången, hur ödet sig vänder:
Från rådssalens heder går vägen
till skammens och eländets gränder.

De brister och fel, som man trodde
så oskyldigt lätta som spånen,
de växa, de växa, de växa,
de växa till galgar för sonen.

Och fladdrande lusten, som släcktes,
fast glöden i aska må blinka,
de skola få låga och hetta
och de göra din dotter till slinka.

I trodden I valden det goda.
Men barnen de kunna ej välja,
när löpsnarans timme är inne
och när bödelens yxa vill tälja.

De rusiga herrar, de glade,
de undra och kunna ej fatta,
varför skrivarens ansikte rycker,
och varför han aldrig kan skratta.

*

Att söka att livet förbättra
är göra det onda än värre. -
Jag kan blott i ödmjukhet bedja:
"Ack, fräls mig från Nürnberg, o Herre!"

Ty mänskliga viljan, som spirar
ur dyn, och med rötter i fukten -
hur bladen än glänsa och prunka,
det vimlar av maskar i frukten.

Ur dockornas dansande virvel,
och hetsade slavarnas like,
jag beder, jag ropar, jag kvider:
"När skådar jag Frihetens rike?"

Men synerna trampa mitt hjärta,
en häxdans, förvirrande, brokig.
Visst kommer den dag, då det heter:
"Nu skrivarn på allvar är tokig."