sin dagg på gräs och strån,
vill jag gå ner i väster
på bryggan uti ån.
Där vill jag helt försjunka
i hennes sagovärld
och höra vattnet klunka
och bringa vaggande min hyllningsgärd...
Du mosslupna flak, som å tusende sätt
mot stranden har gungande slagits
av generationer, som klappat sin tvätt,
och fartyg, då törn haver tagits
och last kastats upp, respektive utav,
- hur håller du samman och ej går i kvav,
när plankorna slå emot stranden?
Du kluckar av minnen från nederbördsår,
då mäktigt du steg i det höga
och låg som en ö, dit familjen en corps
får ut att picknicka och löga.
Du märkts utav torkår med lamslagen tvätt
och sjöfarten grusad så gott som komplett,
då plankorna gistnat i sanden...
Du gamla, du slitna kulturföremål,
håll ut å din post, den marina!
Sent komme den stormnatt, då mer du ej tål
att hänga i kedjorna dina
men kanske - o, ve - utför virvlande å
förs ner till en grannstad å lägre nivå,
där plankorna vigas åt branden!
När nattens skyar rämna
för månens silverälv,
jag har så svårt att lämna
den gamla åt sig själv.
Mig är som, när den smackar,
jag skiljs ifrån en vän.
Mig är som den mig tackar
och ber mig skvalpande gå hit igen.
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar