Porträtterna

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
»Susanna» — sade hon — «du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och vet ej av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far,
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den der näst intill — av våda satt i vrån —
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
hans gravvård resas skall av marmor ...
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och — som det verkligt hänt, och icke är en sagen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop ...
Nu ... den där damen i mantiljen
det är min grand’tant, kära barn ...
och den där gubben med talar’n
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska czarn ...
Det där porträttet se’n till vänster
är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphöns-jakt, om icke han ...
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär —
se hitåt — inte på den där —
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär,
men hon var dygden själv och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa
så att han blev helt flat och sade: ’Ack ma chére,
bevars, vad hon är fasligt fjär!’
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna —
nå ser du inte vem det är?
Vad — känns jag inte straxt på denna stolta panna?»
’Men, kors bevars väl’, skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
’skall detta vara hennes nåd!!!’
»Vad — skall det vara? Vad...vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
»... Vad harm — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!»
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

A M Lenngren: