hur fylls ej universitas av liv!
I detta Nu, då jag min panna stöder,
hur sjuder ej vår glob från norr till söder!
Om jag i tanken flyr till Ganges strand,
där bajadärer simma tätt som sand,
ell´ om jag styr till Reykjavik min kosa,
där samojederna sitt valfläsk mosa,
till steppande nomaden i Turan,
till öknens torkvindsbrände afrikan,
varthelst i sinnevärlden hän man ile,
är samma ett perpetuum mobile...
Dock - ser jag i en bok av Schopenhauer:
die Dingen sind ein Traum und ohne Dauer.
Vår hela värld är blott en hjärnprodukt;
togs hjärnan ut, så fölle all dess frukt.
Ett Ding an sich finns ej i någon rikting
mer än min egen hjärna och dess diktning.
O, denna natt, så blått kontemplativ,
hur får ej allt kosmetiskt perspektiv!
O, detta Nu, då jag min panna stöder,
jag kan ej säga hälften vad den föder!
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar