hän till den ödsliga, den djupa skogen,
till marker, aldrig rispade av plogen,
där sällan kolargubbens yxa skräller.
Först där ditt hjärtas täckelse du fäller,
till samliv med naturen redobogen.
Men är du ej med människan förtrogen,
du blir det icke med naturen heller.
I bäcken, där i stilla lugn han rinner,
du älskar se, då sol i väster blöder:
Tror du att endast där en himmel brinner?
Gå in bland mänskovimlet som bland bröder,
i varje öga du en himmel finner,
om himlen i ditt eget öga glöder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar