från Rådhusvindens ide,
i kejsargrönt förnyat blänk,
samt stärkt i år med smide!
När du bärs ut i solens sken,
blir städs så varmt mitt sinne:
då slår mig alltsen barnaben
att Vårens tid är inne.
Ja, åren svunnit efterhand,
och pysens ben ha mognat,
då dina utav tidens tand
nötts kortare samt bognat.
Hur sällsamt nu mot förr, då mer
de dina höllo måtten
och liten pilts ej nådde när,
att nu är omvänd lotten!
Dock dras jag till din låga famn
från bråda nutidshetsen.
Här skar jag första gång mitt namn,
än synligt under betsen...
här tala än i sätets knarr
min ungdoms års amurer...
och sväva fram för min cigarr
mång´ lyckad dikts konturer..
Väl mött, du gamla hedersbänk,
i parkens labyrinter,
du drömmarens föreningslänk
emellan Vår och Vinter!
En främling må gå stolt förbi
och sitta var han gitter.
Jag sitter bäst i poesi,
i doft och fågelkvitter.
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar