Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En av mina favoriter minns Skånes disiga dagrar där den lugna ån strömfåra rörde ranukel i dess strömmar och bokarnas ljuva grönska
SvaraRadera