efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning
—
jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt
fjärrsyn såge
sina tunga nätters längtan sakta närmas sin
fullkomning.
Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och
hunger,
ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda.
Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger,
hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda.
Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands
spira,
hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer!
Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira
åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer.
Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren,
människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er
tvinna!
Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från
båren,
edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna.
Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka.
Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa.
Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka
och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa!
Febr. 1918.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar