Abdikation

Härmed förklarar jag högtidligt och i vittnens närvaro

att jag avsäger mig rätten till min blommande värld vid havet, 

till ekarna med de slingrande kaprifolerna 

och den sagolika stigen ned mot stranden — 

till ungbjörken vid grinden, där jag just tar avsked,

de kära blomstren, som jag burit hem från äng och vilda klyftor — 

den gula vildtulpanen, konvalje, hjärtviol och myskmadra, 

de purpurröda orkidéerna, gullvivorna, tuvorna av sedum —  

och alla de andra: klängrosorna, de vita pionerna vid söderväggen, 

de härliga madonnaliljorna, hagtornsbuskarna-— Gud, jag höll på att glömma dem! — 

de i blått inramade gräsmattorna, där barnen brukade solbada. 

Jag avstår från alltsamman, kära vänner. 

Jag kan inte göra annorlunda. 

Jag står vid grinden och vinkar allt farväl. 

Men ändå är allt mitt. 

Ingen skall som jag höra vågornas sorl mot sand och sten, 

låta sitt leende leka in i gröna skrymslen

och smeka bergens vildrosklädda sidor. 

Jag vinkar avsked, börjar nästan le. 

Ingen kan se det så, som jag fått se.

R Jändel: