Det lilla landet utav fattigdom och lek,
hårt prövat genom tiderna och åren,
förtrampat, blödande och hungrande,
med evig morgonfriskhet över snåren —
vårt fattiga och skygga svedjeland,
där kung och fogde gått med svärd och brand,
dock alltid blommande på nytt med våren —
Ditt land, där bergen blommade, Du vet,
och havet sjöng för törnrosklädda stränder,
det lilla landet fyllt — som Du — av trots och vekhet
sin kära hälsning till Ditt minne sänder.
Ditt folk av eld och yverboren längtan,
av trägen kamp och enslig tankfullhet,
det hälsar Dig, när Du vid facklors sken
går in i oåtkomlig evighet —
en av de största, sannaste det vet.
Vi hälsa Dig. Vårt hårda trots i Dig
fick liv och tyngd som ej hos någon annan,
liksom vår kärlek och vår lekfullhet
Du har — och tankens storhet över pannan.
I vintermörkret se vi Dig gå bort.
Dock är Ditt namn och minne ej begravet.
Ditt verk skall leva, stort och morgonklart. —
Du kommer åter till Ditt barndomsland
—
ja, länge än sen askan strötts i havet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar