Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår 

gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, 

si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, 

förbarma! 

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, 

lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, 

lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, 

var rådig! 

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt 

och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt 

ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara 

från fara 

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port 

utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort 

skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga 

de unga 

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad 

folk, stora och små,

lät färla sommarens färlor!

På blomster och blad 

lät tillra och stå

de våta himmelska pärlor!

Lät kvittra, 

lät tittra 

steglitsor små,

hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst,

lät lärkjan ej dö,

lät leva sommarens svala!

Hugsvala vart bröst 

på Sveriges ö,

som nu mån sorgeligt tala!

Giv sommar, 

giv blommer, 

giv gott grönt hö,

lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, 

mot dagningen blid,

när natt och dag sig åtskilja,

lät höras mång lek 

om sommarens tid,

djur dansa, spela och gilja!

I strömmer 

ej glömmer 

mång lax, mång id,

mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, 

gör natten oss klar,

lät duggregn varma nerfalla

och locka till sång 

den fågel som har

tyst varit vinteren kalla!

Lät klinga, 

lät springa 

mångt hjon, mångt par,

lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, 

gack fruktbar oss ner

och hälsa byar och städer!

Mång åkermans kropp 

tå gläder sig mer,

som går i tunna linkläder.

I dalar 

trast talar 

och mång mun ler

och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, 

tu fattig mans vän,

som titt sken ingom villt spara,

lys uppå vårt bol 

med sommar igen,

lät köld och torka bortfara!

Nu längta, 

nu trängta 

kvinnor och män

att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, 

bliv åkermans vän,

lät grönska skogar och dalar,

driv torkan oss bort, 

giv vätskan, som än

mång bondes hjärta hugsvalar!

Lät sjunga 

mång tunga 

om fröjd igen,

som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, 

lät jorden få fukt,

se till, att oss intet trängjer,

lät fläkta en skön 

och härlig en lukt

av skogar, åkrar och ängjer!

Lät kransas, 

lät dansas 

med fröjd och tukt,

lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött 

och blomsteren skön,

lät dansa lilla lekatten,

lät fläkta oss sött 

vitt ut uppå sjön,

lät skönt vär blåsa på hatten!

På ängen 

giv sängen 

i gräset grön

åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få 

rätt bruka sin hand

och trygg på resa sig giva,

lät köpmänner gå 

till vatten och land,

tit de helst handelen driva!

Av rosor 

och kosor 

ibland all stand

lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! 

Mång herde tå står

i mång grön, lustigan skugga

och rester sin arm 

åt getter och får.

På bär och äpplen lät tugga!

Från plogen 

åt skogen, 

så vitt han når,

lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, 

lös oxen ur bås,

driv fä och fänat åt skogen!

Lät öken få stall 

in under Guds lås,

lät bonden glädjas vid plogen!

Höst mustig 

gör lustig, 

lät säden fås

av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, 

lät blomstras hans äng,

hjälp fylla bingarna blotta!

När bonden själv rår, 

får krigsman ock säng

att vila lemmarna trötta.

Still vreden, 

giv freden! 

Mång piga, mång dräng

tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv 

lät stimma de bi,

som draga honungen söta!

Men luften blir döv 

av buller och skri,

där sig två krigshärar möta.

Still vreden, 

giv freden, 

Gud statt oss bi,

som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, 

tu råder om allt,

tu rår om himmelens fäste.

Ty vill jag ock tig 

allt hava befallt.

Hjälp oss till fot och till häste!

Gör frodigt, 

frimodigt, 

vad nu är kalt!

Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, 

tig syndat emot,

förlåt oss bristerna svåra!

Vi vele titt bud 

med bättring och bot

nu följa dagarna våra.

Lät falla 

med alla 

tin vredes hot,

och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, 

tin gåvor oss lär

alltid rätt nyttja och bruka!

Och äntlig jag ber, 

hjälp deras besvär,

som tuktigt sina bord duka

och hjälpa, 

ej stjälpa 

den hand, som bär

en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, 

dem lyse tin sol,

som årsens tider vet dela,

dem månen ock gå, 

i år som i fjol,

att ny och nedan ej fela!

De andra 

lät vandra till tomma bol,

som aldrig hjälpa sjukt hela!

L Wivallius:

Vårskrattet

Vårligt ryker den älven Paiso,

som Dan Andersson skred förbi,

och en ryss har skrattat i Valparaiso.

Det är så vårsamt som det kan bli.

Långt är fjärilens vinge hunnen.

En ryss i Chile har druckit te,

och en ryss i Ryssland har öppnat munnen,

enligt förljudande för att le.

Dock bör det våras med någon måtta.

Den siste gapade ej för sång 

Han gjorde det för att kunna spotta

- men kanske skrattar han nästa gång.

20/4 -53

S Dagerman:

Till min näsa

O sköna näsa, du, som kostat mången pipa 

av vitt och blodrött vin, 

du, vars naturafärg ej mer man kan begripa 

bak purpur och karmin! 

Den, som ini ett glas dig skådat — jo, jag tackar,

vad skönt han skåda fått; 

han såg nog, att du ej tillhör en fattig stackar’,

som dricker vatten blott. 

Knappt en kalkon förmår med sådan snabel pråla. 

Hur mången stenrik man 

har väl så präktig näbb? Att dig så fager måla,

det fordrat tid, minsann. 

Mitt glas den pensel är, som skall kulören häfta,

men färgen, full av kraft, 

varmed jag målat dig så brandröd som en kräfta,

är druvans ädla saft. 

Det skadar ögonen, så skrika dygdens mönster;

jag svarar: i mitt glas 

dränks sorgen — hellre då förlust av tvenne fönster 

än hela husets ras!

O Basselin:

Ja, visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

 
K Boye:

Allt väl på Vipeholm

Inte ett enda av de sinnesslöa experimentbarnen

på Vipeholm beklagade sig märkvärdigt nog för

statsrådet Hedlund, när denne besökte sjukhuset.

I Folkhemmet får som vi veta

den ringaste äta sig mätt.

De kloka får dansk potatis.

De andra får socker gratis

och statsråd till efterrätt.

De friska barnen får tänder.

De andra får socker med tång.

Ja, livet är som en saga.

De sjuka lär inte klaga

för Sveriges riksdag en gång.

Och inte något av barnen

har skrivit till tidningar här

om "Vipeholm och dieten".

Och thy förstår allmänheten

hur klok doktor Hedlund är.

18/4 -53

S Dagerman:

Harens rätt

 

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

Violetta skymningar

 

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, 

nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer... 

Gula solskensdagar med granna blickar, 

endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp... 

Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli... 

Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, 

mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, 

mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

E Södergran:

En smal statsminister från Strängnäs

En smal statsminister från Strängnäs

sa efter en afton med sängfräs

att han blivit på tjocken,

medan folk sa: en tocken

har rökt på nåt sånt där kokobänggräs.

En könslag med språkkonsekvenser

nu i Sveriges historia glänser,

liksom Ulf och Birgitta,

hennes kuk och hans fitta:

juridiska kön saknar gränser.

(Till minne av riksdagens ratificering av Kristerssons könslag. Hägglunds från 2013 var redan queer så det räckte. Apropå s k runda ord användes de redan av Stiernhielm. Mannens lem har f ö i någon bemärkelse alltid kunnat kallas makans och hennes makens. "De tu ska bli ett kött", jfr 1 Kor. 7:4).

A Holmberg:

Monsieur de Brie

 

Monsieur de Brie,
monsieur de Brie,
monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.

H Löwenhjelm:

Råd

Håll, Skaldgudinna, göm dig här

och göm med flit din fägring täcka,

ty fast ditt öde uselt är,

så kan dig likväl avund räcka.

Betänk! hon harmas icke blott

utöver prakt och lyckans skänker;

om du av någon gåva blänker,

så blir du mål för hennes skott.

H C Nordenflycht:

En vårdikt

 

Så glömmer jag åter trötthet och hat 

för vårens ömma dyrkan, 

liksom en gammal ärrig soldat 

som faller på knä i kyrkan. 

Jag har slitit hund och grånat i hyn 

under ruskiga vinterdagar, 

men nu har våren kommit till byn 

och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 

jag kan den aldrig döda, 

Den ropar än med skälvande röst 

i vardagens gråa möda. 

Ur vedermödornas trånga dal 

upp sträcker den än sina händer 

från köld och mörker, bekymmer och kval 

till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 

där är oss gott att vara. 

Nu grönskar åter vår karga strand, 

nu samlas fåglarnas skara. 

Nu blommar marken där jag får gå 

medan sagan bygger i snåren. 

Fast tung och grånad min själ ändå 

evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 

för barnaglädjens under. 

Hur skönt att leva ändå, kamrat, 

i dessa knoppande stunder!

Ny ler min blick under buskigt bryn 

som förr i förhoppningens dagar, 

ty nu har våren kommit till byn 

och ler ur grönskande hagar. 

R Jändel:

Våroro

 

Nu åter syns tiden förbyta
sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt,
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.

Vi räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, vars sommar jag hoppas,
syns fjärmare visa sig än.

Förgäves av fåglarnas kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad båtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blommor beströr,
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?

H C Nordenflycht:

Om skaldekonstens nytta i ett väl inrättat land

Månn' himlen gåvor ger, att man skall dem förspilla,

månn' icke allt är gjort till vissa ändamål? 

Månn' icke vart ett ting kan brukas väl och illa,

och ingen sats så sann, som icke ändring tål?

Naturens skatter ä förgäves ej beskärde, 

och missbruk av en sak betar ej sakens värde. 

Fast skaldekonsten var i forna tider skattad 

för gudars eget språk, och snillegåvors prakt,

har nya tider gjort dess styrka så avmattad, 

att hon med all sin höjd är fallen i förakt: 

det tycks, hon borde dock sitt rätta värde vinna,

se’n fordna barbariet i Norden syns försvinna. 

Men hon har öde, likt de gamla rätta dygder, 

Ju mer vår nya värld tycks bliva klok och slug, 

ju mera saknas det, i våra svenska bygder, 

som påföljd vara bör på upplyst vett och hug:

Vår ärlighet tar av, allt som vår finhet ökas, 

de sanna dygder fly, när med chimérer spökas. 

Men rot till det förtryck, som skaldekonsten hotar,

är mest det felsteg, som poëten själv begår: 

med nedrigt ändamål han så sin ära motar, 

att själva konsten till sin höghet lida får: 

när skalden obetänkt sig låga ämnen väljer, 

och Ärans lagerblad, som kram, för vinsten säljer. 

Allt, vad av nedrig drift och grova syften smakar, 

förlorar värdet sitt, och tappar snart sin glans.

Den, som på Helicon hos sånggudinnor vakar, 

har nog belöning av var enda ärekrans, 

som han, till dygdens lov och prydnad, sammanknyter, 

Åt honom skydd och hägn av dygden aldrig tryter.   

Det är en ädel vinst, sin hand till nytta läna: 

en värdig skald är den, som brukar gåvan rätt:

hans mål är allramest, att eftervärlden tjäna

med det, han prisar dygd på ett behagligt sätt:

han målar hennes folk i ärans höga tempel: 

där stå de i sin prakt, till annat folks exempel. 

Vad hade världen nu av många hjältedater, 

som fordom skett, om ej poëter varit till?

Historien, poësien, de äro ju kamrater, 

som bägge till et gagn och syfte tjäna vill: 

den ena säger blott, hur saken sammanhänger,

den andra med sin kraft sig in i viljan tränger. 

Så är då skaldens plikt, att sjunga dygdens ära,

upphöja gåvors dyrd, till Skaparns välbehag,

berömma dråpligt folk: åt hjältar offer bära, 

ja, sätta stora verk för världen i en dag; 

man kalle denna konst onyttig, överflödig; 

där en Trajanus är, blir Plinius straxt nödig. 

Hur mången ädel dygd är lagd i glömskans dimma, 

som kunnat tjäna til ett eftervärldens bloss, 

om den var rätt bekant, och fått i ryktet glimma? 

Så gagnar ju en skald till tids och lasters tross,

han bör berömma dygd med allraljuvsta stämma, 

i högsta ordaprål; men aldrig sanning skämma.

Han bör den frihet ha, att högt få dygden prisa,

och skildra laster av i deras värsta färg; 

på det, han bägges art så livligt må bevisa, 

att lasten nödgas fly; men dygden bli som berg.

Det vitsord bör han sig bland sina landsmän skaffa, 

att ingen honom kan för nedrigt smicker straffa. 

Då tjänar han till gagns, och skaldekonsten bliver 

båd’ nyttig, angenäm och nödig för ett land: 

ju mera folket högt på dygdens trappa kliver, 

ju flera sysslor får hans sannings-vänta hand, 

att prisa, muntra upp, de värdas lov utföra, 

vart enda dråpligt verk på jorden evigt göra. 

Hans syssla är då det, att ärans folk avmåla; 

men det är klagan värt, han råkar stundom för

så fina sinnen, som sitt eget lov ej tåla: 

till råga på all dygd, man stora hjärtan hör 

begära tystnad, när poëten vill försöka, 

att fylla upp sin plikt, och äre-offer röka. 

Du ljus, som så i glans bland svenska ljusen lyser, 

att på en stråle kan du kännas grant igen! 

Förlåt, jag säger ut den vördnads elds, jag hyser:

jag går ditt bud emot; men lyder dig dock än; 

du kan befalla mig, att ej ditt lov förklara; 

men aldrig hindra mig, att evigt tacksam vara. 

Jag är så full av nit, jag måste få berömma 

ett ädelmod, som blott i dig sin like har: 

med nådegåvor vill du tvinga mig, att gömma

din äresol, som dock för världen är så klar: 

väl an! jag tiga vill; hon kan sig dock ej dölja: 

du är dig alltid lik, hon måst dig altid följa. 

Fast skalder ej få lov, ditt värda lov att sjunga, 

så länge ljudet kan din' fina öron nå, 

har ryktet längesen med svensk och utländsk tunga 

beskrivit vad du är, och vad du kan förmå 

till Sveriges pris och gagn. Du är till fullo ädel, 

ett skydd för sann förtjänst, ett himlens nådemedel. 

Som du nu lyser nog, och ej behöver låna 

av andra något sken, så lyda vi din lag; 

men, store patriot! att eftervärlden tjäna, 

det lär ej vara mot din vilja och behag? 

Kan någon lycklig skald till fullo dig beskriva, 

så kunde det modell för stora statsmän bliva. 

Om jag så tjänlig hand till denna sysslan hade,

som själen min är full med undran på din dygd,

för alla tider jag en präktig målning lade, 

som skull’ till skugga ha den undrans värda blygd, 

du har för eget ros: den enda dunkla strimma

skull' göra, att din bild i dubbel skönhet glimma'. 

Men att berömma dig, skall bli de skalders göra,

som äga gåvor, att din' gåvor rättlig' se: 

så skall den sen're värd, när hon ditt lov får höra,

besanna vad jag sagt, min sats det vitsord ge, 

att skaldekonsten är ett rikes gagn och heder, 

som trycker stora namn i oförvansklig ceder. 

H C Nordenflycht:

Mätt av lust och matt av plåga

 

Mätt av lust och matt av plåga

fräter du din livsminut.

Själ, du fladdrar som en låga

som skall blåsas ut.

 
H Söderberg:

Elegisk hälsning till 1888 års studentkamrater

Oskuld och snö äro vita och vit är blommande häggen,

mången av vit arsenik blivit som krita så vit.

Intet var dock så vitt som de mössor vi buro en vårkväll

år åttiåtta i maj - äro de vita ännu?

Jag svarar blott för mig själv och besvarar frågan med tystnad.

Åren vandra sin väg. Vitt blir med tiden svart.

Må det då vara vår tröst att så mycket annat förvandlats:

Cicero ändrat sitt namn - Kikero heter han nu;

Caesar nu kallas Kaesar, ja några kalla´n för Kajsar -

graeco-berlinsk dialekt! Tillåt mig säga fy fan!

"Caput" skulle väl hellre säga mehercule; Gilljam

vänder sig tyst i sin grav - svor ej en gång på latin.

Intet är säkert och fast, men allt förgås och förvandlas,

ej blott vår ungdoms latin, ungdomen själv gått sin väg.

Nu stå vi mitt i den sluskiga, ruskiga fyrtiårsåldern;

alla vi ha, kan jag tro, upplevat litet av vart;

"hittzige, kittzlige, modige, frodige kåte madusor"

(för att citera en skald) stundom ha korsat vår väg;

snart kommer nu den tid, då med suckan vi vakta på våra

söners och döttrars dygd - må det gå bättre med den!

Sen bär det utför med fart, tills vi alla mötas i himlen -

den, som föraktar musik, går till en annan lokal.

En gång i forntiden fanns en vis filosof, Aristippos;

läran han lärde var den: Livet bör älskas, men ock

Döden ej mindre än Livet, ty bägge äro Naturens

vänliga gåvor åt oss, jordens och böjornas barn.

Skål, kamrater, för allt vad det ljuvliga livet oss skänkte,

skål för de helvetskval, varmed det stundom oss slog!

Allt blir till ett i den stora, den väldiga livssymfonien.

Dagen längtar till Natt - Natten föder en Dag.

H Söderberg:

Aprilverk om vår härliga tid

 

Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

O v Dalin:

Epitafium

Här vilar under torvans gräs

en stor och verksam man.

Närhelst man såg hans gröna schäs,

så kördes den med spann.

Han dubbelt upp mot andra gav

och tjugodubbelt tog

och köpte sig en rymlig grav

och i ett dike dog:

han bröt sin feta nacke av

på hemväg från en krog.

O vandringsman, böj knä och lär

av all den skuld som vilar här

att styra själv din levnads båt

en annan och en bättre stråt.

Är genom denna jämmerdal

ej dygdens stig den bästa, säg,

då själva syndens breda väg

i fyllan blir för smal!

 
H Söderberg:

Missförstånd

Stadsfiskal Eliasson är, enligt justitieministern 

och RÅ, trött och utsatt för missförstånd.

Det blir så många missförstånd när folk är trötta.

Eliasson är trött och missförstår.

Var snäll och ge Eliasson en samhällsstötta.
Var snäll och låna honom Lundquists bår!

RÅ vill dementera allt tal om Hugo Lindberg.

Herr stadsfiskalen har förväxlat namn.
Det gäller akrobaten Uno Kindberg,

som RÅ såg på cirkus i Karlshamn.

RÅ har aldrig sagt om den personen,

att han bor i en ministers skafferi,

men att han bjöds på gröt en gång av Stadsmissionen.

Det är väl lite skillnad. Tycker vi.

Stackars Henning-Sjöberg, också på tapeten,

har faktiskt aldrig rådman Lundquist mött

men recenserat Artur Lundkvist, herr poeten.

Tänk att Eliasson kan bli så trött!

S Dagerman:

Ett gråtande barn

 

Aprilblå himmel över svarta parker

och sol som skurar staden blank till påsk.

Jag driver kring och vädrar av mig vintern

och lyss till gatans ljud, så nya, friska

som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,

ja, själva ölutkörarens buteljkorg,

slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.

Behagligt porlar bullret in i örat

och själen ljummas upp av detta solsken,

som strålar genom rocken in i bröstet

och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning

från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk

och snokar som en vilsen hund längs gatan

att finna penningsumman, som hon tappat.

Och hennes tårar rinna, rinna, rinna

ner över kinderna och in i munnen.

Hon skriker till för varje vänlig fråga

och icke hjälper tröst från magasinsfrun

och goda ord från en chaufför med brumbas,

som står och glor med stora, dumma händer.

Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,

ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer

och borta var försoningen med livet

för denna barnaångest in till döden,

för dessa skrik, för detta meningslösa,

för dessa tårar, som blott blevo smuts.

E Lindorm:

Fläckar

 

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland:

Årets saga: april

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow:

Jag väljer mej april

 

Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Se även Jeg velger meg april

B Bjørnson:

Uppmanad att skriva i tidningarna

Jag hatar att med dagliga 

försåt eländet öka 

för dem, som uppå höjderna 

ett vanskligt liv försöka; 

jag hatar att åt liken 

av fallen glans och herrlighet 

ge sparkar, slug och sniken. 

Ej skymf, som man i anletet 

sin nästa låter känna, 

ej heller skamlöst kryperi 

skall smutsa ned sin penna — 

min penna, åt vars iver 

ett mod, ju högre, friare, 

dess högre lyftning giver. 

O, låter av förargelse 

jag nånsin vreden strömma, 

och om till rent begabbande 

min vers sig vågar glömma, 

då — måtte du mig höra, 

o skönhetsdrift, du heliga, 

och vad jag skrev förstöra. 

Mitt sorgefulla leende 

må aldrig tonen skifta 

ocli låta av missunsamhet 

till hångrin sig förgifta; 

må sårad äresjuka 

ej få de friska rosorna 

på sångmöns kind förbruka. 

Mitt i en tid, som klokt höll mun 

och var för sömn den bästa, 

med skämtets udd jag vågade 

att folkets sinnen fresta. 

Jag tordes sedan vika, 

när på Sejans fall bruterna 

begynt som apor skrika. 

Med dem Lykurger, Sokrater, 

Catoner, Cincinnater 

och Graccher runt om frodades 

i våra murkna stater — 

liksom ur mark, som sväller 

av mjuk och unken fuktighet, 

en svärm av svampar väller. 

Ack, hänförd av det flyktiga 

och falska hoppets skimmer, 

ej såg min ande tomheten 

av allt det prål och glimmer, 

som honom snärjt och villat, 

åt tron sig överlämnande 

på allt, som mest han gillat. 

Tänk, vilken fröjd, när plötsligen 

triumfskri ljöd i landet 

och ned i dunklet slungades 

det snöda rövarbandet! 

Då stack jag lugnt min pipa 

i fickan samt den stickert, 

som jag nu på nytt får slipa. 

O frihet, du högt strävande 

begär uti dens sinne, 

som hyllar rätt och sanning 

och har pliktens tuktan inne, 

om du för gamla vänner 

än oförfalskad i din själ 

den forna lågan känner; 

så styr till måls som förr en gång-

åt mig båd’ ord och penna, 

när av begär till flykt igen 

min tanke börjar bränna, 

när i ordkämpars skara 

mitt land, det mångomtvistade,

jag rustar mig försvara. 

Med dig jag lömsk belackare 

på stat skall aldrig bliva, 

ej såsom folkets lismare 

dess lustar underskriva, 

och aldrig för dess nycker 

på vännens kind, förrådande, 

jag Judas-kyssen trycker. 

Och stormar hejdlöst orgien, 

i fräckhet vild ocli galen, 

med gammal blygsel skall jag då 

bortstöta festpokalen: 

Jag om den blygsel talar, 

som bortstött Circe-bägaren 

en gång i kungasalar.

O, älskade Italien, 

om blott det namnet höres, 

av helig bävan darrande 

en sträng ini mig röres — 

som läppen, tveksam vorden, 

förseglas, när han nämna vill 

det käraste på jorden. 

Du arma mor, förlåtelse

för dina söners villa, 

för hån och split och fåvitskhet

och allt, vad de gjort illa! 

Förlåt ock mina brister, 

min tvekan och min stumma skräck 

vid våra brödratvister. 

Du vet, när sorg oförberett 

har slagit ömma hjärtan, 

i sitt elände övermätt 

förstummas själva smärtan; 

du vet, vad tyngd jag burit, 

som släckt min andes eld, och som 

mig djupt i hjärtat skurit. 

Om ej mig unnas att för dig 

få lösa olycksknuten, 

var nöjd med kärlek, aldrig skrämd, 

med trohet aldrig bruten, 

och att bland kräk, som stoja, 

jag ej var med att slå dig i 

en ny och sämre boja!

G Giusti:

Samlare

En samlar på trasiga nötter,

som han räknar var natt i sitt hem.

En annan samlar på fötter,

storlek fyrtiofem.

En gentleman spar på planeter.

En sjökapten samlar på skägg.

En kvinna samlar poeter

och matar desamma med ägg.

En medlem av isbrytarkåren

har till hobby att samla på snö.

Han blir så lessen om våren,

att han helst ville smälta och dö.

En fru samlar hyllor på hylla.

Hennes man samlar inte ett dugg.

Vi kan se honom sitta och fylla

ingenting alls i en mugg.

Det brinner! Hör brandbilen skramlar.

Visst inte! Vänd om, är ni snäll.

Det är bara grannen som samlar

på rök sin lediga kväll.

10/4 -53

S Dagerman:

God bless you, gamle quærulant

 

God bless you, gamle quærulant,
det är min själ en smul ej sant
att du är förorättad.
God bless you, sir! Och tro du mig,
all världen ler så hult mot dig!
Nu kan du vara lättad.

God bless you, sir! Och se dig kring
på jordens underfulla ring
som Noak förr i arken.
Se luften är av fåglar full
och grönska spirar strax ur mull,
när tjälen gått ur marken.

Och tusen millioner djur
sin vinterdvala krypa ur,
de bygga bo och föda.
God bless! Är allt ej ganska gott?
Har Gud ej skapat verkligt flott
och gjort sig mycken möda?

H Löwenhjelm: