Nu är det påsk igen

//: Nu är det påsk igen,

nu är det påsk igen,

och påsken varar väl till pingsten? ://

//: Fast däremellan har

vi gökens otta kvar,

jag menar Kristi Himmelsfärdsdag ://

Maria Magdalenas jubel

 

Å saliga stund utan like! 

Han lever, han är inte död! 

Nu sprider i skuggornas rike 

uppståndelsens morgon sin glöd. 

Han är inte längre i graven 

där sargad och bleknad han låg. 

Jag såg honom lysa som dagen

och skönare syn jag ej såg! 

Han lever, och jag skall få bringa 

hans vänner den Levandes ord! 

Tänk, jag som är ringast bland ringa, 

den minsta han har på vår jord, 

tänk, jag får hans hälsning frambära, 

jag sjunger min lovsång till Gud! 

Mer kunde ej änglar begära

än gå med så underbart bud! 

Å saliga stund utan like! 

Han lever, han lever igen! 

Han vandrar i segrarens rike, 

min själ, inte sörjer du än? 

Ditt hopp att den döde få sköta 

höll kvar dig i klippgravens lund, 

så fick du den Levande möta, 

å saliga, saliga stund! 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt

 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,

jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 

Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 

att Rikets goda vän, 

säger jag, är den, 

som likt mina avsomnade fäder

till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Vid postluckan för ankommande brev (Yrkesvisa 5)

Vem där? — Där kommer en glad student,

finns brev från pappa, månntro? 

— »Vällärde Herr»... ja, det står med pränt 

och fem sigiller, jo, jo. — 

Nå gott, det räcker en tid att slita, 

när man har ätit kalops på krita. 

Nu blir madammen förnöjd, 

och björnarna dö med fröjd. 

Den hedersgubben med sin förmaning, 

ack, om han hade om allt en aning! 

— Vem där? — En fattig, förgråten mor: 

Finns här ej brev från min son? 

Det är så länge sen bort han for, 

han är så långt härifrån. 

— Er son? Och namnet? — Fru Margareta... 

— Finns ej. — Siktern skall nu noga leta, 

det borde finnas. — »Fru Greta Stark, 

rekommenderat med hundra mark.» 

— Vad sad’ jag? Herre, mitt ord ni sanne: 

han minns sin mamma. Gud signe Janne! 

— Vem där? — En jungfru, så fin och öm: 

— Finns här ett brev med sigill? 

— Åja, till vem? — Till Ulrika Ström. 

— Nej, Ström, det syns icke till. 

— Det är från skräddargesällen Finne, 

det skulle vara en ring därinne... 

— Nej, icke en knapp en gång! — O ve, 

hur kunde jag tro en skräddare! 

Och jungfrun torkar med halsdukssnibben 

en tår från rodnande näsetibben. 

— Vem där? — Vaktmästarn vid landskansli: 

— Lagsökningshandlingar, här! 

— Vem där? — Från Müller & Compani: 

— Tolv brev och sex cirkulär. 

— Vem där? — Från hovrådet Vind von Väder: 

— En burk pomada och sju lod fläder. 

— Vem där? — Ett bud ifrån doktor Suhr, 

han får med posten ett murmeldjur. 

— Nå, allt så tror man att posten tager; 

bed doktorn gå så långt vägen drager! 

Sist niger, trippande, röd och lätt, 

en flicka gladlynt och vig: 

— Jag skulle fråga om ett pakett, 

som mamma skickat till mig. 

— Vad är det i det? — Hur skall jag veta? 

Det är väl något, som duger äta. 

— Så låt oss öppna, att det kan ses!... 

Fem pumpernicklar och en katkes! 

Nå, liten vän, se, nu värper tuppen, 

och det är posten, som rår för kuppen. 

Och luckan stängs, och därinne står 

en plågad, brådskande man; 

liksom en mjölnare år från år 

i kvarnen malar ju han. 

All världens ävlan mot luckan forsar, 

all världens kråkfot hans räkning korsar, 

han malar ut både fröjd och sorg, 

guld, armod, längtan och ring och korg; 

han står med säcken på rygg i kvarnen 

och ser hur strömmen far av med flarnen.

Z Topelius: 

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

 

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Djupt, djupt nere i mullen

Djupt, djupt nere i mullen

roligt vilar mitt stoft,
fast ej blommor från kullen
sprida sin ljuva doft.

Vet ej vandraren stället,
där jag sover i ro,
lika trevligt är tjället
att till domen bebo.

Och jag vet vem som dömer,
ingen dömer som han.
Jag den trösten ej glömmer,
stilla somna jag kan.

J O Wallin:

Ditt lidande har nått sitt slut

 

Ditt lidande har nått sitt slut; 

o Jesu! du har kämpat ut, 

för oss den svåra striden. 

Ej förr, än frid åt oss du vann, 

du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde! nu. 

Du förr ej fristad haft, där du 

ditt huvud luta kunnat. 

Det tjäll, du ej bland mänskor fann, 

dig hårda klippan unnat. 

Du stilla grav! du sälla bo! 

Min Jesus helgat har din ro. 

När dödens afton skymmer, 

som han, jag somna skall förnöjd, 

från möda och bekymmer. 

Du tunga sömn! du långa natt! 

Min Jesus målet för dig satt. 

När livets morgon flammar, 

som han, jag träda skall med fröjd, 

utur min vilokammar.

J O Wallin:

Passionstid

 

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

:

Angående kärleken

 

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

:

Langfredag

Kaj Munk mördad av nazister 1944:

 

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag.
Vi lurer dem Påskemorgen!
 
K Munk:

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en venlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:

Lära och liv

Om dödens sötma och vinning

en gång Leopardi kvad,

men flydde visst bland de första,

när pesten besökte hans stad.

På talarstolen ett lejon

men eljes en rädd liten mus. 

Den store profeten krymper

i vardagens vassa ljus.

Ack, Leopardis gelikar 

de tala om dristiga ting,

men frukta i själva verket

ett ofarligt getingsting.

De sända raketer i luften,

som flimra och fräsa i kapp,

men ner på den leriga jorden

strax faller en hylsa av papp.

Att leva så djärvt som han lärde

har endast en enda förmått. -

Men han var ju också ett under,

Guds kärleks vulkanutbrott.

Du Starke, som talte om korset

och själv led en korsfästs död,

o, dränk mina flammande löften

i gärningars överflöd!

N Bolander:

Nästa år i Jerusalem

Jag vill vara i Jerusalem,

ty där hör jag hemma,

där susa olivträden gröna.

Jag vill vara i Jerusalem,

ty här är det kallt och grått,

men där lyser sol över taken.

Låt mig fara dit,

jag ber dig, mor.

När du talar om Jerusalem

bli dina stora ögon djupa

och dina dunkla händer forma

sköna bilder som dansa för min syn.

Varför talar du då ständigt

om landet långt där borta?

Du förför mig

med ditt tal.

Jag vill icke längre tvingas kvar

bland folken som ej förstå mig.

Jag går naken och skälvande,

och de sticka mig och reta mig

och ropa jag är jude

och säga stygga ord bakom mig.

De äro grymtande

skabbiga djur,

och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.

Jag vill vara i Jerusalem

bland vaggande träd och höfter

och smeksamma vindar och blickar,

och mina smala fötter skola stiga lätt

på gatans fina stenar.

Svara, mor,

du sitter tyst.

Det är din egen brinnande längtan

jag ger i trevande, sjungande ord.

Här finnes ingen sång,

här finnes ingen oro.

Jag vill vara i Jerusalem

och värmas av dess jord.

Kom, mor!

Din hand!

Vi vandra bredvid varandra

till landet bortom dessa frusna vatten.

Nej, vi skola ej förtröttas,

men ständigt vara glada,

och när vi skåda staden,

en dröm av guld och ljus,

vi lyfta

våra armar

och prisa Gud som sänt oss

tillbaka ur en isig fångenskap

som pinade oss svårt.

Du svarar icke, mor. Men säg då

att vi som äro judar skola lyckas

att vinna åter vår tempelmur och stad.

Du leker

med ditt pärlband.

Din mun är som förseglad. Du gråter.

Jag känner dina tårar på min kind.

Är det sant då att du bidar

Messias som skall komma

och lösa våra bojor och band?

Men varför kan du icke tro att bleka

judegossen

vid ditt knä

är den strålande Messias

du väntat på i dessa många långa år.

Så le då, mor, och smek mig

och välsigna din Messias med din hand.

Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma

en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.

Då tror 

du mig!

Jag vill vara i Jerusalem.

I Jerusalem nästa år!

A von Krusenstjerna:

På Ester-dagen: Det finns stunder när man inte vill

Det finns stunder när man inte vill.

Det finns stunder när man bara önskar sej bort,

när man knappt ens orkar finnas till, 

men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 

//: Kanske var det för en sådan stund :// 

kanske var det för en sådan stund 

som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt, 

skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv

Hamans onda planer tog hon hårt, 

ord från Mordokai var liksom skurna med kniv:

//: "Kanske var det just för denna stund ://

kanske var det just för denna stund 

som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 

ville slippa, om det gick, all plåga och nöd.

Smärtans väg, den valde han ändå, 

som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. //:

För det var ju just för denna stund :// 

för det var ju just för denna stund 

som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 

det finns stunder när man bara önskar sej bort,

när man knappt ens orkar finnas till, 

men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 

//: Kanske var det i en sådan stund :// 

kanske var det i en sådan stund 

som du föddes till världen? 

 (Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21). 

Dödsbetraktelse

 

Så farväl med allo 

mänsklig mat och dryck! 

I Aptekarburkar 

kommer jag att slicka, 

liksom Kon Ödumbla 

på den salta sten. 

Ack de piller, pulver 

och allt annat namnam, 

som jag i mig sänder, 

äro endast kryddor, 

varutav mitt kött 

skall för dödens tunga 

mera läckert smaka. 

Länge jag min hjärna 

här i världen bråkat, 

som jag ser, förgäves, 

vilket levnadssätt 

jag mig skulle välja. 

Sanningen att säga, 

har det varit brydsamt, 

liksom för Marcolphus, 

att sig välja träd, 

för att däri hänga. 

Om därav det kommit, 

att mitt snille passat 

till så många platser, 

eller ock till ingen, 

må av mig bli osagt! 

Nu jag lindrigt nog 

kommer från den saken. 

Lycka att man slipper 

ha så mycket bråk 

för att välja dödssätt! 

Lik den lilla fågel, 

som på gökägg ligger, 

varur ungar komma, 

arga, leda ungar, 

som den arma mörda, 

som dem kläckt och fostrat, 

så min ande ruvat 

över gamla böcker, 

för att vishet kläcka. 

Svarta döda glosor, 

rysliga vampyrer, 

som mig liv och blod 

utur hjärtat sugit! 

Kunde er jag driva 

ur den arma hjärnan, 

skulle än jag andas 

friskt, som västanvinden, 

skulle mina kinder 

än bli rosengårdar, 

skulle kring mitt hjärta 

flyta än en gång 

tidens stilla flod, 

prydd på sina bräddar 

utav jordens blommor, 

prydd uppå sin spegel 

utav himlens stjärnor. 

Arma trötta ande, 

hoppas och förbida! 

Bortom tidens gränser 

mot dig le, som brudar, 

ljus och kraft och skönhet, 

och en evig ungdom.

(mars 1824)

Vitalis (E Sjöberg):

Jesus, du som segern vinner

 

Jesus, du som segern vinner, 

i Guds stad du rider in. 

Nu är palmsöndagen inne, 

nu är folkets hyllning din. 

Nu är fred och harmoni, 

"hosianna!" sjunger vi. 

Ja, men bakom hyllningsglansen 

skymtar ändå törnekransen. 

Många, som du vägen visar 

till ditt rike, ändrar sej. 

Många som i dag dej prisar 

kommer snart att håna dej. 

Gröna palmblad vi nu ser 

vissnar alltför tidigt ner. 

Snart där hosianna klingar 

skränet dej till korset bringar. 

Du som rider lugnt och stilla 

på en åsna vägen fram, 

inget jubel kan förvilla 

dej, Guds Son, vårt påskalamm. 

Bredda mantlar, fagra tal 

döljer inte dödens kval,

ändå du av glädje lyser, 

kärlek till oss alla hyser. 

Fridens Konung, du ej dröjer 

fastän Golgata du ser. 

Himlens Konung, vi oss böjer 

och din kärleks makt tillber. 

"Korsfäst!" ropar många än, 

men du frigör syndaren. 

Där du med din nåd får stanna 

ljuder evigt "Hosianna"!

B S Ingemann: 

Jag gick i kyrkan

 

Jag gick i kyrkan.
Det var vår. Kanske palmsöndag.
Jag gick med mängden, jag övertalade mig och tänkte:
inte är du märkvärdigare än andra,
nog kan du gå i sällskap med dina medmänniskor
upp till gudstjänsten.
(Men i hemlighet bar det mig emot
att bli funnen i en mängd,
när det gällde andakten).

Prästen talade bra
utan att vara gripen,
gick rakt på en del,
överskylde somt, undvek annat.
Det var inte ämnat att gripa.
Det var bara ändå,
för att det var söndag.
Jag reste mig inte med de andra,
men kanske böjde jag huvudet med dem,
dock bad jag inte, tänkte blott...
Bäst var psalmsången,
så följde lysningar
och länsstyrelsens kungörelser mot kreaturssjukan.
Och det är riktigt:
kan man inte frälsa en människosjäl,
så kan man ju åtminstone
dra upp en oxe ur fördärvet...

Jag gick hem. Jag var densamme.
Jag gick i mina egna funderingar.
Jag tror inte på kyrkan,
men jag tror på Templets idé
som den största av idéer.

 R Jändel:

Se hur nu Jesus rider

 

Se hur nu Jesus rider

mot mördarnas palats!
Se hur han sakta skrider
mot död och avrättsplats!

Ja, fast hans gudomsblickar
nu fångenskap och nöd
så öppet förutskickar,
ja, ser en plågsam död,

så vill han ej försvinna,
men mot det onda gå,
han vet att han ska vinna
ja, evig seger få.

Hans färdsätt är så ringa:
en åsna, ingen häst.
Så kan han dock betvinga
den ondes styrkor bäst.

Här är han som vill lösa
var syndabunden träl,
som himmelsk tröst vill ösa
i skrämd och jagad själ.

Här, dotter Sion, är han!
Din Konung närmar sej!
Ej kungakrona bär han,
men törne snart för dej!

Här är han som vill gjuta
för dej sitt hjärteblod,
och aldrig ska den sluta,
den rika nådens flod.

O Jesus, tänk att kunna
som jag så gärna vill
dej älska någorlunda,
ja, hjälp mej själv därtill!

Jag lägger gärna kläder
på vägen framför dej,
med alla dem mej gläder
som här församlat sej.

Jag lägger blad från palmer
in mot Jerusalem,
jag sjunger mina psalmer,
o Jesus, hör på dem!

Mitt hosianna klingar
i Andens kraft och fröjd,
min själ sej till dej svingar,
av nådens vindar höjd.

Till lycka, ja, till lycka!
Du ärans Konung, gå
att döden undertrycka
och evig lovsång få!

Th Kingo:

Vid åsynen av en ek

 

Mens strebrar klättrar fyra tusen meter 

upp på sina berg av erkänt skrot 

lägger eken vid de höges fot 

en millimeter till sin diameter 

och kröker hånfullt en osynlig rot.

27/3 -54

S Dagerman:

Idag för 180 år sedan - i anledning av den första gudstjänsten i den nya domkyrkan i Härnösand

 

Vid Consist.-Not. Abraham Nenséns begravning d. 27 Mars 1846.

Det nya templets klockor ljuda
och till dess öppna portar bjuda
den skara, här så talrik går.
Hon skyndar dit, att första gången
där se, vid bönen och vid sången,
«hur helgedomen härlig står.»

Vad i dess prydnad än må fela,
djupt rör oss ren det stora hela
och lyfter upp till Gud vår själ.
Men bäst det sköna verk oss gläder,
vad sorgeståt här tyst inträder,
högtidligt talande likväl!

Att människan av jord är tagen,
skall åter varda jord: den lagen
är då det första ordet här.
Nej, hör förut en sång om livet, [1]
som blir den trogna själen givet
i templet, som där ovan är.

Vad du begynt, o Gud, fullända!
Ack, värdes hit med ordet sända
din Ande i var själ som tror!
Bygg din församling här och verka
hos henne så, att man må märka
hur i din kyrka själv du bor!

---

[1] De två första verserna af Psalmen 488 [jfr SvPs1986 nr 616:1 och Stora Nätpsalmboken 919:1] sjöngos fyrstämmigt av valda röster.


F M Franzén:

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Telegrafisten (Yrkesvisa 4)

Jag sitter dagar och nätter trägen 

vid stora vägen, 

där ordet kör i galopp till fjärran 

på kopparkärran. 

Jag håller tömmen 

i mina händer 

och kör med strömmen 

till andra länder, 

men sitter dock i min stora hast 

som spikad fast. 

Det klappar, klappar och åter klappar 

i stift och tappar: 

då skenar tanken, och gnistan springer 

ut ur mitt finger, 

och i sekunden 

så glad hon dansar 

kring jorderunden 

i kopparpansar, 

men tung som bly hennes körsven är: 

jag sitter här! 

Och när jag sitter, så trött att vaka, 

får jag tillbaka 

ett bud i tråden om vad där händer 

på fjärran stränder. 

Och remsor trilla 

som pappersbäckar 

så tyst och stilla 

med punkt och streckar; 

dem skall jag stava ihop och se 

vad säga de. 

De ha så mycket att mig berätta; 

vem minns allt detta? 

Än är det glädjen, än är det sorgen, 

än är det korgen, 

som kondoleras, 

än är det ringen, 

som gratuleras, 

men det vet ingen; 

än är det pengar, än järn och spik, 

än politik. 

Jag har i handen vid trådens flöde 

Europas öde 

och vet långt bättre än kaffesystrar, 

vad tiden lystrar. 

Men ack, hur skallra 

då mina läppar; 

jag får ej skvallra 

om trådens knäppar; 

av idel nyheter spricker jag 

varenda dag. 

Här sitter jag med min tråd så trägen 

vid stora vägen, 

och världen brusar, och tiden springer 

förbi mitt finger, 

och orden ila, 

fast jag är bunden, 

med hundramila 

skjuts i sekunden. 

Vem frågar väl efter kusken då? 

Kör på! Kör på!

Z Topelius: 

Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Marie Bebådelsedag en andakt

 

MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 

och himmelsk härlighet 

har Gud på denna dag 

visat med välbehag, 

då all hans söta nåd 

mitt i en tid så bråd 

en ängel full av frid 

tillsagt Maria blid. 

Hon ju Guds ende Son, 

världarnas hälsa, 

ja, Guds offerlamm 

skulle föda fram, 

han som skulle frälsa 

från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 

Jord, må du fröjda dig, 

att trots din synd och skuld 

Gud är så god och huld. 

Bjud nu all synd godnatt, 

sjung ditt Magnificat, 

så skall en ekofröjd 

höras i himlens höjd! 

Gud själv med Gabriel 

som här utsändes,

ja, med änglars kor 

som däruppe bor 

för att du omvändes 

skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 

över ditt nådebloss, 

att hela världens hus 

har fått ett sådant ljus, 

som i allt olycksfall 

lysa och lisa skall 

den som sig hålla vill 

i en fast tro därtill. 

Tack för den kärlek som 

dig till oss dragit! 

Halleluja vårt 

skall ej nu bli svårt, 

nu när du har tagit 

det som oss tryckt så hårt!

J Runius:

Till Lars Gustaf Tegnér

med en Bibel vid hans konfirmation,

näst före hans avresa till Brasilien

Utöver djup, som tvenne världar skilja,

dig lede stjärnan och magnetens nål,

förståndets klarhet och en säker vilja,

två goda styrmän till vart jordiskt mål.

Men över djup, som ock två världar dela,

två andra, en härnere, en i skyn,

tag här ett sjökort som ej plägar fela,

fast storm och mörker sväva för din syn.

Ett säkert sjökort, ritat i de tider,

då jord och himmel nalkades varann.

Studera det och följ det, och omsider

löp trygg i hamnen, det dig visat an!

E Tegnér: