Positivspelaren

Där kommer han i sommarvärmens glöd, 

den mörke främlingen med positivet

på lutad skuldra, svettig, trött och röd, 

om han har lyckats få en slant till bröd 

i dag ännu, det är ej säkert givet. 

Följd av en intresserad liten svit, 

mest barn och gummor, till din gård han drager, 

förtörnas ej för att han kommer dit, 

låt honom spela blott en liten bit! 

Ej världen någon skada därav tager. 

»Det är blott lättja», så du svarar kallt, 

»dessutom falska toner jämt jag hörer, 

envar arbeta må, det är befallt»; 

och så du skriver i en tidningsspalt, 

om huru han din ro beständigt störer. 

Likväl — förlåt mig för min polemik — 

ej alla Mozart hört och Haydn spelas, 

må vara: du är bildad, du är rik, 

men fattigmannen älskar ock musik 

och nöjes med vad bristfullt här presteras. 

Visst är det sant: ett mera gagnfullt kall 

den unge mannen kunnat åt sig välja, 

han är bevarad dock från brott och fall, 

och människan för hårt ej döma skall; 

vem kan väl livets skilda banor tälja? 

En tid kanske ännu och sen ej mer 

den oblitt dömde skall kring landet »flacka», 

hans lyckas sol för länge se ’ n gått ner, 

om några tiotal man visst ej ser 

en skymt utav hans slitna sammetsjacka. 

Vi leva i förvärvets, nyttans tid, 

den ej är tidens son, han dukar under, 

och uti världens ävlan, kamp och id 

skall positivets ton dö utan strid; 

så låt den ljuda några korta stunder!

Ett år sedan Staffan tog studenten

 

Staffan är en glad student,

vi tackom nu så gärna,

på Broman han sitt ljus har tänt,

han som en riktig stjärna

fin och fager lyser än,

tärnorna med honom sen 

får blänka.

Nu är fröjd uti vårt hus,

vi tackom nu så gärna,

full av sommarsolens rus

förundras varje hjärna,

fin och fager lyser den,

hjärnorna med stjärnorna 

får tänka.

Nu är eld i varje grill,

vi tackom nu så gärna.

I det gröna Staffan vill

vår svenska fana värna.

Fin och fager lyser den,

färgerna har himmelen 

fått skänka.

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: En sorgsen fågel

En sorgsen fågel bor i dina ögon.

Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

Folk som ritar på armar och ben

 

Folk som ritar på armar och ben 

är sällan soldater i Frälsningarmén.

Förr var det sjömän och fängelsekunder

som lät sej gaddas i onyktra stunder.

Nu heter de Karin och Bettan och Ulla.

De låter det ske fast de inte är fulla.

På badstranden sen kan man känna sig fin i

en fullklottrad kropp och en liten bikini.

Själv är jag nöjd med vad åren har gett

av åderbråck, skrynklor och dallrande fett.

Vid källan

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Hagar

Ut i öknen drives Hagar med den unge Ismael, 

tårfyllt öga skönjer fjärran ännu patriarkens tjäll. 

Arma moder! Tungt var slaget, bittert var ditt hjärtas rön! 

Skall ditt barn förgås i öknen, och du själv, än ung och skön? 

Solen glöder, marken bränner under trött och sårad fot, 

gränslös ligger ödemarken, tom och vild och full av hot. 

Pilten törstar, »vattenflaskans» innehåll är redan tömt, 

blicken söker, men vart källsprång är för vandrarena gömt. 

Hagar kastar sig till jorden, ber som modershjärta ber — 

se, då stiger hjälpens ängel från Jehovas himmel ner, 

de försmäktande han förer till en källa frisk och klar 

och på ångestfulla böner följa nåderika svar. 

Ännu över öde stigar en förskjuten Hagar går 

med ett sviket hjärtas klagan och ett aldrig helat sår; 

stig som fordom, milde ängel, tröstrik till den sorgsna ned 

och till friska vattuflöden hennes ökenvandring led!

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Strandgräsets pendel

 

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Korfönster

 

den tidiga morgonsolen
spränger du
i tusen skärvor
målar dem med
blod, guld, hav och sommar,
och låter dem regna ner
i min själ
till en mosaik
av jubel

vem anade utifrån
din härlighet!

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Festdag

 

svalor klipper vind

till glada serpentiner
virar dem runt klostermuren

molnmunkarna är bittit uppe
för att stänka
vigvatten över dalen

forsen tänder rökelse

molnmunkarna går avsides
för att bedja
medan morgonen går upp i koret
med en gyllne kalk i handen
som den sakta höjer
över världen

elevatio

det är festdag för
Our Lady of the Snows

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

 

Sommarmorgon

 

Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla

O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Jag till frihet dyrt blev köpt

 

Jag till frihet dyrt blev köpt 

och till saligheten döpt, 

i det namn som alla knän 

böjs inför när allt flyr hän. 

Till Guds rike inbjöds jag, 

fick ett heligt livsuppdrag, 

leds av Anden dag för dag. 

Gud, min Far, välsignat mej, 

gett mej barnaskap hos sej. 

Sonen i barmhärtighet 

på sitt kors har böjt sej ned 

för att lyfta mej och ge 

Andens tröst i väl och ve, 

mer än jag kan tro och be. 

Döpt till Jesu Kristi död, 

född till liv, trots synd och nöd, 

dej, min Skapare, vill jag 

överlåta allt idag. 

Räck mej nu din allmaktshand, 

helga liv och vänskapsband 

så min tro får överhand. 

Fader, Son och Ande god, 

bind med kärlek, hopp och tro 

mej vid dej i dopets pakt, 

stärk mej med din nåd och makt, 

så ska jag i evighet

prisa dej, Barmhärtighet, 

du mitt liv, min salighet!

J J Rambach:

Du gamla, du fria

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,

du tysta, du glädjerika, sköna,
jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna ://

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden ://

R Dybeck:

Det bästa tänkesätt jag vet bland ett friboret folk

 

Jag håller av min' fäders bygd,

det gamla Mannahem,

där frihet, landets ärvda dygd,

förädlar var en lem.

Jag kallar liv och frihet ett,

men dö och träla lika lett

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår svenska lag,

livsandan i vår kropp,

som utan lag är död ell' svag

och vändes ned och opp.

Jag håller lag för allas norm,

ja, Skaparens regeringsform

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår kung och råd,

vårt huvud, lagens drift,

som är för våld och överdåd

samt självsvåld ett förgift,

som utav lagens helga själ

båd' styres själv och styrer väl,

bland ett friboret folk.

Jag håller av vårt riksdagsfolk,

vårt arvs förmyndare,

de svurna helga lagars tolk

och nya stiftande,

som svurit sig till Sveriges lag

och från allt eget självbehag

bland ett friboret folk.

Jag håller av förbund och tro,

men blott med lagens band.

Bort! att parti och agg skull' gro

i ett lagbundet land, 

när lagen yrkar allas väl 

och gör ett hjärta och en själ

bland ett friboret folk.

Jag håller av en ärlig man,

det är allena den,

som aldrig sviktar av och an

för ovän eller vän, 

som vet ej av att vara hal,

som aldrig är för pengar fal

bland ett friboret folk.

Jag håller av en patriot

som är åt landet hel

och uti rikets med och mot

uppriktigt tager del.

Jag håller av en sannings vän,

som tänker, talar blott för den,

bland ett friboret folk.

Jag håller av en oförskräckt 

och då behjärtad man,

när det behövs att tala käckt,

som även tiga kan,

när det behövs, i rättan tid

är färdig så till krig som frid

bland ett friboret folk.

Jag håller av så ädel färg,

i den var svensk bör gå.

Då skall vår sak som hälleberg

i alla väder stå.

Vår lösen vare: Lag och rätt!

Vet någon bättre tänkesätt

bland ett friboret folk?

(1759)

A C Rutström:

Sverige

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vitalis (E Sjöberg):

Blæsten og regnen

 

I Danmark bor den stride vind,
vort år er gennemblødt af regn.
Hvem er det, der har bildt os ind,
vort land er lagt i solens tegn?
Monstro det er de ferme fyre,
der sørger for hotelbrochure?
Det er kun dogme for turister,
at blæst og regnvejr altid trist er.

For vi, der bor i dette land
og ikke er på rejse her,
os står det danske klima an,
vi elsker disse mange vejr.
De dage er så få som favre,
da lokemanden sår sin havre.
Men skøn er også stormens sang
og regnens læskekys i vang.

Se bondens tag om plovens greb
i forårsblæst og muldjords-em,
hans heste strakt i deres reb
med skum for muler, sved fra rem!
Og se om bord vor fiskers gæve,
hornhudede bersærkernæve
i slagsmål mod nordvest, hans bror,
om fiske grejer, sejl og ror!

Og regn slår ned, så vand slår op,
de dråber styrter sig i sø
med ringedans af hop i hop.
Hvad andet ses så festligt dø?
Skovbækken leger Niagara.
Så løfter regnbuen sin tiara.
Det dufter af titusind håb
fra jorden under himlens dåb.

Her kom du frisk af søens bad.
Smed cyklen ved et træ og lo.
Din mund et dugget rosenblad,
og dine pigekinder to
på engang kølige og varme
af regnens kys og blæstens harme.
Hvor kæk, når du tilbageslår
med nakkekast dit våde hår!

Men inde i den store by,
der spurter de med regnslag på,
kulør af solfald og af gry
opliver alle gader grå.
Den lille havfrue på cykel -
et eventyr af vand og nikkel!
En til! og to! tre, fire, fem,
en havsfrustime lyner frem.

Ved aftenstid, i lygteskær
det funkler i asfaltens spejl.
De røde lysreklamer der
er nog Vorherres eget segl
i lak på det, att i værdier
er selv en storstad ej forbier.
For skønhed, der er gået tabt,
har byen anden skønhed skabt.

Se, morgonstund har vand i mund!
Til skole løber trip trip trip
om kap med deres næsetip
de små som om på havsens bund
og når i hus med bæk på skulder
og kildespring i smilehuller
og dyster deres hår og klæ´r
og synes, det er mandfolkvejr.

Men hvis et umedgørligt slud
gør alt for mange dage grå,
så tørner vestenvinden ud
og fejer himlen søndagsblå.
Flak over styret Kalle tramper
sig hjem til mor, hvor kaffen damper.
En smag som af et ekstra smil
den får af modvind og af mil.

Når verden over vi har lov
for pløjning her i Danmarks egn,
så skyldes det, at for vor plov
går de to gode: blæst og regn.
For vi er ingen drivhusstamme,
og det er evigt godt det samme.
Hvem kender vel til bedre hest
än hoppen regn, end hingsten blæst?

K Munk:

Der er et yndigt land

 

Der er et yndigt land,

det står med brede bøge 

nær salten østerstrand, 

nær salten østerstrand.

Det bugter sig i bakke, dal,

det hedder gamle Danmark 

og det er Frejas sal, 

og det er Frejas sal.

Der sad i fordums tid 

de harniskklædte kæmper 

udhvilede fra strid, 

udhvilede fra strid,

så drog de frem til fjenders mén,

nu hvile deres bene 

bag højens bautasten, 

bag højens bautasten. 

Det land endnu er skønt 

thi blå sig søen bælter 

og løvet står så grønt, 

og løvet står så grønt 

og ædle kvinder, skønne møer 

og mænd og raske svende 

bebo de danskes øer, 

bebo de danskes øer.

Hil drot og faedreland!

Hil hver en danneborger

som virker, hvad han kan,

som virker, hvad han kan!

Vort gamle Danmark skal bestå 

så længe bøgen spejler 

sin top i bølgen blå, 

sin top i bølgen blå.

A Oehlenschläger:

Sommardag

 

Havet vilar morgonstilla,

aldrig tyckes det stormar haft,

likt en mäktig ande

soligt morgonstilla,

tung av andakt - lätt

av klarhetens kraft.

Skarpt och noggrant speglas

klippornas nakna stup.

Genomskinligt enkelt

ligger det vida djup.

Linjeklart,

lätt och rent står allt,

tecknat säkert i luftig ro,

sköljt i doften av salt.

Linjeklar,

tankfull, jämn och ren,

skrider dagen i rymdens ljus,

fin som en ädelsten.

K Boye:

Sökare

Bortom bergens solrökssvepta kammar

fann min längtan älgens stig längs åsen

och den öde värld, där tranan ropar.

Över myren gick jag genom juninatten,

medan skvattram strödde dofter kring mig

och dess vita blommor snöade mot mullen.

Hedarna bar ljungblom till mig, ljungblom!

Tallarna lät sina kronor nynna sommarsånger,

medan vindarna och molnen for förbi dem.

Älven rann och blänkte under soluppgången

med en visa sorlande mot strandens stenar,

och en vildand sam på edans svarta spegel.

Vad begär du mer, mitt hjärta? Vad begär du?

Du är sökaren, som mitt i världens sommar

utan ro har letat det, som ingen äger.

T Nilsson:

Juninatten

 

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme,
varken tidig eller sen.

[---]

Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

H Martinson:

Den tysta gläntan

 

När jag var barn, jag gick en morgon hungrig

och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 

den svarta brödbiten jag fått till kaffet 

ej mättat mig, och till examensdagen, 

som snart var inne, inga skor jag hade: 

mig skulle alla titta på, som vanligt, 

och tycka synd om för att jag var fattig... 

Nu gick jag där — det var en vacker morgon,

men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 

och retades och låg i vägen för mig. 

Jag snubblade på stenarna i backen 

men reste mig igen i vettlös ilska 

och sparkade dem med min spruckna träsko. 

I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 

och deras klolikt böjda taggar revo 

i skadeglädje sönder mina kläder. 

Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 

och slet dem av — och kände ingen sveda, 

fast handen sårades till blods i greppet. 

Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 

där var så tyst, så tyst, och solens stråle 

föll lång och lyckligt leende mot gräset. 

Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 

jag ville vända om, men blicken fästes — 

just där som strålen föll — vid några späda,

knappt utslagna violer, och jag greps av 

den tunna doftens osägbara sötma.. . 

Jag satte mig i gräset, satt där länge 

och härmde med mitt huvud omedvetet

blomknoppens sakta vaggande för vinden. 

Det var som hade någon kysst min panna 

och alla gamla vackra ord om änglar 

nu logo mot mig, blåögda och goda. 

Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 

den rivna handen dölja som i blygsel. 

För första gången kände jag min hunger 

och min förnedring såsom något främmat, 

som något drömlikt, något föga viktigt.. . 

När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 

högt över grannens ljusa veteåkrar, 

men till den tysta gläntan genom törnet 

jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

R Jändel:

Sommardag

 

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

Årets saga - juni

 

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow:

Rivalerna

 

Mars gick in och väckte split 

mellan sol och skyar tunga; 

än var drivan fast och vit, 

vintern stred med ålderns flit, 

vårn med krafter unga. 

Långa tider stod det still, 

middagsmejan frös om natten. 

Men så kom april, 

kom med brus från öppna vatten. 

Då bröt isen upp i grund, 

ut mot havet drevo flaken. 

Blå blev himlens middagsstund, 

änder lågo i vart sund, 

mitt på fjärdarna låg skraken. 

Mången friare fick dö, 

träffad av det varma lodet. 

Då fick Per på Väderö 

som en hets i blodet. 

Då fick skogens driva brått 

krypa undan i var skreva; 

bergens hällar lyste vått, 

redan sköto nya skott 

pyrola och lingonreva. 

Tövind genom träden drog, 

det ljöd sorl av svala strömmar. 

Då fick Pål i Stora Skog 

underliga drömmar. 

Då smalt kälen bort ur mark, 

gröna rågen kom i dagen, 

mjuk och len blev sälgens bark, 

luften blev så lätt och stark, 

vacker som en dröm blev hagen. 

Varje björktopp stod på sväng, 

pil och hassel blevo veka. 

Då fick Gerd i Österäng

lust att börja leka. 

Hur hon lekte, hur hon log, 

fick hon Per i sina tömmar; 

hur hon lockade och drog, 

så fick Pål i Stora Skog 

mål för sina drömmar. 

Pål fick pröva vad man tål, 

Per fick pröva vad som fäster, 

östergöken gol för Pål, 

men för Per den gol i väster. 

Leken gick med snabba kast 

genom vårens narrimånad; 

ryckte Per, han satt dock fast, 

sökte Pål att få en rast 

eggades på nytt hans trånad. 

Men när maj bröt in med sol 

och med blom och grönt i korgen, 

göken satt i norr och gol, 

satt och spådde sorgen. 

Då blev leken mera svår, 

full av skär och våda. 

Löste Per sin flickas hår, 

fann han barr från skogens snår 

och en doft av kåda. 

Hade Pål sin herdestund 

såg han ögats falska glitter, 

kysste han sin flickas mun: 

fann han kyssen bitter. 

Sedan dess, när fjärden bröt, 

hörde Per som brus i skogen; 

och sin hand om åran knöt 

han så fast att blodet bröt 

fram på spända knogen. 

Och när solglimt föll på gren, 

drömde Pål om sol på vågen, 

och då högg han lätt i sten

och blev mörk i hågen. 

Och en tidig juninatt 

möttes Per och Pål på ängen. 

Västerns himmel lyste matt, 

månens bleka skära satt 

över björkens fina hängen. 

Just där morkullssträcket gick 

över ängens ljusa glänta, 

bytte de en hatfull blick,

syntes sedan vänta. 

Per blev lysten efter blod, 

då sin fiende han mätte; 

men att lyckan varit god, 

mente Pål, då han förstod, 

att han träffat på den rätte. 

Vem som gav det första slag, 

ingendera av dem kände; 

på en gång med skarpa tag 

de tillhopa spände. 

Pål tog saken utan hast, 

klämde armarna kring bålen 

på den andre och höll fast; 

Per han gjorde vilda kast, 

snodde sig som ålen. 

Hårt blev varje sena sträckt, 

muskler spändes, ådror svällde, 

tungt gick deras andedräkt; 

ingen dock den andre fällde. 

Störta Pål var rycka opp 

tjuguårig gran med rötter; 

Per, med lätt och smidig kropp, 

fick nog göra månget hopp, 

men kom alltid ner på fötter. 

Sten och torvor flögo kring 

under kämpatagen; 

runt omkring dem i en ring 

ängen var som slagen. 

Marken skälvde, gräs och strån 

tycktes ängsligt darra; 

allt var tyst, blott långt ifrån 

som med skadelystet hån 

ängsknarrn hördes knarra. 

Och när över skögens bryn 

morkullshanen syntes hasta, 

blev han skrämd av sällsam syn 

och begynte kasta. 

Men från hagen tätt invid 

hördes det ibland ett prassel; 

där stod Gerd i allsköns frid, 

följande den heta strid, 

gömd bland al och hassel. 

Vita linnet blänkte fram, 

barmen höjdes, ögat lyste, 

håret lossnat ur sin kam, 

och hon både log och ryste. 

Det var trötthet först, som göt 

vatten över flamman. 

Svetten rann och kraften tröt, 

greppet slappades, som knöt 

kämparna tillsamman. 

Ännu likväl ingen tog 

från den andres midja armen; 

hjärta emot hjärta slog, — 

och då släcktes harmen. 

Då fick trots som styrka fred, 

när varandra rätt de kände; 

liksom vågen faller ned 

famnande i stilla fred 

stranden, där den brände. 

Slutna i varandras fång, 

kände de sig vara männer, 

kände ock på samma gång 

att de voro vänner. 

Då fick fjärden skogen kär, 

då fick skogen håg till fjärden, 

och då tyckte Pål och Per, 

att de varit narrar, när 

de löpt vill på blomstergärden. 

Fast de gingo var sin stråt, 

på varandra dock de tänkte, 

ingendera såg ditåt, 

där det vita linnet blänkte. 

Snart sig stillhet åter brett 

över Österängen, 

och det var som intet skett, 

månen satt den lika snett

över björkens fina hängen. 

Gerd, hon stod som naglad fast, 

strida föllo harmens tårar; 

men så gjorde hon ett kast: 

Det lär väl bli nya vårar!

T Hedberg:

För fädrens gamla goda seder

För fädrens gamla goda seder 

man då ej ännu avsmak fått. 

I fastlagsveckan man tillreder 

pannkakor, gräddade i flott. 

Två gånger årligen man fastar, 

i karusell och gunga kastar 

sig hejdlöst, och där sjungs i flock 

och dansas över sten och stock. 

På första söndan Trinitatis 

till ottesång man sig beger; 

när solen uppgår, tårar tre 

man gjuter. Kvass bestås då gratis, 

och sen på herrgårn firas fest, 

som rikt undfägnar bjuden gäst.

Ur Eugen Onegin (II:35)

A Pusjkin:

Har Majus varit svår

 

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius: