Langfredag

Kaj Munk mördad av nazister 1944:

 

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag.
Vi lurer dem Påskemorgen!
 
K Munk:

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en venlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:

Lära och liv

Om dödens sötma och vinning

en gång Leopardi kvad,

men flydde visst bland de första,

när pesten besökte hans stad.

På talarstolen ett lejon

men eljes en rädd liten mus. 

Den store profeten krymper

i vardagens vassa ljus.

Ack, Leopardis gelikar 

de tala om dristiga ting,

men frukta i själva verket

ett ofarligt getingsting.

De sända raketer i luften,

som flimra och fräsa i kapp,

men ner på den leriga jorden

strax faller en hylsa av papp.

Att leva så djärvt som han lärde

har endast en enda förmått. -

Men han var ju också ett under,

Guds kärleks vulkanutbrott.

Du Starke, som talte om korset

och själv led en korsfästs död,

o, dränk mina flammande löften

i gärningars överflöd!

N Bolander:

Nästa år i Jerusalem

Jag vill vara i Jerusalem,

ty där hör jag hemma,

där susa olivträden gröna.

Jag vill vara i Jerusalem,

ty här är det kallt och grått,

men där lyser sol över taken.

Låt mig fara dit,

jag ber dig, mor.

När du talar om Jerusalem

bli dina stora ögon djupa

och dina dunkla händer forma

sköna bilder som dansa för min syn.

Varför talar du då ständigt

om landet långt där borta?

Du förför mig

med ditt tal.

Jag vill icke längre tvingas kvar

bland folken som ej förstå mig.

Jag går naken och skälvande,

och de sticka mig och reta mig

och ropa jag är jude

och säga stygga ord bakom mig.

De äro grymtande

skabbiga djur,

och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.

Jag vill vara i Jerusalem

bland vaggande träd och höfter

och smeksamma vindar och blickar,

och mina smala fötter skola stiga lätt

på gatans fina stenar.

Svara, mor,

du sitter tyst.

Det är din egen brinnande längtan

jag ger i trevande, sjungande ord.

Här finnes ingen sång,

här finnes ingen oro.

Jag vill vara i Jerusalem

och värmas av dess jord.

Kom, mor!

Din hand!

Vi vandra bredvid varandra

till landet bortom dessa frusna vatten.

Nej, vi skola ej förtröttas,

men ständigt vara glada,

och när vi skåda staden,

en dröm av guld och ljus,

vi lyfta

våra armar

och prisa Gud som sänt oss

tillbaka ur en isig fångenskap

som pinade oss svårt.

Du svarar icke, mor. Men säg då

att vi som äro judar skola lyckas

att vinna åter vår tempelmur och stad.

Du leker

med ditt pärlband.

Din mun är som förseglad. Du gråter.

Jag känner dina tårar på min kind.

Är det sant då att du bidar

Messias som skall komma

och lösa våra bojor och band?

Men varför kan du icke tro att bleka

judegossen

vid ditt knä

är den strålande Messias

du väntat på i dessa många långa år.

Så le då, mor, och smek mig

och välsigna din Messias med din hand.

Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma

en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.

Då tror 

du mig!

Jag vill vara i Jerusalem.

I Jerusalem nästa år!

A von Krusenstjerna:

På Ester-dagen: Det finns stunder när man inte vill

Det finns stunder när man inte vill.

Det finns stunder när man bara önskar sej bort,

när man knappt ens orkar finnas till, 

men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 

//: Kanske var det för en sådan stund :// 

kanske var det för en sådan stund 

som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt, 

skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv

Hamans onda planer tog hon hårt, 

ord från Mordokai var liksom skurna med kniv:

//: "Kanske var det just för denna stund ://

kanske var det just för denna stund 

som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 

ville slippa, om det gick, all plåga och nöd.

Smärtans väg, den valde han ändå, 

som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. //:

För det var ju just för denna stund :// 

för det var ju just för denna stund 

som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 

det finns stunder när man bara önskar sej bort,

när man knappt ens orkar finnas till, 

men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 

//: Kanske var det i en sådan stund :// 

kanske var det i en sådan stund 

som du föddes till världen? 

 (Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21). 

Dödsbetraktelse

 

Så farväl med allo 

mänsklig mat och dryck! 

I Aptekarburkar 

kommer jag att slicka, 

liksom Kon Ödumbla 

på den salta sten. 

Ack de piller, pulver 

och allt annat namnam, 

som jag i mig sänder, 

äro endast kryddor, 

varutav mitt kött 

skall för dödens tunga 

mera läckert smaka. 

Länge jag min hjärna 

här i världen bråkat, 

som jag ser, förgäves, 

vilket levnadssätt 

jag mig skulle välja. 

Sanningen att säga, 

har det varit brydsamt, 

liksom för Marcolphus, 

att sig välja träd, 

för att däri hänga. 

Om därav det kommit, 

att mitt snille passat 

till så många platser, 

eller ock till ingen, 

må av mig bli osagt! 

Nu jag lindrigt nog 

kommer från den saken. 

Lycka att man slipper 

ha så mycket bråk 

för att välja dödssätt! 

Lik den lilla fågel, 

som på gökägg ligger, 

varur ungar komma, 

arga, leda ungar, 

som den arma mörda, 

som dem kläckt och fostrat, 

så min ande ruvat 

över gamla böcker, 

för att vishet kläcka. 

Svarta döda glosor, 

rysliga vampyrer, 

som mig liv och blod 

utur hjärtat sugit! 

Kunde er jag driva 

ur den arma hjärnan, 

skulle än jag andas 

friskt, som västanvinden, 

skulle mina kinder 

än bli rosengårdar, 

skulle kring mitt hjärta 

flyta än en gång 

tidens stilla flod, 

prydd på sina bräddar 

utav jordens blommor, 

prydd uppå sin spegel 

utav himlens stjärnor. 

Arma trötta ande, 

hoppas och förbida! 

Bortom tidens gränser 

mot dig le, som brudar, 

ljus och kraft och skönhet, 

och en evig ungdom.

(mars 1824)

Vitalis (E Sjöberg):

Jesus, du som segern vinner

 

Jesus, du som segern vinner, 

i Guds stad du rider in. 

Nu är palmsöndagen inne, 

nu är folkets hyllning din. 

Nu är fred och harmoni, 

"hosianna!" sjunger vi. 

Ja, men bakom hyllningsglansen 

skymtar ändå törnekransen. 

Många, som du vägen visar 

till ditt rike, ändrar sej. 

Många som i dag dej prisar 

kommer snart att håna dej. 

Gröna palmblad vi nu ser 

vissnar alltför tidigt ner. 

Snart där hosianna klingar 

skränet dej till korset bringar. 

Du som rider lugnt och stilla 

på en åsna vägen fram, 

inget jubel kan förvilla 

dej, Guds Son, vårt påskalamm. 

Bredda mantlar, fagra tal 

döljer inte dödens kval,

ändå du av glädje lyser, 

kärlek till oss alla hyser. 

Fridens Konung, du ej dröjer 

fastän Golgata du ser. 

Himlens Konung, vi oss böjer 

och din kärleks makt tillber. 

"Korsfäst!" ropar många än, 

men du frigör syndaren. 

Där du med din nåd får stanna 

ljuder evigt "Hosianna"!

B S Ingemann: 

Jag gick i kyrkan

 

Jag gick i kyrkan.
Det var vår. Kanske palmsöndag.
Jag gick med mängden, jag övertalade mig och tänkte:
inte är du märkvärdigare än andra,
nog kan du gå i sällskap med dina medmänniskor
upp till gudstjänsten.
(Men i hemlighet bar det mig emot
att bli funnen i en mängd,
när det gällde andakten).

Prästen talade bra
utan att vara gripen,
gick rakt på en del,
överskylde somt, undvek annat.
Det var inte ämnat att gripa.
Det var bara ändå,
för att det var söndag.
Jag reste mig inte med de andra,
men kanske böjde jag huvudet med dem,
dock bad jag inte, tänkte blott...
Bäst var psalmsången,
så följde lysningar
och länsstyrelsens kungörelser mot kreaturssjukan.
Och det är riktigt:
kan man inte frälsa en människosjäl,
så kan man ju åtminstone
dra upp en oxe ur fördärvet...

Jag gick hem. Jag var densamme.
Jag gick i mina egna funderingar.
Jag tror inte på kyrkan,
men jag tror på Templets idé
som den största av idéer.

 R Jändel:

Se hur nu Jesus rider

 

Se hur nu Jesus rider

mot mördarnas palats!
Se hur han sakta skrider
mot död och avrättsplats!

Ja, fast hans gudomsblickar
nu fångenskap och nöd
så öppet förutskickar,
ja, ser en plågsam död,

så vill han ej försvinna,
men mot det onda gå,
han vet att han ska vinna
ja, evig seger få.

Hans färdsätt är så ringa:
en åsna, ingen häst.
Så kan han dock betvinga
den ondes styrkor bäst.

Här är han som vill lösa
var syndabunden träl,
som himmelsk tröst vill ösa
i skrämd och jagad själ.

Här, dotter Sion, är han!
Din Konung närmar sej!
Ej kungakrona bär han,
men törne snart för dej!

Här är han som vill gjuta
för dej sitt hjärteblod,
och aldrig ska den sluta,
den rika nådens flod.

O Jesus, tänk att kunna
som jag så gärna vill
dej älska någorlunda,
ja, hjälp mej själv därtill!

Jag lägger gärna kläder
på vägen framför dej,
med alla dem mej gläder
som här församlat sej.

Jag lägger blad från palmer
in mot Jerusalem,
jag sjunger mina psalmer,
o Jesus, hör på dem!

Mitt hosianna klingar
i Andens kraft och fröjd,
min själ sej till dej svingar,
av nådens vindar höjd.

Till lycka, ja, till lycka!
Du ärans Konung, gå
att döden undertrycka
och evig lovsång få!

Th Kingo:

Vid åsynen av en ek

 

Mens strebrar klättrar fyra tusen meter 

upp på sina berg av erkänt skrot 

lägger eken vid de höges fot 

en millimeter till sin diameter 

och kröker hånfullt en osynlig rot.

27/3 -54

S Dagerman:

Idag för 180 år sedan - i anledning av den första gudstjänsten i den nya domkyrkan i Härnösand

 

Vid Consist.-Not. Abraham Nenséns begravning d. 27 Mars 1846.

Det nya templets klockor ljuda
och till dess öppna portar bjuda
den skara, här så talrik går.
Hon skyndar dit, att första gången
där se, vid bönen och vid sången,
«hur helgedomen härlig står.»

Vad i dess prydnad än må fela,
djupt rör oss ren det stora hela
och lyfter upp till Gud vår själ.
Men bäst det sköna verk oss gläder,
vad sorgeståt här tyst inträder,
högtidligt talande likväl!

Att människan av jord är tagen,
skall åter varda jord: den lagen
är då det första ordet här.
Nej, hör förut en sång om livet, [1]
som blir den trogna själen givet
i templet, som där ovan är.

Vad du begynt, o Gud, fullända!
Ack, värdes hit med ordet sända
din Ande i var själ som tror!
Bygg din församling här och verka
hos henne så, att man må märka
hur i din kyrka själv du bor!

---

[1] De två första verserna af Psalmen 488 [jfr SvPs1986 nr 616:1 och Stora Nätpsalmboken 919:1] sjöngos fyrstämmigt av valda röster.


F M Franzén:

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Telegrafisten (Yrkesvisa 4)

Jag sitter dagar och nätter trägen 

vid stora vägen, 

där ordet kör i galopp till fjärran 

på kopparkärran. 

Jag håller tömmen 

i mina händer 

och kör med strömmen 

till andra länder, 

men sitter dock i min stora hast 

som spikad fast. 

Det klappar, klappar och åter klappar 

i stift och tappar: 

då skenar tanken, och gnistan springer 

ut ur mitt finger, 

och i sekunden 

så glad hon dansar 

kring jorderunden 

i kopparpansar, 

men tung som bly hennes körsven är: 

jag sitter här! 

Och när jag sitter, så trött att vaka, 

får jag tillbaka 

ett bud i tråden om vad där händer 

på fjärran stränder. 

Och remsor trilla 

som pappersbäckar 

så tyst och stilla 

med punkt och streckar; 

dem skall jag stava ihop och se 

vad säga de. 

De ha så mycket att mig berätta; 

vem minns allt detta? 

Än är det glädjen, än är det sorgen, 

än är det korgen, 

som kondoleras, 

än är det ringen, 

som gratuleras, 

men det vet ingen; 

än är det pengar, än järn och spik, 

än politik. 

Jag har i handen vid trådens flöde 

Europas öde 

och vet långt bättre än kaffesystrar, 

vad tiden lystrar. 

Men ack, hur skallra 

då mina läppar; 

jag får ej skvallra 

om trådens knäppar; 

av idel nyheter spricker jag 

varenda dag. 

Här sitter jag med min tråd så trägen 

vid stora vägen, 

och världen brusar, och tiden springer 

förbi mitt finger, 

och orden ila, 

fast jag är bunden, 

med hundramila 

skjuts i sekunden. 

Vem frågar väl efter kusken då? 

Kör på! Kör på!

Z Topelius: 

Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Marie Bebådelsedag en andakt

 

MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 

och himmelsk härlighet 

har Gud på denna dag 

visat med välbehag, 

då all hans söta nåd 

mitt i en tid så bråd 

en ängel full av frid 

tillsagt Maria blid. 

Hon ju Guds ende Son, 

världarnas hälsa, 

ja, Guds offerlamm 

skulle föda fram, 

han som skulle frälsa 

från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 

Jord, må du fröjda dig, 

att trots din synd och skuld 

Gud är så god och huld. 

Bjud nu all synd godnatt, 

sjung ditt Magnificat, 

så skall en ekofröjd 

höras i himlens höjd! 

Gud själv med Gabriel 

som här utsändes,

ja, med änglars kor 

som däruppe bor 

för att du omvändes 

skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 

över ditt nådebloss, 

att hela världens hus 

har fått ett sådant ljus, 

som i allt olycksfall 

lysa och lisa skall 

den som sig hålla vill 

i en fast tro därtill. 

Tack för den kärlek som 

dig till oss dragit! 

Halleluja vårt 

skall ej nu bli svårt, 

nu när du har tagit 

det som oss tryckt så hårt!

J Runius:

Till Lars Gustaf Tegnér

med en Bibel vid hans konfirmation,

näst före hans avresa till Brasilien

Utöver djup, som tvenne världar skilja,

dig lede stjärnan och magnetens nål,

förståndets klarhet och en säker vilja,

två goda styrmän till vart jordiskt mål.

Men över djup, som ock två världar dela,

två andra, en härnere, en i skyn,

tag här ett sjökort som ej plägar fela,

fast storm och mörker sväva för din syn.

Ett säkert sjökort, ritat i de tider,

då jord och himmel nalkades varann.

Studera det och följ det, och omsider

löp trygg i hamnen, det dig visat an!

E Tegnér:

På Gerdadagen: Jätten Finn av Tegnér

På Helgonabacken vid Lund, där nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
där bodde det fordom en kämpe så gram
av jättestam,
han hade sin kula därunder.

Sankt Laurents var kommen från Saxland hit;
med kristligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Var kulle, bestrålad av Herrens sol,
var predikstol;
men kyrka, det hade han ingen.

Då talade jätten med hån: "Helt visst
är vite Krist
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig blott
vad namn jag fått -
se´n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
du vise man!
giv akt på vad vite jag sätter:
de måste du ge mig åt mina små
de facklor två,
som vandra på himmelens slätter." -

"Du hedniske dåre, på himlens fält,
där Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.

"Klokt svarat", sad´ jätten. "Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne."

"Blir kyrkan blott byggd", var den frommes svar,
"mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna."

Nu kretsen blev helgad och bönen sagd,
och grunden lagd;
till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.

Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.

"Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr´n månen sig rundat."

De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden;
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.

Re´n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och vad:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr´n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också sitt öga."

På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.

Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock - icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem - min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!

Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen."

Då hör han en sång, en sällsam enm
kom ej ifrån gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar, som stormen inunder ö,
som fjärran sjö, -
men äntligt förnimmer han orden:

"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
din fader Finn
han sitter och murar därovan.
Sov, liten Gerda, skön dotter min!
din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."

Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
"Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges se´n,
men Gud har bevarat mitt öga." -

"Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen - den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.

Dock - heter jag Finn", fortfor han vred,
"jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan." -
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.

Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen: -
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se´n den tiden, mång hundra år,
son templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld - men ej domkyrkorådet.

E Tegnér:

Nattligt delirium

Drick mig till blott en minut.

Lyssna ett ögonblick,

kyss min bleka trut,

ge mig en cigarett,

ta det ganska lätt,

knappast vi hinna

mötas, förrän

vi skiljas igen.

Be för min fattiga själ:

au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,

för jag är en dåra,

si de äro ganska svåra,

och de vilja taga dig.

Sju feta år ha förrunnit,

och många slantar försvunnit.

De magra fåren komma nu.

Ullen ha de redan tappat,

litet magert gräs de snappat.

Nu när jag vill bli en fin fru,

den finaste och flottaste i staden,

är det synd att alla slantar gått -

och vad har man fått!

Ingenting. Lektyr

för alla. Hela världen.

Husmodern.

Många små bestyr

i fickformat,

pommes frites i flottyr

på stora fat,

och andra rätter av vardagsmat,

serverade och gratinerade

och ganska bra placerade,

inte har jag varit lat.

Hör nu på, min vän,

ge mig en

klänning av blankt svart siden,

du vet en sådan som tiden

inte redan nött.

Och så - för denna enda natt -

en liten chic och stilig hatt.

Är du trött!

Vänta.

Jag såg en trevlig jänta

med så vackra skor,

å, jag tror

jag måste ha precis desamma.

Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma

närapå.

Nå, låt gå,

ge slantarna till Beata,

jag skall inte tjata.

Återstår mig då

endast två

eller tre, fyra, fem cigaretter,

snapsar, flaskor med etiketter.

Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung

och inte längre är ung.

A von Krusenstjerna:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Livets växlingar

 

Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.

 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.

E Sehlstedt:

Detta är Jonas Andersson

 

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 

Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 

Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 

axla jag skulle som han och manus prensare och låta 

gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 

Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 

Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 

född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 

Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 

såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 

Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

A Engström:

Strandvrak

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky:

På Josef-dagen: Si, drömmaren kommer där

 

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Bord över ända

Är du galen efter karlar,

jag dig dock försvarar,

som du vore ren och hel.

Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.

Om du dig kan svinga

ledigt till din musa

utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.

Men du är ju ständigt full

av din stora oförrätt.

Tag och sätt dig på en stol.

Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.

Lyssna ej till sången!

Då så går det galet,

slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet

rent förgjordat.

Tag en klunk ur glaset.

Hör på kraset

när ikull det slog!

Stackars huvud, nog!

Rika knölar

äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa

att jag ville stjälpa

allt omkull.

A von Krusenstjerna:

Nattligt besök

 

En filmdirektör i Stockholm hade natten till i dag 

följande sällsamma upplevelse. 

Mitt i natten vaknar direktören. 

Någon ryter ute i hans hall. 

Vad är det för en bandit som stör en 

ansvarstänkt person i detta fall? 

Hembiträdet smyger in med brickan. 

Direktören gormar i sitt dun. 

Det är en björn som, säger flickan, 

vill ta en bild av direktörn och frun. 

Det blixtrar till i direktörens hjärna. 

Vad ska den brukas till, han brister ut. 

Den ska säljas till en björn i Särna, 

som aldrig sett en direktör förut. 

Ut härifrån förbannade gorilla! 

Jag kallar på polisen, satans björn! 

Omöjligt, svarar björnen stilla 

och sätter sig på direktörn. 

Och så väcker vi det lilla livet, 

ropar björnen hurtigt strax därpå 

och killar direktörskan med stativet, 

tills hon blir nästan azurblå. 

Stilla! Stilla nu! Och skratta duktigt! 

Annars slår jag ihjäl er med ett bord, 

viskar björnen milt och något fuktigt 

ur ögat sipprar fram vid dessa ord.

18/3 -53

S Dagerman: