Järnvägskonduktören (Yrkesvisa 2)

Brr! 

Beständigt droskor skramla! 

Väntsaln är ett marknadstorg. 

Herrar med cigarr sig samla, 

fruar med sin äppelkorg, 

jungfrur med sin kaffepanna, 

dadda med sin lilla Nanna, 

medan Calle satt sig bred 

på sin halva smörgås ned. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Upp med dörren! 

Klar maskinen! 

Var tar sin, så tar jag min; 

tjocka frun i krinolinen 

pinar sig i vagnen in. 

Alla sig mot fönstren sträcka, 

Calle mutas med en knäcka, 

Dadda sjunger lulli tuss, 

pappa får en avskedspuss. 

Klockan slår,

tiden går,

var sekund är här ett år.

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Allt är märkt, som det skall vara. 

– Åh, här sitter man galant! 

– Se om elden, kära Clara! 

– Lycklig resa, söta tant! 

– Hälsa faster! Skriv med posten! 

 Akta gurkorna för frosten! 

 – Se, där kom herr Luns för sent!

– Vänta! 

– Kan ej. 

– Sapperment!

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Piii ... Nu rörs den långa raden, 

tung liksom en Noaks ark. 

Som ett moln försvinner staden; 

där är ju vår gröna park! 

Hör, Vårt Land sjungs på balkongen, 

men i skenans dån dör sången. 

Vågor i vår glada sjö, 

vackra minnens stad, adjö! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Detta får var dag jag höra, 

arme järnvägsstyrman, ack! 

Ständigt röra, föra, köra, 

pick och pack och snick och snack. 

Tålig kliver jag på steget, 

tittar i var vagn så eget, 

som en stum och hövlig björn, 

knipsar av biljettens hörn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Och så rulla vi i världen 

ständigt bort i samma spår; 

två minuters halt på färden, 

tills en smörgåsrast man får. 

Mumsa fort! Man åt sig raffe

munnen full med kokhett kaffe. 

– Var är Calle? – Han slapp ut. 

– In med huvudet förut! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Skogarna som getter springa, 

bergen lunka oss emot, 

åar under oss sig slinga,

sjöar bölja vid vår fot. 

Bort fly broar, gårdar, grindar, 

telegrafens tråd sig lindar, 

buktande från stolpens stam, 

i en vågig linje fram. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Nu är ett parti vid hamnen,

visselpipan ljuder halt. 

Vänner stå med öppna famnen, 

kyssar smälla överallt. 

Calle ruskas upp ur luren, 

och på mormors armar buren

vaknar Nanna, röd om hyn,

vid en pepparkakas syn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Jag allena får ej vila, 

ingen trycker här min hand, 

ångan visslar: ila, ila 

till de obekanta land! 

Tiden tröttnar ej i vingen, 

världen väntar här på ingen, 

skenan rasslar, tendern gnyr, 

och mitt liv med röken flyr. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år.

Z Topelius: 

Schakaler

 

Trumans tal har utlöst krigspsykos i USA. 

Dimman står tät över dalen, 

röd av cigarrök och blod, 

och schakalen, vår broder schakalen, 

skäller kring dödsrikets flod. 

Soldaten har snart ruttnat färdigt, 

svept i sin trasiga rock, 

och långsamt öppnas och värdigt

kanonrörens ögonlock. 

Rätt länge ekade skriken. 

I dimman kring människans stig. 

Med nosen lyft över liken 

ryter schakalen om krig. 

Med blanka och hotande yxor 

en skojare står och en skälm: 

Äran i blodiga byxor 

och makten i sedelklädd hjälm.

14/3 -47

S Dagerman:

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta

Calle Casabermeja augusti 1934

Jag är i fängelse.

Och själva luften, balsamiskt mättad

med en unken stank

från dålig andedräkt och från kvarteren,

där Malagas fattiga vältra sig i dyn,

är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler

ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.

Om natten gnistra stjärnorna,

karusellerna snurra,

musiken knastrar.

I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas

och Andalusiens underligt kluckande darrande sång

ljuder.

Den eggar, den stiger och sjunker i natten...

Men den är inte för mig

och inte för de andra sjuka.

Vi äro inneslutna i dessa murar,

inbakade under dagarnas brännande sol

och infrusna under nätternas frosskakningar.

Fängelset suckar, det fylls som en ballong,

suckarnas ballong,

som stiger högt över en utsvulten och 

livad värld.

Måtte den ballongen spricka!

Då skall svavel regna från himlen

och jorden bli grå under tårarnas aska!

A von Krusenstjerna:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

På Viktoria-dagen: Till Vittoria Colonnas minne

 

 

När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 

gick bort, som av den Högste det bestämdes, 

då stod naturen tigande och skämdes, 

ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 

se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 

Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 

men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 

Gudomligheten kan sig uppenbara; 

men blott vad stoft var har med döden pliktat.

 

Själv lever du, din ära bor i ljuset, 

och oförvansklig skall den evigt vara 

i vad på jord du verkat har och diktat.

Michelangelo:

Smeden (Yrkesvisa 1)

Puh! 

Bälgen pustar med suck och nöd, 

luften frustar i ässjans glöd, 

elden äter det svarta kolet, 

tången vänder det röda stålet. 

Puh! Puh! 

Gnistan springer i mörkret ut, 

syns en minut, buktar för vind, 

skämtar och brinner,

slocknar, försvinner; 

natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 

Där står smeden med blottad arm, 

skjortan sotig och pannan varm. 

Stålet gnistrar så vitt på städet, 

sprakar stjärnor som löv från trädet. 

Knack! Snack! 

Glöden kolnar och bälgen står, 

släggan slår... 

stål i min hand, vad vill du heta? 

Kniv att arbeta? 

Svärd att värna ett älskat land?

Z Topelius: 

De timmar, vilka konstfullt sammanväva

 

De timmar vilka konstfullt sammanväva 

en skönhet där vart öga har sin fröjd, 

de skola sist sig till tyranner häva 

och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 

minuter ger den vinterväder kallt, 

Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 

det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 

som flyktig fånge inom vägg av glas, 

all frukt man miste av det skönas krafter, 

det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 

i saft som pressas doftar ännu kransen.

W Shakespeare:

På döden bidar den, som jag har kär

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.

Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.

H Löwenhielm:

Stockflötaren (Yrkesvisa 11)

Den brusande älven bär skogarnas barn, 

de stupade furor, till sågar och kvarn. 

Jag vallar de villa, 

förskingrade stockar, 

jag måste dem drilla 

i kedjade flockar, 

och gossen gör båtar af strändernas flarn. 

Ut måste jag springa på sviktande bro; 

den rullande stocken är icke att tro; 

han sjunker, han svänger, 

han dränker den bäste. 

Jag hoppar och klänger 

från fäste till fäste 

och väter min byxa och tappar min sko. 

Den mäktiga floden förtörnas ibland, 

han tycker ej om mina kedjor och band, 

han sliter sin boja, 

han skingrar min flotta, 

och spillrorna skoja 

förutan all måtta, 

och där står jag redlös med staken i hand.

Men när jag munsjörerna stadigt har fäst, 

bär floden sin börda som starkaste häst 

och skjutsar mig gratis, 

till dess jag på stranden 

får koka potatis 

och sova i sanden 

och glömma min möda och må som en präst.

Z Topelius: 

Årets saga: Mars med sitt långa skägg

 

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Oppositionstalarne

 

Sällskapsspektaklet på Riddarhuset

den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan

uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek

en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,» sad Fredrik Boije.

»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?

Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:

 

Vishetens tjänst är den bästa

Vishetens tjänst är den bästa, besannat, när promotor, ädle och vittberömde herr Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa i Uppsala den 15 Juni 1731. 

Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,

där alla hågse gå sitt syftemål att hinna, 

där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna 

utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del. 

Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår, 

ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;

ty evig ärestod dödsrädslan utestänger, 

att kallas Martis son i hug ocb sinne står.

Mars är en tapper karl, har också tappra män,

men att hans flinka folk dess stränga välde prisa, 

och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa, 

ha mången undrat på, kan hända undrar än. 

Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, 

vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,

den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,

rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser. 

Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll. 

Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,

om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna, 

förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll. 

Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har, 

ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,

och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:

som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar. 

Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är, 

se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,

prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,

med evig ära du båd’ krans och krona bär. 

Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet, 

du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,

den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,

nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet. 

Förståndets mörker får av vishets-solen ljus, 

en avog envishet, som viljan plär regera,

vishetens ljuva tukt med hast kan reformera, 

att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus. 

När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär, 

si, lust och glädje då dem visom städse följer.

Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,

en herrlig ro den har, som i det antal är. 

Det antal pryden I, I Västra Aros barn, 

I vishets täcka män, de edras tröst och heder,

som siren ock den fest, den Pallas nu bereder

för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn. 

Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli, 

och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,

om i de visas tjänst I till det sista finnas, 

den högsta vishet sku I ock bekrönta si.

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

 

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Första sången ur Attis och Camilla

 

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!

I de arkadske fält, långt från de stolta städer,
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt gudaverk en vällust himlen tog,
och dygden ville själv Camillas skapnad söka,
att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.

- - -

G Ph Creutz:

Vårnatt

 

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Sov du lilla vide ung

 

Sov, du lilla vide ung, 

än så är det vinter, 

än så sova björk och ljung, 

ros och hyacinter. 

Än så är det långt till vår, 

innan rönn i blomma står. 

Sov, du lilla vide, 

än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 

solskenfamn dig vaggar. 

Snart blir grönt på skogens stig 

och var blomma flaggar. 

Än en liten solskensbön, 

vide liten blir så grön. 

Solskensöga ser dig, 

solskensfamn dig vaggar.

Z Topelius:

Farväl

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849 - slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 

Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 

Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 

Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 

att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 

att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 

Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 

så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 

Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 

Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 

tvätta er rena med livets vatten, 

svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 

lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 

att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 

Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 

Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 

Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 

att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 

till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 

till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 

till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 

till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 

och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 

så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 

”Amen!” 

Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 

Amen! Halleluja! 

Och må bergen och klipporna svara: 

”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 

att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 

Amen, Halleluja!

L L Laestadius:

Danko

 

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

R Jändel:

Mjölnaren. (Yrkesvisa 10)

 

Mats, langa hit säcken 

att fylla i tratten! 

Den tokiga bäcken 

han forsar av vatten, 

han supit sig fuller 

ur molnens kastruller, 

och stenarna spraka 

och kuggarna knaka. 

Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld, 

skall kvarnen ta eld. 

Det har jag för sölet, 

när pojkarna sinka. 

Vid tratten och mjölet 

så får man ej blinka, 

fast ögonen klistras, 

humöret förbistras 

och vit som en duva 

man snyter sin snuva, 

när herregårdsfogden, så arg som en frass, 

står där med sitt lass. 

Min granne, kantänka, 

han malar med väder! 

Kvarnvingarna blänka 

och snurra som fjäder; 

men blåser sydvästen, 

så händer för resten, 

att han mitt i trallen 

får vingen i skallen. 

Nej, tackar för äran, jag tycker så mest, 

att vattnet är bäst. 

Visst sägs, att om natten 

det spökar i kvarnen. 

Det vore väl katten, 

men säg ej åt barnen! 

Om det ej är råttor 

i säckarns grottor, 

så är det väl hjulet, 

som plaskar i skjulet. 

Det kvittar mig lika; jag tager min tull. 

Mats, säcken är full!

Z Topelius: 

Årets saga: Mars

 

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Sangen om den blå anemone

 

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk:

Till mademoiselle Groth

 

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Allt i livet är ej sol

 

Allt i livet är ej sol.

Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.


J J Wecksell:

Tankarna klibba (100-årig dikt)

 

Tankarna klibba som lim vid hjärnan. 

Inne i mig bildas ett stort tomrum,

och någonting mal gång på gång

ånyo samma mäld.

I natt smyga bleka djur

omkring huset.

Jag vindar mig omkring mig själv

och söker bli fri mig,

men kan inte lösa upp nätet,

som jag är fången i.

De bleka djurens ring

blir trängre och trängre

omkring huset.

K Söderholm: