Jag har alltid varit som bortblåst

 Jag har alltid varit som bortblåst

Blomsterdröm fattad uti en visa

 

Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomster-huvudgärd,
som mig blev förärd,
drömma blev jag lärd;
om jag glömde,
vad jag drömde,
vor’ jag drömmen inte värd.

Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten;
nu skull’ örat på sitt sätt
ock ta något in för mjälten.
Höra fick man där tillik
fåglesång och -skrik,
näktergalsmusik,
trastar tala,
gökar gala
runt omkring den hela vik.

Tänk, hur jag mig se’n försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig, där jag låg
i min blotta undertröja.
Hör, sad’ hon, du yrekopp,
vetstu, att vår tropp
rätt nu bryter opp?
Vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

Vid jag var i klädren sen,
tyckt’ mig, hur jag kom till korta,
vaknad’ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta.
Ingen själ jag hos mig fant,
ingen amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer
och berömmer,
alltihop är middagssant.

J Runius:

På Olof-dagen: Olof Rudbeck

 

Olaus Rudbeck, så kallades han, 

de lärde herrarnes överman, 

en bjässe på Uppsalaslätten. 

I katedralen båd' kor och valv 

av genljud skalv, 

när han tog upp psalmen, den väldige jätten. 

Vid Fyris bragte han allt å ban. 

Vad göras skulle, han gjorde i sta'n 

som lärosätets kurator, 

och vivat ljöd från de ungas led, 

varhelst han skred, 

den höga gestalten, på leriga gator. 

Och kom han på fädernas samlingsrum, 

som skeppet bland vikande böljeskum 

han gick mellan böjda hjässor, 

med viljekraftens och snillets rätt, 

som den där lätt 

i var fakultet kunde dugt till professor. 

Som medikus var det, han först steg opp, 

och lymfans gångar i mänskans kropp 

han blottat för vetenskapen; 

stred om sin upptäckt mot Bartholin 

på vred latin, 

som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. 

För allt han räckte -- han delte vård 

åt vettets växt i Atenes gård 

och liljans örtesängar. 

I toner ändades mödans dag -- 

i sångmörs lag 

den vilande Herkules lekte på strängar. 

Så hade han sysslat med många ting; 

med rastlös tanke, som irrat kring 

att pejla, forska och fråga, 

fick samlad hela sin spridda glöd, 

som sken och sjöd, 

till sist i en allt behärskande låga. 

Den hette Sverige. Du nya tid, 

som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, 

att namnets klang var en annan, 

då än från Leipzigs och Warschaus dar 

den minste bar 

av gloria liksom ett skimmer på pannan. 

Den svenske studenten i sliten dräkt 

bland fina främlingar trädde käckt 

till tysk och holländsk kateder. 

Ett enda ord gjorde grinarn stum -- 

Romanus sum! 

På yppersta bänken slog svensken sig neder. 

Och svensk var Rudbeck som ingen mer. 

Det gamla landet, där mången ser 

ett bördornas karga rike, 

för honom var det bland snö och is 

ett paradis 

med mjölk och med honung, ett land utan like: 

Det forna Atlantis med dygd och mod, 

där människosläktets vagga stod, 

ett urhem för ljus och bildning, 

där hugstore siare vuxo opp 

vid Fyris' lopp, 

då Hellas ännu låg i natt och förvildning; 

En bägare, bräddad av styrkans mjöd, 

som svämmande gjutit sitt överflöd 

av cimbrer och göter kring världen -- 

från dem och till Lützens blå brigad 

vad ändlös rad, 

som Svitiod sänt ut på den strålande färden! 

Så svärmaren skapade efter hand 

berusad av drömmen om sagans land, 

ett kaos av dårskap och snille, 

en bild av Manhem så fram han bar, 

ej som det var, 

men så som den blindaste kärlek det ville. 

En skatt för lekman liksom för klerk, 

på hyllan tronade Rudbecks verk 

hos bibeln med silverknäppen. 

Det lästes av konung och karolin, 

och bifallsmin 

om smala mustascherna spelte på läppen. 

Och folket jublande gick i god 

för diktens sanning -- det kostat blod 

att träda drömmen för nära. 

Ett nyktert tvivel, om viskat blott, 

var högmålsbrott 

mot svears och göters uråldriga ära. 

Ty varför tvivla? Med Karls drabant 

Starkodders minne vart åter sant 

vid Narva, i blixt och dunder, 

och fabelns härlighet gick igen 

i kunglig sven, 

vid aderton år ren en saga, ett under. 

Nu Rudbeck själv var gammal och grå, 

men rak och oböjd han stod ändå 

i aftonens tynande dagrar, 

och fläkten, som lekte kring gubbens kind, 

var segervind 

helt varm ifrån söder med dofter av lagrar. 

Än majestätisk han skred som förr 

vid orgelbrus genom domens dörr, 

han skred bland de stores grifter. 

För honom templet tillsammans band 

hans Gud, hans land, 

hans tro och hans älskade hjältars bedrifter. 

Och stum därute han kunde stå 

och se dess torn i det matta blå 

med kvällsol på koppartinne, 

som ginge hans tankar kring minnets hem 

på vakt för dem, 

som slumrat från bragder i marmorn därinne. 

Själv var han ej färdig att söka frid; 

uti hans Atland, hans levnads id, 

det fattades ännu mycket. 

Av hans berömmelses monument, 

i bild och pränt, 

där lågo än delar och väntade trycket. 

Så satt han en afton vid egen härd 

bland hopade skatter ur forntidsvärld, 

klenoder för själ och öga. 

I handskrift verket låg helt tillreds -- 

han var till freds! 

allt annat i livet betydde nu föga. 

Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! 

Med brådskande fötter en uppskrämd hop 

utefter gatan hörs trampa. 

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus, 

och i dess ljus 

förlorar sig skimret av forskarens lampa. 

Se, lågan växer -- med prasslande brak 

hon föres av vinden från tak till tak, 

i kojor näring hon finner. 

Det är ej nu några gårdar mer, 

ej ett kvarter, 

nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner. 

Det härliga templet i götisk prakt 

än bryter den rasande brandens makt,

en klippö i hav av lågor. 

som nödrop sänder det klockors skall 

kring Fyrisvall, 

kring dagsljusa slätter och rodnande vågor. 

Ren slicka flammor båd' torn och skepp. 

Vem vrider rovet ur härjarns grepp? 

Vem djärves att livet våga? 

Vem tar befäl över rådvill här? 

Det Rudbeck är, 

den starke, som låga kan sätta mot låga. 

På Gustavianum, i brandens tjut, 

sin post han valde -- här höll han ut, 

fast hettan glödgade plåten. 

han ledde försvaret med fältherrblick 

och hjälteskick, 

så själve kung Karl skulle varit belåten. 

En klagan höjdes ur folkets brus: 

»I Svartbäcken brinner professorns hus!» 

Hans stämma med tordönsstyrka 

ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm, 

som förr hans psalm: 

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!» 

Hon brann icke heller. Han seger vann 

i strid med härjaren man mot man 

att minnenas tempel värja. 

Den väldiga stommen stod oskadd kvar, 

fastän dess par 

av prunkande spiror ej stått till att bärga. 

Men så var ock segrarens styrka slut. 

Ur Gustavianum han fördes ut 

med svedda kläder och lockar, 

en bruten gubbe med slocknad röst 

i kraftlöst bröst,

han bars bland ruiner och kolande stockar. 

Åt sidan hopen steg vördnadsfull, 

då till en koja vid Svartbäckstull 

sin kosa nu tåget styrde. 

På vägen Rudbeck fick se sitt bus --

en hög av grus! 

I askan av Atland än gnistorna yrde. 

Hans levnads gärning var ett fragment, 

hans ryktes tempel till stoft var bränt, 

Atlantikan kom till korta. 

Det svällde en tår bak hans ögonlock; 

han log ändock -- 

den flyktiga skymten av svaghet var borta. 

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, 

han fann sig i sina studenters ring, 

på trofasta armar bäddad. 

Hans läppar viskande rörde sig: 

»Stor sak med mig! 

men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. 

Mitt eget verk det är grus och mull, 

men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, 

och därför jag tryggt kan flytta. 

Om blott min kärlek -- jag har ej mer -- 

står upp i er, 

så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.» 

Välsignande sträckte han ut sin hand: 

»Gud skydde Carolus och vårt land, 

och, gossar, farväl med eder!» 

I dörren ännu han avsked bjöd, 

och vivat ljöd, 

men sakta, helt sakta, ur vikande leder. 

C Snoilsky:

Ljuset över landet spred sej

 

Ljuset över landet spred sej, 

liv och glädje förde med sej, 

värt vårt tack och lov och pris. 

Kristi folk idag ska sjunga, 

lova Gud med själ och tunga, 

ära Gud på värdigt vis. 

Hans martyrer togs ur faran 

till den stora vita skaran 

där i ljuset vid Guds tron. 

Syndens glädje sågs de vraka, 

evig fröjd de nu ska smaka, 

höjer där sin lovsångs ton. 

Kristi vittnen, Gud till ära, 

evangelium vill bära 

ut till hela denna jord. 

Lyft din sång med helig styrka, 

du vår mor, du Kristi kyrka, 

upp mot himlens höga kor! 

Kristus, konung segerrika, 

gör oss dina vittnen lika, 

som i döden segra kan! 

Du som fienden betvingar, 

göm oss under dina vingar, 

håll oss i din högra hand. 

Amen, amen, amen!

En diktardröm

Jag drömde om att skriva,

jag vingklena sångarsvan,

inte i ord, men i brinnande liv,

en stor och vingbred roman.

Någonting mäktigt i linjen,

en stark och strömmande älv,

som kunde bära en människa fram

till att finna sig själv.

Något av rymd och resning,

stjärnljus och härdat stål,

som komme en modfälld att ana på nytt

vandringens mening och mål.

Vad blev det av diktardrömmen?

Är något kapitel på gång?

Nej, alltsammans hotar att bara bli

en sjaskig följetong.

Ett ganska själviskt och futtigt liv.

Just ingenting av vikt.

Jag fruktar det kommer att heta en dag:
Han levde stort - i dikt.

N Bolander:

Sista skottet i Korea

Två minuter innan Bill skulle gå hem

ropade någon:
Mr Norton har telefon.

Och Bill skrattade och sade,

medan han lättade på hjälmen:
Är det interurbant?

Nej, svarade en röst, det är lokalsamtal.

En kula önskar tala med Mr Norton.

Är ni hemma?

Nej, svarade Bill, men jag träffas här.

Samtalet kom.

Och eftersom båda hade bråttom

blev det ett kort samtal.

När kommer Bill hem, undrar en röst i Chicago.

Aldrig, svarar en annan.

Två minuter innan Bill skulle gå hem

fick Bill ett telefonsamtal.

Interurbant?

Lokalt, svarar Mrs Norton.

28/7 1953

S Dagerman:

På Marta-dagen: Martas bekännelse

Ja, Herre, 

jag tror

att du är Messias,

Guds Son,

han som skulle komma

till världen.

Marta Maria

 

 

Jag kysser bort ditt anlet 

så svalt och lugnt, 

så att det åter lyfter 

sig varmt och ungt. 

Och rynkan i din panna 

blir åter slät, 

och du blir mjuk i midjan 

och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 

i fulla drag 

med ungmöskära knoppar 

till bröllopsdag. 

En Marta som med smärta 

tre barn har fött, 

blir till en ung Maria, 

som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 

djupt i min famn. 

Du älskade, jag döper 

dig i mitt namn. 

Nu livets vatten fuktar 

din ögonfrans 

ur djupa, varma källor 

med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 

du plötsligt väcks. 

Din halvmånslika panna 

i mörkret släcks. 

Det går en råkall rysning 

över ditt skinn. 

Din blick, som speglat himlar, 

har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 

ditt blods musik. 

Du knäpper om dig kappan 

så Martalik. 

Maria, som högtsalig 

bland solar satt,

nu frågar kort och ivrigt: 

”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 

ett ögonblick. 

Trots allt, trots allt varandra 

vi aldrig fick. 

Möt mig på Vintergatan 

med vingad själ. 

Den som är först, han väntar. 

Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 

ifall du kom, 

du skulle ofta vakna 

och se dig om. 

Du tycker till och håller 

mig långt ifrån. 

Tyst, vem är det som gråter? 

Din yngste son.

E Lindorm:

Lärares bönepsalm på Jesper-dagen

 

O Gode Herde, som 

gav ut ditt liv för fåren

och gav dem läkedom

utur de helga såren,

du håller ännu vakt

allt om din klena hjord

med dine Gudoms makt

och med ditt helga ord.-

Jag är bland dina får.

Dock haver du mig kallat

till herdesysslan svår

och vården mig befallat

om din dyrköpta hjord.

Ack, Herre, huru skall

en mask på denna jord

förrätta så högt kall?

Men efter detta är

ditt stora verk allena

och du, o Herre kär,

har sänt mig att där tjäna,

så giv ock nåd därtill, 

med gåvor mig bekrön

att tjäna som du vill.

Ack, Herre, hör min bön!

Att jag med kristligt nit

må söka ditt namns ära,

församling din med flit

uppbygga, föda, lära.

Ej akta världens pris,

ej heller trug och hot,

men på enfaldigt vis

befordra syndabot.

Styrk mig med Andens kraft

din sanning att utsprida,

och intet spara straff,

fast jag skall därför lida.

I ditt försvar mig tag,

ty jag ej tala får

till vars och ens behag,

men vad ditt Ord förmår.

Då jag förkunna skall

ditt Ord och dina under,

det vare gudligt tal

och inga mänskofunder.

Giv att din goda säd

om är ditt helga Ord

av mig på läras rätt

och falla i god jord.

När jag med Ordet ditt

rätt visar andra vägen,

så styr, Gud, sinnet mitt,

att jag ej är benägen

till synd och ont begär,

och därmed slår omkull

vad av mig uppbyggt är,

och lever syndafulll.

Giv att jag ej begär

gods, rikedom och ära,

men att jag nöjder är

med det du vill beskära.

När jag har dagligt bröd,

jag mig åtnöja vill

och vänta till min död

vad du mig skickar till.

Du Överherde, giv

att jag din´ får så aktar

att de få evigt liv; 

och jag mitt ämbet´ aktar.

Då till sist uppenbar

blir av dins himmels tron.

Giv mig bland änglaskar´

en oförvansklig tron.

J Svedberg:

Vid Tångahallar

 

Blå i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar. 

Fiskarns hus på backen 

mellan aplar vänder 

röda gavelspetsen 

vänt mot vik och stränder. 

Bjärre härad breder 

ut sig rikt och tvager 

vångars korn och vita 

hus i solskensdager. 

Liten byting plaskar, 

slår sitt skratt och trallar 

nu i morgonbadet 

invid Tångahallar. 

Fiskarns tös, som travar 

jämt i strävsam backe,

kännes väl igen på 

liten lingul nacke. 

Mjukt om tunna lemmar 

lätta vågdrag flyta, 

solbrynt huvud lyckligt 

ser frän klarblå yta. 

Upp kring lyftad, spenslig 

midja pärlor spritta, 

bruna händer plaska, 

ögon muntert titta. 

Hårda fötter stampa 

bubblor upp ur sanden. 

Gamla mormor håller 

paltorna på stranden. 

Gråa, fula paltor, 

sommar-, vinterkläder: 

lappas jämt och hålla 

dock i alla väder, 

varit med på fiske, 

när som skummet rukit, 

skylt för kropp, som darrat, 

medan seglen strukit, 

rivits tu, när stretigt 

skogsris hemåt bärgats, 

och vid hallontiden 

svårt bland snåren färgats. 

Plagg nu glöms och annat; 

härligt här att vara! 

Skönt det friska vattnet 

slår om skuldror klara. 

Skönt i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar.

A U Bååth:

Pilgrimsvägen

 

Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo,
och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.

H Blomberg:

:

Kyrkogångsgummorna

Nu slår man ljudligt på trummorna

för hjärnors och musklers spänst,

och ingen tänker på gummorna,

de böjda små kyrkogångsgummorna

som göra sin tempeltjänst.

De komma i silkesschaletterna

var söndag till Herrens hus,

i ur och skur över slätterna

att smaka de ljuvliga rätterna

och lyssna till orgelns brus. 

De se ej på tacken och lönerna

för årens lågmälta knog,

när de bedja de brinnande bönerna

för alla de vuxna sönerna,

som glömt dem nära nog.

Snart bäras de utanför tullarna

till mullens tysta advent

inunder de blomlösa kullarna.

Men skönt i de himmelska rullarna

stå deras namn i pränt.

N Bolander:

Kristina

 

 

I. 

På sorggemakets svarta sammet 

en solglimt faller från gardin, 

i sneda strimman dansar dammet 

som pärlorna i ett glas vin. 

I stormande och hädisk smärta 

en kvinna finns här dag och natt. 

Ett guldskrin med en hjältes hjärta 

hon tillber som sin enda skatt. 

En liten flicka sammankrupen 

på pallen dväljs vid hennes fot. 

Det bor en sällsam glans i djupen 

av dessa stora ögonklot. 

Hon vänder sida efter sida 

i boken, som till jul hon fick, 

och Gustav Adolfs segrar skrida 

förbi i Merians kopparstick. 

Blott någon gång från bladen ilar 

en flyktig blick, brådmoget klok. 

Så kyligt undrande den vilar 

på gråterskan i änkedok. 

Nu knackar det på dörren sakta: 

försiktigt, tyst den låtes upp. 

På tröskeln syns en man betrakta 

med forskaröga denna grupp. 

Utöver kragens spetsar skjuter 

ett brett och tvärklippt, grånat skägg, 

den svarta silkesstrumpan sluter 

sig utan veck om kraftig lägg. 

Sin hälsning med en hovmans vana 

till damen sirligt fram han bär, 

men något finns, som låter ana, 

att det är han, som råder här. 

Som svar han blott får tårefloder; 

till flickan med sin bok i knät 

han vänder sig från hennes moder 

och kallar henne Majestät. 

II. 

Det är fest på Mälarstränder, 

skott och jubel och trumpeter, 

vinkaskader, äreportar, 

nya tyska härligheter. 

Nyss den myndigvordna drottning 

förts högtidligt över torgen 

steg för steg på vita gångarn 

till den gamla Vasaborgen. 

Blanka skådepengar regnat 

bland de trogna Stockholmsborna, 

och vid ingången till slottet 

hästen tappat silverskorna. 

Gråa murar halvt försvinna 

bak brokad och draperier, 

mellan kronor skimrar vasen, 

styv av gyllne broderier. 

Nu ej mer den bleka kärven, 

som den stod på Upplands gärden, 

men i rang med örn och liljor 

känd och ärad över världen. 

I den stora vida salen 

 under tronens purpurhimmel 

högt hon synes, segerjungfrun, 

ovan huvudenas vimmel. 

Riksförmyndarne, de gamle, 

lägga i den ungas händer 

frukterna av tolv års bragder, 

makt och skatter, nya länder. 

Framför trapporna till tronen 

rad av vita hjässor sänkes, 

som en silverkrusad dyning 

böjs vid strand, där vila skänkes. 

Diplomatiskt och betänksamt 

söka främmande gesanter 

pejla varje blick, som strålar 

under kronans diamanter. 

De i sina pannor välva 

ren latinska orationer, 

där en hymn till Nordens Pallas 

höjs på alla smickrets toner. 

Sluge statsmän, edra herrar 

bedjen att sin oro kväva: 

Tankar på ett baltiskt välde 

ej Kristina föresväva. 

Spetsen pennorna att skriva 

hem till edra kabinetter, 

att i afton Gustavs dotter 

ger den bästa av baletter. 

Vårdslöst där mot pelarn lutad, 

skön och spotsk och missbelåten 

står en yngling, vilkens hållning 

föga anger undersåten. 

Det för hans skull är, som Stiernhielm 

bråkat har sin svenska hjärna 

att till kvällens upptåg finna 

rim, som än mot udden spjärna. 

Amarant bak atlasmasken 

efter honom blott skall spana, 

liksom fordom på Endymion 

genom skyar såg Diana. 

Där han skrider i gavotten, 

stolt och fri och obesvärad, 

skall han bära i sin ficka 

gåvobrevet på ett härad. 

III. 

Där en bro är kastad över 

bäckens smala silverband, 

där går gränsen mellan Sverige 

och den danska kronans land. 

Bredvid pålen, blågult målad, 

väntande en barnflock står, 

deras trogna, svenskblå ögon 

tindra under lingult hår. 

De ha hört, att drottning Kerstin 

skall förbi här inom kort, 

men de tro ej, det är möjligt, 

att hon far för alltid bort. 

Varför skulle hon dem lämna? 

Hennes namn är dyrt och kärt, 

och en bön för hennes välgång 

var det första, mor dem lärt. 

Ha de ej för henne burit 

en bedrövelse så stor 

förra sommaren, då länsman 

ut till knekt tog äldste bror? 

Fick ej sedan far för skatten 

släppa till den ena kon? 

Att hon reser bort för alltid, 

fatta ej de små vid bron. 

Hela morgonen de plockat 

blommor, röda smultronbär 

för att visa drottning Kerstin, 

huru högt hon älskad är. 

Hör, nu rullar det i backen, 

och nu syns ett moln av damm. 

Kring den tunga guldkareten 

skymta fjäderhattar fram. 

Utur vagnen ljöd ett löje, 

skärande och kallt som stål, 

och en fru med mörka herrar 

talte utländskt tungomål. 

Vagn och ryttare försvunno 

borta på den andra strand. 

vid ett slag av kuskens piska 

barnen korgen släppt ur hand. 

Blommorna i landsvägsdammet 

andades sin sista doft, 

röda smultron lågo spillda 

liksom hjärtestänk i stoft. 

Drottning Kerstin, drottning Kerstin, 

Sveriges famn nu sluter sig, 

Sverige, där jämväl den minste 

velat ge sitt blod för dig! 

IV. 

Vi blir i viskning varje ord förnummet? 

Vi dessa smygande och tysta fjät? 

På sin förvandling väntar här i rummet 

ett stackars ensamt, jordiskt majestät. 

På vissnad panna stora pärlor glida, 

men själen är att släppa stoftet sen 

och ryggar än för språnget i det vida, 

som droppen skälver ytterst på en gren. 

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra. 

sen lycka, makt och ära gått förut. 

Du är så arm, Kristina Alexandra, 

då skådespelet lider mot sitt slut. 

Med klangen av ditt sista guld förstummad 

vart smickrets flöjtton, dina skalders röst. 

Nu dör av lejda främlingar försummad 

hon, som sin tron haft rest i svenska bröst. 

Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala, 

hur ren man skiftar hennes egendom, 

hur kardinaler lågt och ivrigt tala, 

hur klockor ringa i det stora Rom. 

Än nattens febersyn alkoven fyller; 

se, hur de skymta i varandras spår, 

allt från den höge med ett blodigt kyller 

till glömda tjänare från späda år. 

Och nu en landskapsbild -- med friska björkar 

en fager åbrädd vid en liten bro. 

Den andra strandens skugga djupt förmörkar. 

Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo! 

Ur skuggan vill hon åter över spången, 

här hejdas hon av en osynlig hand. 

Men hör den ljuva, underbara sången, 

som klingar från den ljusa, gröna strand! 

Nej, detta är ej någon dröm. Vem vågar 

att sjunga utanför, trots strängt förbud? 

Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar 

den döende, vad det väl är för ljud. 

En nordisk studiosus blott, de svara, 

som vilat sig på trappan här helt kort, 

sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, 

men om hon vill, han strax skall visas bort. 

»Han stör mig ej, han stanna må!» hon säger 

och sjunker vaggad av den enkla ton 

med sluten blick tillbaka på sitt läger. 

Vad det blev ljust! Hur kom hon över bron? 

De röde präster viska med varandra 

och fatta forskande en kallnad hand. 

Vid svenska ljud Kristina Alexandra 

förts över bron till obekanta land.

C Snoilsky:

Julidag vid ödegården

Västerbäck på gränsen mellan Degerfors och Vännäs



Jungfru Marie hand
sänks i en bäckstrand våt
här i ett ödsligt land
bortom vitrornas stråt.
Sommarens heta brand
tystat fåglarnas låt.

Jungfru Marie halm
doftar i lindans hö
medan en sunnanpsalm
tonar om byar som dö.
Bäcken i sänkans kvalm
ringlar mot myr och sjö.

Vemodet djupnar kring

solröksblånande berg.

Snart över sköna ting

läggs den höstliga färg.

Stjärnorna tänder sin ring

över aska och ärg.

Jungfru Marie son
- du de fattigas vän -
stig över ås och brån
stilla till oss igen!
Allting är här ett lån,
du oss hugsvalar än.

(1989)

T Nilsson:

O Herre, kom snart och lys upp natten

 

O Herre,

kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar,
så längtar jag efter dig.
Säg min själ att inget händer, utan att du tillstädjer det,
och att inget som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds Son,
du som stod tyst inför dem som dömde dig,
håll tillbaka min tunga,
till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja
och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.

Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, o Herre, mitt hjärta ro.

Birgitta Birgersdotter:

Rena ros, av godhet fager

 

Rena ros, av godhet fager, 

skära sken av sannings dager, 

helga Brita, för oss bed! 

Sprid ett doft av dina dygder, 

gjut ett ljus från dina bygder 

hit i sorgens dalar ned! 

Kristus närt dig, 

lett och lärt dig, 

ömt dig aktat, 

troget vaktat, 

från din levnads första dar. 

Vid hans vilja, 

väna lilja, 

sköt du stängel, 

tills som ängel 

över skyn du kronan bar. 

Kärlek danat 

allt du anat, 

dig omgjordat 

och fullbordat 

till din stora strid och lön. 

Ren i handel, 

ren i vandel, 

from i nöden,

from i döden,

är din hela själ en bön.

Til Ungdommen

 

Kringsatt av fiender, 

gå inn i din tid! 

Under en blodig storm 

– vi deg til strid! 

Kanskje du spør i angst, 

udekket, åpen: 

hva skal jeg kjempe med, 

hva er mitt våpen? 

Her er ditt vern mot vold, 

her er ditt sverd: 

troen på livet vårt, 

menneskets verd. 

For all vår fremtids skyld, 

søk det og dyrk det, 

dø om du må – men: 

øk det og styrk det! 

Stilt går granatenes 

glidende bånd. 

Stans deres drift mot død, 

stans dem med ånd! 

Krig er forakt for liv. 

Fred er å skape. 

Kast dine krefter inn: 

døden skal tape! 

Elsk – og berik med drøm – 

alt stort som var! 

Gå mot det ukjente, 

fravrist det svar. 

Ubygde kraftverker, 

ukjente stjerner – 

skap dem, med skånet livs 

dristige hjerner! 

Edelt er mennesket,

jorden er rik! 

Finnes her nød og sult, 

skyldes det svik. 

Knus det! I livets navn 

skal urett falle. 

Solskinn og brød og ånd 

eies av alle. 

Da synker våpnene 

maktesløs ned! 

Skaper vi menneskeverd, 

skaper vi fred. 

Den som med høyre arm 

bærer en byrde, 

dyr og umistelig, 

kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt 

fra bror til bror: 

vi vil bli gode mot 

menskenes jord. 

Vi vil ta vare på 

skjønnheten, varmen – 

som om vi bar et barn 

varsomt på armen!

Nordahl Grieg:

På Magdalena-dagen

 

Maria Magdalena var 

en tjej vars minne har levt kvar 

hos många i två tusen år, 

en stark person, som ni förstår. 

Maria hette många då, 

hon var från Magdala, och så 

blev Magdalena ett sånt namn 

som skilde dem ifrån varann. 

De sju demoner som hon haft 

vek undan genom Jesus´ kraft. 

Hans egen Ande fick hon sen, 

den sjufalt gode Hjälparen. 

Maria följde Jesus glad, 

från by till by, från stad till stad. 

På samma väg, så Lukas skrev, 

Susanna och Johanna klev. 

Till påsk hon såg vid kors och grav 

att han var död som hon höll av, 

och den uppståndne Frälsaren 

hon tog för trädgårdsmästaren. 

"Var har du lagt den dödes kropp?" 

sa hon till honom utan hopp. 

"Maria!", sa han. Hon fick le: 

"Min käre lille Mästare!" 

"Maria, släpp mej", Jesus sa, 

"gå, vittna för lärjungarna!" 

Apostlarnas apostel är 

ett namn hon därför ofta bär.  

Att vittna om vad Herren gjort 

är både underbart och stort.

Maria gick med glädjebud,

och vi får också gå med Gud.

A Holmberg:

På Johanna-dagen: Fredens Johanna d´Arc

 

Din aska ströddes ut för himlens väder, 

Johanna d’Arc! -- och dock du lever än. 

Ett Domrémy blir varje hem igen, 

där franska kvinnor bära sorgekläder. 

De unga sönerna till fallna fäder 

av bleka mödrar fostras upp till män. 

Bland mödor mogna, minnesgode sven, 

och timra åter upp förödda städer. 

Bliv sansad, sedlig, stark, de svagas värn, 

ty rätt och frihet rå på blod och järn -- 

en annan hämnd kan ingen mor predika. 

Hell, fredens Frankrike, du ärorika! 

Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine, 

hon fyllt sitt värv, "Jehanne, la bonne Lorraine!" [1]

[1] François Villons trohjärtade uttryck.

C Snoilsky:

På Margareta-dagen: Margareta Fredkulla

 

Vi kvittra furuskogens tysta fåglar?

Och ekorrn, varför hasar han sig ned
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?

Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.

Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”

Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.

Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
i Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.

Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.

Då vintern kom, den långa, svarta vintern,
och vi i låga, skumma stugor sutto
och sågo röken bolma upp från härden,
framsvävade däri alltjämt gestalter,
spjutväpnade, ompansrade med ondska,
som hotade med död och sår oss arma.

Och dessa voro förebud för andra,
som skymtade i våra skumma drömmar.
De sågos varligt smyga genom skogen,
vår gård de hunno under nattens mörker.
Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane
till takets krön. Och in i rökfylld stuga,
där mänskor kvävdes, trängde segerskrien
från druckna mördare, från kungens hirdmän.

Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?
Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!
Låt det ej viskas fram, låt det ej höras
av vinden ens, ej ens av vägens stenar!
Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,
ifall du åter narrar oss att hoppas.

Se, somliga, som endast väntat kriget,
ha slagit upp sin fyllda skattekista
och manat vägens vandrare att taga!
Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,
i gästabud förtärt sitt arvegods
och vänta döden, vältrande i synder.
De fega skövla själva sina gårdar,
nedslakta all sin boskap, bränna höet.
En ovän skall ej hava gagn därav.

Men andra sitta inom låsta dörrar,
försmäktande som fångar, som förryckta.
Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,
som fredligt tåga fram i mörka skogen
och locka markens fromma djur att glädjas,
nej, onda budskap komma ifrån gränsen.
De komma uti skaror såsom vargar,
ej gods de röva, men de röva modet.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,
då på sin gård han oskadd kunnat dröja.
En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,
han var i fjol så blödig, att han grät,
då kungens hirdmän dödade hans söner.
 En miste vettet, där han gick i skogen
och såg en rök och trodde hemmet brinna,
då några barn blott hade tänt ett risbål.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?
En fredlös man, som tänker, att hans straff
skall bliva upphävt, då han bådar henne,
som hela folkets hjärta suckar efter.
Fred vare med dig, men vi tro dig icke.

Säg ej, att det är vår, att konung Inge
har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!
Vän, höst och vår är lika för oss arma,
som sitta stängda inom mörka väggar.
För vår skull må på åkern drivan dröja,
ty våra plogar skola ej den fåra.
Och regnet må bli hängande i molnen
och intet frö i jorden gro och spira.
Vi skola intet så och intet skörda,
vi sitta stilla, bidande fördärvet.

Vi komma dessa vilda män från skogen,
årbrutna vikingar, förlupna trälar,
nedrusande med glädjeskrik mot dalen?
Om allt är sant, vi kommer hon då icke?
Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!
Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!
Då hon på silverskodda fålen blänker,
då hennes krona strålar över dalen,
då skola gränsens bönder börja hoppas.

Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!
Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!
Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken
för ögonen, och skåden upp mot skogen!
Där kommer någon på den mörka vägen,
som ur den svarta furuskogen framgår
som ur ett källarvalv. En jungfru kommer
med fagert följe. Se vi henne alla?
Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?

På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,
och ringen, ringen uti alla klockor!
Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,
att detta endast är en fager drömsyn,
som våra feberheta ögon skapat!
O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!

Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,
som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!

Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppnen stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket,
i kistan tunga vapenskruden kastas.

Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!

Han är väl sedig, denna svarta gångarn,

som går högtidligt fram i purpurtäcke,

med stora plymer vaggande vid örat, 

med manen delad uti många flätor,

omvirade med tofsbeprydda guldband. 

Gud signe dig, som kommer här så präktig,

så att ditt stånd vi genast skulle känna 

och undfå tröst i våra arma hjärtan! 

Gud signe ännu mer ditt milda anlet! 

Nog skall den unge norske kungen glädjas,

då han får sluta dig i sina armar. 

Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna 

så, som du det förtjänar, unga jungfru!

Den gamle kolaren i mörka skogen, 

som eljest stänger till med bult och slå 

för varje vandrare, som söker skydd, 

vill locka in dig i sin mörka stuga 

och fägna dig med frusna bär från myren.

Och, unga jungfru, träd, som stodo bara,

till dess du kom, beklädas nu med löv, 

och marken skyndar sig att duka upp 

med alla vårens blommor, där du rider.

Och barnen möta dig med späda kransar,

och alla ropa mot dig överljutt: 

”Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!” 

Men detta är så litet. Give himlen, 

att fattigt folk dig bättre kunde löna! 

Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej! 

Vi äro glada. Glömt är allt elände. 

Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor! 

Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig!

Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke! 

Vi måste se oss mätta på ditt anlet. 

Vi måste smeka dina vita händer 

och känna, att vi hava freden bland oss.

Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka!

Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte! 

Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken

hans långa, mjuka, silkebleka hår! 

Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen. 

Här ligger älven, och på andra stranden 

är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla,

där väntar nu din brudgum på din ankomst. 

Och jublet växer. Skaran kring dig växer,

alltsom du rider fram mot färjestaden. 

Se eldarna! Se där på alla kullar, 

där brinna glädjeeldar till din ära! 

Och vägarna till färjestaden, jungfru, 

de myllra så av folk, att man vill tro 

att vägen själv fått liv och kryper framåt.

Och hör, de hava redan lärt att ropa:

”Fredkulla hell!” Hör, orden bäras tydligt

emot oss över älvens blanka vatten! 

O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar!

Du blev för hänförd. All vår myckna glädje

har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes 

så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt 

att bära fredens fröjd till våra hyddor. 

Och när de ropte där på andra sidan, 

så blev du alltför hänförd. Men vi sågo 

dig som en ängel, rörd av helig iver, 

då du höll inne purpurtäckta gångarn 

och höjde dig i sadeln, sträckte armen 

mot himmelen och talte. Unga jungfru, 

vi skola alltid, alltid minnas orden: 

”Så länge som jag äger blod i hjärtat, 

så länge som jag äger ord på tungan, 

så länge skall jag verka fredens verk”, 

och här du snyftade och sade sedan 

knappt hörbart, liksom anande en fara:

”om än det skall mig kosta liv och lycka”.

Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar!

Låt dina tårar torka, tänk på annat! 

Här sitter invid gröna vägakanten 

en liten ensam, fattig herdegosse. 

Han är fullt ut så glad som någon annan,

och han vill ge dig vad han äger bäst. 

Hör vad han sjunger för dig klart och fagert! 

Det är en liten ömklig kärleksvisa 

allt om en konung högt i Nordanlanden,

som trånar efter Österns kejsardotter. 

”En är hon, som mig binder 

att vaka långa nätter. 

En är, som mig förmenar 

att njuta lek och fröjder. 

Den fagra mön i Östern, 

som själv sitt rike värjer, 

svarthårig, svartögd stridsmås, 

Matilda, kejsarns dotter. 

Vad är i hemmet bättre 

än stolt och fager hustru? 

Nu följer mig min längtan 

på fältet och i stugan, 

från tinget rider sorgen 

tung jämte mig på hästen, 

den sorgen, att jag aldrig 

skall kejsarns dotter äga.” 

Envar, som färdas till ett okänt land, 

är glad, då han på vägen möter någon, 

som känner det och kan berätta om det.

Och därför må det glädja dig att lyssna 

till varje än så ringa sång och sägen 

från det där obekanta landet kärlek. 

Men fråga icke vem det kunnat vara, 

som diktat visan! Och ifall du frågat, 

så vänta ej på svaret! Hör ej gossen! 

O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra,

då gossen svarar, stolt att kunna svara!

”Fredkulla, konung Magnus diktat visan 

i tanke på Matilda, kejsarns dotter.” 

Ack, kära, väna, morgonljus och blomma! 

Vad sorg, som nu kom störtande emot dig! 

Du frågar: ”Vad skall jag hos denne konung, 

som trånar efter Österns kejsardotter? 

Om mig har han ej diktat några visor, 

som gå från mun till mun alltöver landet,

för mig har han i hjärtat ingen kärlek.”

Vart far du, jungfru, rider du i sömnen? 

Vi rycker du så raskt i sammetstygeln?

Vart vill du? Varför kallar du ditt följe?

Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant?

Som beder: ”Följen med mig hem tillbaka,

o, haven miskund med mitt arma hjärta

liksom med kungens! Hörden I ej visan?

Det är ej efter mig den mannen längtar,

hans trånad heter Österns kejsardotter.” 

Men hoparna som tätnat mer och mer,

alltsom du nalkats älven, ropa högljutt:

”Fredkulla hell!” 

Och de på andra stranden, vilka strömma

från torg och gata ned till färjestaden,

upprepa som ett tusenstämmigt eko:

”Fredkulla hell!” 

Den milda rösten, jungfru, höj den icke!

Säg icke sådant: ”Kära, goda herrar, 

och ädla fruar, fören mig tillbaka! 

O, hörden I? Vi göra synd mot kungen, 

jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet,

blott hem, I goda herrar, vill jag komma.” 

”Fredkulla!” ropar folket runtomkring dig, 

”Fredkulla!” ropa hoparna, som redan 

att möta dig ha vältrat ut ur staden. 

Du sätter händerna för dina öron 

och driver fram den stora, svarta hästen

med höga tillrop. ”Ack, att folket tege!

Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå, 

fast jag ej kommer. Ack, att folket tege!

Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden.

Kung Magnus börjar icke något krig,

därför att jag ej kommer. Han blir glad.” 

”Fredkulla!” ropa hoparna i fjärran, 

men folket närmast vägen börjar mumla:

”Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?” 

”O, kungadotter, hör!” en moder ropar. 

”Mitt huvud darrar under årens tyngd,

skall kriget nu beröva mig min son?” 

O, kungadotter, hör! Längs hela dalen 

slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas!

Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden!

Vad menar du, som sätter dina händer 

för öronen? Du måste höra, höra.

Fredkulla, skönliga du bär ditt namn. 

Vi våga icke kasta säd i jorden. 

Vår dotter skall i år ej fira bröllop. 

Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor 

en nidstång resa å den svarta grunden. 

Fredkulla, ditt är namnet den skall bära. 

Fredkulla, då vi falla, tänk på oss! 

Då boskap rövas från oss, tänk på oss! 

Då våra fränder hämnas, tänk på oss! 

Då vilda dåd vi öva, tänk på oss, 

liksom på dig vi alltid tänka skola! 

Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar! 

Vi kasta oss på vägen framför hästen. 

Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket 

i fjärran på den andra sidan älven? 

Vi kyssa dina händer, unga jungfru. 

O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss!

Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte 

är det, som väser, tigger, ber omkring dig.

Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör 

vid hästens tyglar för att vända honom. 

Det är blott några vilda män från skogen, 

förlupna trälar, dem du bådat miskund, 

som mot dig hotfullt draga sina knivar, 

men i detsamma kyssa kjortelfållen. 

Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö? 

Det viner utan miskund ned i flocken. 

Och vadan detta ropet: ”Undan, undan!”

Ja, ske då, som du vill, din väg är fri. 

Vi bäva för dig. På din panna vilar 

en outsäglig sorg, en hopplös smärta. 

Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt! 

Hur smeksamt glida icke dina blickar 

mot skogbevuxna kullarna i fjärran! 

Där bakom ligger hemmet, unga jungfru,

dit som ett sårat djur du ville fly. 

Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort!

Sitt ej och stirra så med heta blickar, 

så heta, att var tår med ens förtorkas! 

Men se, nu vänder du helt stilla hästen. 

Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd, 

du ville rädda åt dig offrets ära 

av kärlek till den stora, sköna freden. 

Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru! 

Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot 

går det framåt. Håll er nu undan, folk,

träng ej er glädje in på hennes sorg! 

Låt henne rida före hela flocken! 

Och ingen våge prisa hennes gärning! 

Nu färdas färjan sakta över vattnet. 

Och fredens jungfru står där, föres stilla,

av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift.

Så se då, jungfru, detta stora vatten, 

som obevekligt drives ned till havet! 

De lena böljorna få icke tveka 

att kasta sig uti den starkes famn, 

om än han synes bitter och förfärlig. 

Om älven även finner på sin väg 

en liten fager, sävomkransad bukt, 

så får den ändå icke dröja där. 

Och om den skulle vilja vända åter 

till fredlig källa, gömd i tysta skogen, 

så kan den icke heller göra detta. 

Den måste framåt, obevekligt framåt. 

Fredkulla, detta är bestämmelsen, 

som är dig förelagd. Du måste vara 

den lena böljan, som i världens ofrid

ingjutas skall för att dess sälta mildra. 

O, älska detta, jungfru, sörj ej mera! 

Ljuvt är att vara en av ödets store. 

Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla

framrida några stolta riddersmän. 

Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus!

Det gyllne lejonet på hjälmen vilar, 

det lyser från hans röda silkekläder, 

det fladdrar på baneret ovan honom. 

Se konungen! Han själv är Nordens lejon.

Se hur det långa, silkebleka håret 

kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning, 

se krigarblicken i hans djärva ögon! 

De komma, dammet välver upp framför dem. 

De komma, deras svarta skuggor rida 

i aftondagern långt utöver fältet. 

De komma, marken skälver under ritten. 

Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum! 

Tänk icke mera, att du hellre ville 

dig kasta under dessa snabba hovar, 

som dåna mot dig, och på gråa vägen 

förtrampas under dem och möta döden!

S Lagerlöf: