Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Telegrafisten (Yrkesvisa 4)

Jag sitter dagar och nätter trägen 

vid stora vägen, 

där ordet kör i galopp till fjärran 

på kopparkärran. 

Jag håller tömmen 

i mina händer 

och kör med strömmen 

till andra länder, 

men sitter dock i min stora hast 

som spikad fast. 

Det klappar, klappar och åter klappar 

i stift och tappar: 

då skenar tanken, och gnistan springer 

ut ur mitt finger, 

och i sekunden 

så glad hon dansar 

kring jorderunden 

i kopparpansar, 

men tung som bly hennes körsven är: 

jag sitter här! 

Och när jag sitter, så trött att vaka, 

får jag tillbaka 

ett bud i tråden om vad där händer 

på fjärran stränder. 

Och remsor trilla 

som pappersbäckar 

så tyst och stilla 

med punkt och streckar; 

dem skall jag stava ihop och se 

vad säga de. 

De ha så mycket att mig berätta; 

vem minns allt detta? 

Än är det glädjen, än är det sorgen, 

än är det korgen, 

som kondoleras, 

än är det ringen, 

som gratuleras, 

men det vet ingen; 

än är det pengar, än järn och spik, 

än politik. 

Jag har i handen vid trådens flöde 

Europas öde 

och vet långt bättre än kaffesystrar, 

vad tiden lystrar. 

Men ack, hur skallra 

då mina läppar; 

jag får ej skvallra 

om trådens knäppar; 

av idel nyheter spricker jag 

varenda dag. 

Här sitter jag med min tråd så trägen 

vid stora vägen, 

och världen brusar, och tiden springer 

förbi mitt finger, 

och orden ila, 

fast jag är bunden, 

med hundramila 

skjuts i sekunden. 

Vem frågar väl efter kusken då? 

Kör på! Kör på!

Z Topelius: 

Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Marie Bebådelsedag en andakt

 

MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 

och himmelsk härlighet 

har Gud på denna dag 

visat med välbehag, 

då all hans söta nåd 

mitt i en tid så bråd 

en ängel full av frid 

tillsagt Maria blid. 

Hon ju Guds ende Son, 

världarnas hälsa, 

ja, Guds offerlamm 

skulle föda fram, 

han som skulle frälsa 

från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 

Jord, må du fröjda dig, 

att trots din synd och skuld 

Gud är så god och huld. 

Bjud nu all synd godnatt, 

sjung ditt Magnificat, 

så skall en ekofröjd 

höras i himlens höjd! 

Gud själv med Gabriel 

som här utsändes,

ja, med änglars kor 

som däruppe bor 

för att du omvändes 

skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 

över ditt nådebloss, 

att hela världens hus 

har fått ett sådant ljus, 

som i allt olycksfall 

lysa och lisa skall 

den som sig hålla vill 

i en fast tro därtill. 

Tack för den kärlek som 

dig till oss dragit! 

Halleluja vårt 

skall ej nu bli svårt, 

nu när du har tagit 

det som oss tryckt så hårt!

J Runius:

Till Lars Gustaf Tegnér

med en Bibel vid hans konfirmation,

näst före hans avresa till Brasilien

Utöver djup, som tvenne världar skilja,

dig lede stjärnan och magnetens nål,

förståndets klarhet och en säker vilja,

två goda styrmän till vart jordiskt mål.

Men över djup, som ock två världar dela,

två andra, en härnere, en i skyn,

tag här ett sjökort som ej plägar fela,

fast storm och mörker sväva för din syn.

Ett säkert sjökort, ritat i de tider,

då jord och himmel nalkades varann.

Studera det och följ det, och omsider

löp trygg i hamnen, det dig visat an!

E Tegnér:

På Gerdadagen: Jätten Finn av Tegnér

På Helgonabacken vid Lund, där nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
där bodde det fordom en kämpe så gram
av jättestam,
han hade sin kula därunder.

Sankt Laurents var kommen från Saxland hit;
med kristligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Var kulle, bestrålad av Herrens sol,
var predikstol;
men kyrka, det hade han ingen.

Då talade jätten med hån: "Helt visst
är vite Krist
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig blott
vad namn jag fått -
se´n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
du vise man!
giv akt på vad vite jag sätter:
de måste du ge mig åt mina små
de facklor två,
som vandra på himmelens slätter." -

"Du hedniske dåre, på himlens fält,
där Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.

"Klokt svarat", sad´ jätten. "Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne."

"Blir kyrkan blott byggd", var den frommes svar,
"mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna."

Nu kretsen blev helgad och bönen sagd,
och grunden lagd;
till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.

Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.

"Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr´n månen sig rundat."

De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden;
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.

Re´n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och vad:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr´n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också sitt öga."

På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.

Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock - icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem - min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!

Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen."

Då hör han en sång, en sällsam enm
kom ej ifrån gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar, som stormen inunder ö,
som fjärran sjö, -
men äntligt förnimmer han orden:

"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
din fader Finn
han sitter och murar därovan.
Sov, liten Gerda, skön dotter min!
din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."

Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
"Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges se´n,
men Gud har bevarat mitt öga." -

"Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen - den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.

Dock - heter jag Finn", fortfor han vred,
"jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan." -
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.

Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen: -
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se´n den tiden, mång hundra år,
son templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld - men ej domkyrkorådet.

E Tegnér:

Nattligt delirium

Drick mig till blott en minut.

Lyssna ett ögonblick,

kyss min bleka trut,

ge mig en cigarett,

ta det ganska lätt,

knappast vi hinna

mötas, förrän

vi skiljas igen.

Be för min fattiga själ:

au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,

för jag är en dåra,

si de äro ganska svåra,

och de vilja taga dig.

Sju feta år ha förrunnit,

och många slantar försvunnit.

De magra fåren komma nu.

Ullen ha de redan tappat,

litet magert gräs de snappat.

Nu när jag vill bli en fin fru,

den finaste och flottaste i staden,

är det synd att alla slantar gått -

och vad har man fått!

Ingenting. Lektyr

för alla. Hela världen.

Husmodern.

Många små bestyr

i fickformat,

pommes frites i flottyr

på stora fat,

och andra rätter av vardagsmat,

serverade och gratinerade

och ganska bra placerade,

inte har jag varit lat.

Hör nu på, min vän,

ge mig en

klänning av blankt svart siden,

du vet en sådan som tiden

inte redan nött.

Och så - för denna enda natt -

en liten chic och stilig hatt.

Är du trött!

Vänta.

Jag såg en trevlig jänta

med så vackra skor,

å, jag tror

jag måste ha precis desamma.

Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma

närapå.

Nå, låt gå,

ge slantarna till Beata,

jag skall inte tjata.

Återstår mig då

endast två

eller tre, fyra, fem cigaretter,

snapsar, flaskor med etiketter.

Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung

och inte längre är ung.

A von Krusenstjerna:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Livets växlingar

 

Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.

 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.

E Sehlstedt:

Detta är Jonas Andersson

 

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 

Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 

Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 

axla jag skulle som han och manus prensare och låta 

gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 

Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 

Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 

född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 

Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 

såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 

Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

A Engström:

Strandvrak

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky:

På Josef-dagen: Si, drömmaren kommer där

 

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Bord över ända

Är du galen efter karlar,

jag dig dock försvarar,

som du vore ren och hel.

Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.

Om du dig kan svinga

ledigt till din musa

utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.

Men du är ju ständigt full

av din stora oförrätt.

Tag och sätt dig på en stol.

Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.

Lyssna ej till sången!

Då så går det galet,

slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet

rent förgjordat.

Tag en klunk ur glaset.

Hör på kraset

när ikull det slog!

Stackars huvud, nog!

Rika knölar

äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa

att jag ville stjälpa

allt omkull.

A von Krusenstjerna:

Nattligt besök

 

En filmdirektör i Stockholm hade natten till i dag 

följande sällsamma upplevelse. 

Mitt i natten vaknar direktören. 

Någon ryter ute i hans hall. 

Vad är det för en bandit som stör en 

ansvarstänkt person i detta fall? 

Hembiträdet smyger in med brickan. 

Direktören gormar i sitt dun. 

Det är en björn som, säger flickan, 

vill ta en bild av direktörn och frun. 

Det blixtrar till i direktörens hjärna. 

Vad ska den brukas till, han brister ut. 

Den ska säljas till en björn i Särna, 

som aldrig sett en direktör förut. 

Ut härifrån förbannade gorilla! 

Jag kallar på polisen, satans björn! 

Omöjligt, svarar björnen stilla 

och sätter sig på direktörn. 

Och så väcker vi det lilla livet, 

ropar björnen hurtigt strax därpå 

och killar direktörskan med stativet, 

tills hon blir nästan azurblå. 

Stilla! Stilla nu! Och skratta duktigt! 

Annars slår jag ihjäl er med ett bord, 

viskar björnen milt och något fuktigt 

ur ögat sipprar fram vid dessa ord.

18/3 -53

S Dagerman:

Putin är en pajas nu

Efter det ryska "valet", den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 

Putin är en pajas nu,

när kulissen går itu,

kritvit med en knallröd nos

och kind av pulvermos.

Putin är ett dåligt skämt,

vinner gör han ändå jämt,

åtti, åttisju procent,

nej, inget nytt har hänt.

Yulia Navalnaya

vore någonting att ha!

Andra kandidater med

om de fick va' i fred.

Men förgiftning, fängelse

måste de ju räkna me'

om de inte ser exil

som riktigt värdig stil.

Putin är så himla feg

att han inte tar ett steg

mot en sann demokrati

där pressen får va' fri.

Putin är en skum figur,

ränderna går aldrig ur,

gammal KGB-agent

tror ingenting har hänt.

Nu ska Rysslands storhetstid

bli en stalinistisk frid

efter fosterländska krig

med rustning vämjelig.

Fan ta sina egna nu,

clownnäsan är för sju,

stor som attan, rädisröd 

med smak av pest och död.

Putin, Putin, gamle dräng,

du ska se att du får däng

innan du går upp i rök 

vid något kuppförsök.

A Holmberg:

År har jag levat ettusenelva

 

År har jag levat ettusenelva

och ännu är jag vid full vigör,

men då nu folket gör trolltyg själva,

då tror jag mest att jag tar och dör.

H Hamilton:

Jungfrufödelsen förklarad

 

K G Hammar tillägnad till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024.

(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem

vi fattar äntligen

att vi lät lura oss av strunt

hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!

Ett under kan ej ske.

I varje fall kan inte Gud

rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,

en ökänd Gabriel

som fader var till detta barn,

det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,

gudomligt vis och klok.

Och det är vad man vill få sagt 

med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem

vi något snopna står,

för att vi alltför länge trott

på "Jungfruns" dumma lögn.

A Holmberg:

Tidningssättaren vid sin stilkast (Yrkesvisa 3)

Jag är en herde, som vallar getter.

Etthundratusen i rad jag sätter 

och skickar magra och skickar feta 

på pappersängarna ut att beta; 

små svarta kräk 

med bly i käk. 

Nu låta de sig så tama fånga,

men släpp dem bara att slåss och stånga, 

så ränna de hela världen kull 

och bucka bulor i månget hull. 

Nog stänger jag dem uti min kätta. 

Men andra vilja i band dem sätta. 

Å, mina getter ha ben som vindar, 

de hoppa över staket och grindar! 

Det finns ej ort, 

ej mur, ej port, 

ej slott så högt eller tjäll så ringa, 

där de ej muntra på bete springa; 

det är knappt möjligt att säga vem 

som icke stångats en gång med dem. 

Ty mina getter ha eld i hornen, 

de blänka rätt som en fyr i tornen, 

och där de springa, där lyser strimman 

som dagens solsken, i midnattstimman. 

Beror allt på 

vad mat de få. 

De äta tankar, som snillet föder, 

men ofta nog man med drav dem göder, 

och stundom mjölka de rikedom, 

men stundom lämna de stävan tom. 

Där flödar långt i den öde ljungen 

en silverkälla, ur djupet sprungen; 

där råder Sanningens kloka flicka, 

och giver hon mina getter dricka, 

så få de märg 

att bryta berg. 

Men ack, det händer visst icke sällan, 

att lögnen blandar sitt gift i källan, 

och då så bitas de som en mops, 

och vargen äter dem till kalops. 

Nu kommer pojken, så svart som tattarn, 

med manuskriptet ifrån författarn. 

Ut, mina getter, från bås och kätta! 

Nu ha vi nyheter att berätta. 

Vad ryms ej allt 

i en tidnings spalt!... 

Bah, nu är intet, som lönar mödan! 

Det är annonser, som slåss om födan... 

En liten fröken har tappat skon, 

och en skogsskövlare gör cession. 

Det där går bakåt, liksom en hummer; 

men vänta, vänta, i nästa nummer, 

då få ni springa i kapp med tiden: 

han travar fort, han är väl beriden. 

Ut, ut, små troll! 

Läk ut, mitt såll! 

En tidning vet ju allt det som händer 

och inte händer i alla länder. 

Men kära ni, byt ej plats med å, 

och tryck ej si, när du menar så!

Z Topelius: 

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Cæsar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Järnvägskonduktören (Yrkesvisa 2)

Brr! 

Beständigt droskor skramla! 

Väntsaln är ett marknadstorg. 

Herrar med cigarr sig samla, 

fruar med sin äppelkorg, 

jungfrur med sin kaffepanna, 

dadda med sin lilla Nanna, 

medan Calle satt sig bred 

på sin halva smörgås ned. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Upp med dörren! 

Klar maskinen! 

Var tar sin, så tar jag min; 

tjocka frun i krinolinen 

pinar sig i vagnen in. 

Alla sig mot fönstren sträcka, 

Calle mutas med en knäcka, 

Dadda sjunger lulli tuss, 

pappa får en avskedspuss. 

Klockan slår,

tiden går,

var sekund är här ett år.

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Allt är märkt, som det skall vara. 

– Åh, här sitter man galant! 

– Se om elden, kära Clara! 

– Lycklig resa, söta tant! 

– Hälsa faster! Skriv med posten! 

 Akta gurkorna för frosten! 

 – Se, där kom herr Luns för sent!

– Vänta! 

– Kan ej. 

– Sapperment!

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Piii ... Nu rörs den långa raden, 

tung liksom en Noaks ark. 

Som ett moln försvinner staden; 

där är ju vår gröna park! 

Hör, Vårt Land sjungs på balkongen, 

men i skenans dån dör sången. 

Vågor i vår glada sjö, 

vackra minnens stad, adjö! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Detta får var dag jag höra, 

arme järnvägsstyrman, ack! 

Ständigt röra, föra, köra, 

pick och pack och snick och snack. 

Tålig kliver jag på steget, 

tittar i var vagn så eget, 

som en stum och hövlig björn, 

knipsar av biljettens hörn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Och så rulla vi i världen 

ständigt bort i samma spår; 

två minuters halt på färden, 

tills en smörgåsrast man får. 

Mumsa fort! Man åt sig raffe

munnen full med kokhett kaffe. 

– Var är Calle? – Han slapp ut. 

– In med huvudet förut! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Skogarna som getter springa, 

bergen lunka oss emot, 

åar under oss sig slinga,

sjöar bölja vid vår fot. 

Bort fly broar, gårdar, grindar, 

telegrafens tråd sig lindar, 

buktande från stolpens stam, 

i en vågig linje fram. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Nu är ett parti vid hamnen,

visselpipan ljuder halt. 

Vänner stå med öppna famnen, 

kyssar smälla överallt. 

Calle ruskas upp ur luren, 

och på mormors armar buren

vaknar Nanna, röd om hyn,

vid en pepparkakas syn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Jag allena får ej vila, 

ingen trycker här min hand, 

ångan visslar: ila, ila 

till de obekanta land! 

Tiden tröttnar ej i vingen, 

världen väntar här på ingen, 

skenan rasslar, tendern gnyr, 

och mitt liv med röken flyr. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år.

Z Topelius: 

Schakaler

 

Trumans tal har utlöst krigspsykos i USA. 

Dimman står tät över dalen, 

röd av cigarrök och blod, 

och schakalen, vår broder schakalen, 

skäller kring dödsrikets flod. 

Soldaten har snart ruttnat färdigt, 

svept i sin trasiga rock, 

och långsamt öppnas och värdigt

kanonrörens ögonlock. 

Rätt länge ekade skriken. 

I dimman kring människans stig. 

Med nosen lyft över liken 

ryter schakalen om krig. 

Med blanka och hotande yxor 

en skojare står och en skälm: 

Äran i blodiga byxor 

och makten i sedelklädd hjälm.

14/3 -47

S Dagerman:

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta

Calle Casabermeja augusti 1934

Jag är i fängelse.

Och själva luften, balsamiskt mättad

med en unken stank

från dålig andedräkt och från kvarteren,

där Malagas fattiga vältra sig i dyn,

är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler

ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.

Om natten gnistra stjärnorna,

karusellerna snurra,

musiken knastrar.

I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas

och Andalusiens underligt kluckande darrande sång

ljuder.

Den eggar, den stiger och sjunker i natten...

Men den är inte för mig

och inte för de andra sjuka.

Vi äro inneslutna i dessa murar,

inbakade under dagarnas brännande sol

och infrusna under nätternas frosskakningar.

Fängelset suckar, det fylls som en ballong,

suckarnas ballong,

som stiger högt över en utsvulten och 

livad värld.

Måtte den ballongen spricka!

Då skall svavel regna från himlen

och jorden bli grå under tårarnas aska!

A von Krusenstjerna:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

På Viktoria-dagen: Till Vittoria Colonnas minne

 

 

När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 

gick bort, som av den Högste det bestämdes, 

då stod naturen tigande och skämdes, 

ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 

se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 

Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 

men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 

Gudomligheten kan sig uppenbara; 

men blott vad stoft var har med döden pliktat.

 

Själv lever du, din ära bor i ljuset, 

och oförvansklig skall den evigt vara 

i vad på jord du verkat har och diktat.

Michelangelo: