Vårtankar

Nu det våras, träden knoppas 

i naturens bröllopssal, 

i den tysta skogen höres 

redan nordens näktergal, 

och från tuvan blickar sippan 

rodnande mot solen opp, 

medan ekorrn glad och lustig 

gör i granen sina hopp. 

Solens strålar värma fälten, 

gröna brodden sticker opp, 

lilla bäcken muntert sorlar, 

härligt sväller björkens knopp. 

Allt är solljus, liv och glädje 

i naturens bröllopssal, 

blott ett stilla, ljuvligt vemod 

följer aftonvinden sval. 

Hjärtat vaknar, och jag minnes 

hur det var en annan vår  

Många vårar sedan svunnit, 

men jag mimns det som i går, 

minnes, hur i Värmlands dalar 

Andens pingstvind vida drog 

och till Jesu Kristi fötter 

mången hjälte nederslog. 

I mitt världsförfrusna hjärta 

blev för första gången vår. 

Jesu kärlek smälte drivan, 

Jesu dyra, djupa sår, 

och en ny och himmelsk glädje, 

outsäglig, underbar, 

fyllde hjärta, håg och sinne — 

o, hur säll den tiden var!

Låt ock nu uti mitt hjärta 

bli en vårtid, Fader kär! 

Trots all otro, köld och smärta 

står till dig min själs begär, 

och jag längtar att få vila, 

vila ut invid ditt bröst 

och med salig glädje lyssna 

till din egen, kända röst. 

Kom och låt din Ande verka, 

blåsa bort vad isigt är! 

Låt de dina bliva värmda 

av din kärlek, Herre kär! 

Då skall tro och hopp och kärlek 

spira upp på nytt igen 

som naturens sköna blomster, 

och vi få en vårtid än.

S Sundelius:

Hoppas!

Du som djupt uti ditt inre lider 

tvivel, synd och kval och brist, 

ja, som själv din törnekrona vrider, 

vet, det finns dock hjälp för dig till sist: 

bortom tidens, ändlighetens gränser 

segertecknet genom molnen glänser. 

S Sundelius:

Till den åldrige

I livets afton, när vår kraft är bruten 

och årens skuggor växa mer och mer, 

hur tryggt att då av Herrens arm omsluten 

få vandra fram den dag, som än han ger! 

Än nådens ord om Kristi kärlek talar, 

om herdens trohet mot sin lilla hjord; 

än faller manna ned från himlens salar 

på fattigt, nådehungrigt hjärtas bord. 

Än flödar från de helga, djupa såren 

försoningsmedlet, Jesu Kristi blod, 

och än som förr i de förflutna åren 

det giver själen frid och hopp och mod. 

Hur mörkt och ödsligt än det blir i världen, 

och hur de brista, alla jordens band, 

en hoppets stjärna lyser dock på färden 

och viskar om ett oförgängligt land. 

S Sundelius:

Samlare

 

En samlar på trasiga nötter,

som han räknar var natt i sitt hem.

En annan samlar på fötter,

storlek fyrtiofem.

En gentleman spar på planeter.

En sjökapten samlar på skägg.

En kvinna samlar poeter

och matar desamma med ägg.

En medlem av isbrytarkåren

har till hobby att samla på snö.

Han blir så lessen om våren,

att han helst ville smälta och dö.

En fru samlar hyllor på hylla.

Hennes man samlar inte ett dugg.

Vi kan se honom sitta och fylla

ingenting alls i en mugg.

Det brinner! Hör brandbilen skramlar.

Visst inte! Vänd om, är ni snäll.

Det är bara grannen som samlar

på rök sin lediga kväll.

10/4 -53

S Dagerman:

Här är stilla. Här är vår

Här är stilla. Här är vår.

Här är doft av hennes hår.

Här i gräset ser jag hennes

lätta fötters fina spår.

Vinden somnar från sin dans,

och i lövens gröna krans

brinner stjärnan med ett spännes

gyllene och svala glans.

Vad är löftets kraft, då vi förspridas

och som blad i vinden skiljas åt?

Allt som gavs skall åter genomlidas,

älskade, i gråt.

Rymden drömmer, blå och stor.

Träden knoppas. Mullen gror.

Och jag skådar i en källas

bottenlösa pärlemor.

Tyst jag ler, som ingen ler,

och jag ser vad ingen ser,

och jag känner hur det kvällas

över jorden mer och mer.

Vandrar du på obekanta banor?

Doftar ännu solen ur ditt hår?

Eller sjunga liksom fjärran svanor

dina unga år?

B Malmberg:

Fröken Saga

Telefonmyndigheterna i Wien har infört en Fröken Saga. 

Om man slår ett visst nummer får man en nyskriven saga berättad.

Om aftonen hos Meyers när sjutton vindar klaga,

och regnet står och viskar i en vittrande ruin

- då lyfter mor på luren och ringer Fräulein Saga,

som sitter och berättar för snälla barn i Wien.

Och knappt har numret slagits så börjar sagan spela,

och gossen hör en stämma så mild som en fiol.

Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol.

Det var en gång två kära som gick sig ut att vandra,

och de blev inte gripna och dömda för sitt brott.

Det var en gång två människor som inte sköt varandra.

Det var en gång en gosse som inte hört ett skott.

Så tystnar telefonen. Snart skall den åter spela.

Tätt tryckt mot svarta luren blir gossen på sin stol.

"Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol."

9/3 -53

S Dagerman:

Årets saga: april

 

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow:

April 1940

 

Hvor skinner solen dog mildt fra syd,

hvor er den venlig og nådig!

Den klapper den gamle mutte eg:

"Vær nu ikke så egenrådig,

men fold nu du dine knopper ud,

jeg kun din livskraft vil nære.

Mærk, jeg er varm, jeg er god.

Frit dit løv kan du bære."

Småkravlet nede om egens rod

føler sig voldsomt beæret.

Sandelig, det må man lade april,

at det er omslag i vejret.

Knopperne brister i lydige smil,

blomster og blade serveres.

For når april er i sommerhumør,

så må den ej irriteres.

Ak - solen blev væk bag en susende sky,

kulden dem alle omklamred,

vinden peb og bed djævelsk til,

haglene pisked og hamred.

Kun egen stod værdig og mut og ens,

om lyst eller mørkt over landet.

"Aprilsolen regner jeg ikke med,

majsolen bli´r noget andet."

K Munk:

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är

 

Påskdagen den 8 april 1860 på oceanen (Atlanten):

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är, 

nu gläd dej, du jord som han skapar och bär! 

Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav, 

och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav! 

På Golgata djävlarna tjöt av triumf,

ja, helvetet gladdes när himlen var stum, 

för nu hade mörkret fått Ljuset på knä 

och fäst Herren själv på förbannelsens trä. 

Men ve dej, du helvete, vakna, du värld, 

för frälsningens Furste blev inte förtärd! 

Knappt var han i graven i dagarna tre 

så kunde man honom i vårsolen se! 

Var är nu din udd, du förskräckliga död? 

Var är nu din seger, du helvetesglöd? 

Du synd, var är nu den ohyggliga kraft 

som du genom lagen sen urtiden haft? 

Vår Herre har uppstått och graven är tom 

och syndare frias från död och från dom. 

Stå upp från de döda, ta vara på det 

och prisa den heliga Treenighet!

C F W Walther:

Rabarberknopp

 

”Ge rum, jag vill opp”, 

sa Rabarberknopp. 

Så sprängde han på med sin röda topp, 

men jorden sa stopp: 

”Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!” 

”Ge plats, jag vill opp”, 

sa Rabarbertopp. 

Han svällde av styrka, han glödde av hopp, 

”pass på, jag vill opp, 

jag vässar min topp, 

jag känner hur våren gror i min kropp!” 

”Tittut, tittopp”, 

nu sticker han opp, 

nu hälsar han glatt med sin röda topp 

och svaras av kvittrande fåglars tropp:

”Välkommen hitopp, 

välkommen, välkommen, Rabarberknopp!” 

E Beskow:

Maria Magdalena

 

Maria Magdalena var 

en tjej vars minne har levt kvar 

hos många i två tusen år, 

en stark person, som ni förstår. 

Maria hette många då, 

hon var från Magdala, och så 

blev Magdalena ett sånt namn 

som skilde dem ifrån varann. 

De sju demoner som hon haft 

vek undan genom Jesus´ kraft. 

Hans egen Ande fick hon sen, 

den sjufalt gode Hjälparen. 

Maria följde Jesus glad, 

från by till by, från stad till stad. 

På samma väg, så Lukas skrev, 

Susanna och Johanna klev. 

Till påsk hon såg vid kors och grav 

att han var död som hon höll av, 

och den uppståndne Frälsaren 

hon tog för trädgårdsmästaren. 

"Var har du lagt den dödes kropp?" 

sa hon till honom utan hopp. 

"Maria!", sa han. Hon fick le: 

"Min käre lille Mästare!" 

"Maria, släpp mej", Jesus sa, 

"gå, vittna för lärjungarna!" 

Apostlarnas apostel är 

ett namn hon därför ofta bär.  

Att vittna om vad Herren gjort 

är både underbart och stort.

Maria gick med glädjebud,

och vi får också gå med Gud.

A Holmberg:

Påskhälsning från Stockholms atift

 

Får den vara präst som mest fisförnämt pruttat,

får den vara präst som tror Jesus har ruttnat?

//: Ja, visst får den vara präst, 

alla får vara präst ://

Får den vara präst som har fler än en ung fru,

får den vara präst som ej tror på Mor Jungfru?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Får den vara präst som från Skriften sej vände, 

som lämnar därhän vad som verkligen hände?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Får den vara präst som har spåkort att se i,

får den vara präst som är mot Agnus Dei?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Får den vara präst som är surrealistisk,

får den vara präst som är icke-teistisk?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Får den vara präst som sagt: Lyssna på Ormen,

får den vara präst som ej varnar för domen?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Får den vara präst som av Satan fått kallet,

får den vara präst som är för syndafallet?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

Kan den få bli präst som ej mer går med håven,

kan den få bli präst som tänkt nästan som påven?

//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

Kan den få bli präst som tar mediestormen,

kan den få bli präst som slängt ämbetsreformen?

//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

Kan den få bli präst som sin codex bevarar,

kan den få bli präst som ej viger två karlar?

//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

A Holmberg:

Nu är det påsk igen

//: Nu är det påsk igen,

nu är det påsk igen,

och påsken varar väl till pingsten? ://

//: Fast däremellan har

vi gökens otta kvar,

jag menar Kristi Himmelsfärdsdag ://

A Holmberg:

Maria Magdalenas jubel

 

Å saliga stund utan like! 

Han lever, han är inte död! 

Nu sprider i skuggornas rike 

uppståndelsens morgon sin glöd. 

Han är inte längre i graven 

där sargad och bleknad han låg. 

Jag såg honom lysa som dagen

och skönare syn jag ej såg! 

Han lever, och jag skall få bringa 

hans vänner den Levandes ord! 

Tänk, jag som är ringast bland ringa, 

den minsta han har på vår jord, 

tänk, jag får hans hälsning frambära, 

jag sjunger min lovsång till Gud! 

Mer kunde ej änglar begära

än gå med så underbart bud! 

Å saliga stund utan like! 

Han lever, han lever igen! 

Han vandrar i segrarens rike, 

min själ, inte sörjer du än? 

Ditt hopp att den döde få sköta 

höll kvar dig i klippgravens lund, 

så fick du den Levande möta, 

å saliga, saliga stund! 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt

 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,

jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 

Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 

att Rikets goda vän, 

säger jag, är den, 

som likt mina avsomnade fäder

till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Vid postluckan för ankommande brev (Yrkesvisa 5)

Vem där? — Där kommer en glad student,

finns brev från pappa, månntro? 

— »Vällärde Herr»... ja, det står med pränt 

och fem sigiller, jo, jo. — 

Nå gott, det räcker en tid att slita, 

när man har ätit kalops på krita. 

Nu blir madammen förnöjd, 

och björnarna dö med fröjd. 

Den hedersgubben med sin förmaning, 

ack, om han hade om allt en aning! 

— Vem där? — En fattig, förgråten mor: 

Finns här ej brev från min son? 

Det är så länge sen bort han for, 

han är så långt härifrån. 

— Er son? Och namnet? — Fru Margareta... 

— Finns ej. — Siktern skall nu noga leta, 

det borde finnas. — »Fru Greta Stark, 

rekommenderat med hundra mark.» 

— Vad sad’ jag? Herre, mitt ord ni sanne: 

han minns sin mamma. Gud signe Janne! 

— Vem där? — En jungfru, så fin och öm: 

— Finns här ett brev med sigill? 

— Åja, till vem? — Till Ulrika Ström. 

— Nej, Ström, det syns icke till. 

— Det är från skräddargesällen Finne, 

det skulle vara en ring därinne... 

— Nej, icke en knapp en gång! — O ve, 

hur kunde jag tro en skräddare! 

Och jungfrun torkar med halsdukssnibben 

en tår från rodnande näsetibben. 

— Vem där? — Vaktmästarn vid landskansli: 

— Lagsökningshandlingar, här! 

— Vem där? — Från Müller & Compani: 

— Tolv brev och sex cirkulär. 

— Vem där? — Från hovrådet Vind von Väder: 

— En burk pomada och sju lod fläder. 

— Vem där? — Ett bud ifrån doktor Suhr, 

han får med posten ett murmeldjur. 

— Nå, allt så tror man att posten tager; 

bed doktorn gå så långt vägen drager! 

Sist niger, trippande, röd och lätt, 

en flicka gladlynt och vig: 

— Jag skulle fråga om ett pakett, 

som mamma skickat till mig. 

— Vad är det i det? — Hur skall jag veta? 

Det är väl något, som duger äta. 

— Så låt oss öppna, att det kan ses!... 

Fem pumpernicklar och en katkes! 

Nå, liten vän, se, nu värper tuppen, 

och det är posten, som rår för kuppen. 

Och luckan stängs, och därinne står 

en plågad, brådskande man; 

liksom en mjölnare år från år 

i kvarnen malar ju han. 

All världens ävlan mot luckan forsar, 

all världens kråkfot hans räkning korsar, 

han malar ut både fröjd och sorg, 

guld, armod, längtan och ring och korg; 

han står med säcken på rygg i kvarnen 

och ser hur strömmen far av med flarnen.

Z Topelius: 

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

 

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Djupt, djupt nere i mullen

Djupt, djupt nere i mullen

roligt vilar mitt stoft,
fast ej blommor från kullen
sprida sin ljuva doft.

Vet ej vandraren stället,
där jag sover i ro,
lika trevligt är tjället
att till domen bebo.

Och jag vet vem som dömer,
ingen dömer som han.
Jag den trösten ej glömmer,
stilla somna jag kan.

J O Wallin:

Ditt lidande har nått sitt slut

 

Ditt lidande har nått sitt slut; 

o Jesu! du har kämpat ut, 

för oss den svåra striden. 

Ej förr, än frid åt oss du vann, 

du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde! nu. 

Du förr ej fristad haft, där du 

ditt huvud luta kunnat. 

Det tjäll, du ej bland mänskor fann, 

dig hårda klippan unnat. 

Du stilla grav! du sälla bo! 

Min Jesus helgat har din ro. 

När dödens afton skymmer, 

som han, jag somna skall förnöjd, 

från möda och bekymmer. 

Du tunga sömn! du långa natt! 

Min Jesus målet för dig satt. 

När livets morgon flammar, 

som han, jag träda skall med fröjd, 

utur min vilokammar.

J O Wallin:

Passionstid

 

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

:

Angående kärleken

 

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

:

Langfredag

Kaj Munk mördad av nazister 1944:

 

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag.
Vi lurer dem Påskemorgen!
 
K Munk:

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en venlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:

Lära och liv

Om dödens sötma och vinning

en gång Leopardi kvad,

men flydde visst bland de första,

när pesten besökte hans stad.

På talarstolen ett lejon

men eljes en rädd liten mus. 

Den store profeten krymper

i vardagens vassa ljus.

Ack, Leopardis gelikar 

de tala om dristiga ting,

men frukta i själva verket

ett ofarligt getingsting.

De sända raketer i luften,

som flimra och fräsa i kapp,

men ner på den leriga jorden

strax faller en hylsa av papp.

Att leva så djärvt som han lärde

har endast en enda förmått. -

Men han var ju också ett under,

Guds kärleks vulkanutbrott.

Du Starke, som talte om korset

och själv led en korsfästs död,

o, dränk mina flammande löften

i gärningars överflöd!

N Bolander:

Nästa år i Jerusalem

Jag vill vara i Jerusalem,

ty där hör jag hemma,

där susa olivträden gröna.

Jag vill vara i Jerusalem,

ty här är det kallt och grått,

men där lyser sol över taken.

Låt mig fara dit,

jag ber dig, mor.

När du talar om Jerusalem

bli dina stora ögon djupa

och dina dunkla händer forma

sköna bilder som dansa för min syn.

Varför talar du då ständigt

om landet långt där borta?

Du förför mig

med ditt tal.

Jag vill icke längre tvingas kvar

bland folken som ej förstå mig.

Jag går naken och skälvande,

och de sticka mig och reta mig

och ropa jag är jude

och säga stygga ord bakom mig.

De äro grymtande

skabbiga djur,

och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.

Jag vill vara i Jerusalem

bland vaggande träd och höfter

och smeksamma vindar och blickar,

och mina smala fötter skola stiga lätt

på gatans fina stenar.

Svara, mor,

du sitter tyst.

Det är din egen brinnande längtan

jag ger i trevande, sjungande ord.

Här finnes ingen sång,

här finnes ingen oro.

Jag vill vara i Jerusalem

och värmas av dess jord.

Kom, mor!

Din hand!

Vi vandra bredvid varandra

till landet bortom dessa frusna vatten.

Nej, vi skola ej förtröttas,

men ständigt vara glada,

och när vi skåda staden,

en dröm av guld och ljus,

vi lyfta

våra armar

och prisa Gud som sänt oss

tillbaka ur en isig fångenskap

som pinade oss svårt.

Du svarar icke, mor. Men säg då

att vi som äro judar skola lyckas

att vinna åter vår tempelmur och stad.

Du leker

med ditt pärlband.

Din mun är som förseglad. Du gråter.

Jag känner dina tårar på min kind.

Är det sant då att du bidar

Messias som skall komma

och lösa våra bojor och band?

Men varför kan du icke tro att bleka

judegossen

vid ditt knä

är den strålande Messias

du väntat på i dessa många långa år.

Så le då, mor, och smek mig

och välsigna din Messias med din hand.

Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma

en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.

Då tror 

du mig!

Jag vill vara i Jerusalem.

I Jerusalem nästa år!

A von Krusenstjerna: