Ett knippe vissna löv

På Sigvard-dagen: Vid resning av vård i Fjällbygden

 

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:

Tack, Herre, för Mattias

 

Tack, Herre, för Mattias, 

som genom bön och lott 

blev vald till ny apostel 

sen Judas föll för gott. 

Gud, låt oss med din kyrka 

gå fram mot tidens slut, 

ej svika kyrkans uppdrag 

men troget hålla ut.

A Holmberg:

Det rör mig ej

 

Det rör mig ej, om i Ukraina 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrainas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukraina 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

Mattias

 

Mattias är apostel, han, 

men här en ganska okänd man. 

I Bibeln har han ingen bok, 

fast både modig, snäll och klok. 

Han följde Jesus flera år, 

fast inget då om honom står, 

från dopet till uppståndelsen, 

ja, himmelsfärden såg han sen. 

Mattias vann ett lotteri 

om vem som fick apostel bli. 

Och Judas' efterträdare 

blev inte nån förrädare.

Mattias var som alla tolv 

i bön på övre salens golv, 

där hundratjugo kvinnor, män 

fick förbereda väckelsen. 

Mattias blev apostel, han, 

och många han åt Jesus vann. 

24 februari är 

den dag vi firar honom här.

A Holmberg:

Takdröp

 

Dä sir ut som dä börjer vänna

å äntligen gå fram mot vår,

för värmen har gitt sä tä känna

och kaeln känns inte sa svår.

Dä ä då föll sjölvesta maken

va lässle de bir på en gång,

då dä börjer drypa tå taken

å en hör lite fuglasång.

Ja sitter och titter på baren,

å sa gla som ett bar jag bir,

då ja sir döm leka på skaren

i tag iddele kut döm gnir.

Men än får vi kallnätter töla,

å vänta på värmens vär.

Från take dä dryper en smöla.

En undres om låjen är här.

Mitt fosterland

 

På Estlands nationaldag den 24 februari:

Mitt fosterland, min lust och fröjd, 

hur skönt du är att se! 

Ej finner jag ett hem, en härd 

i denna stora, vida värld, 

med lika starka kärleksband 

som du, mitt fosterland! 

Du har ju fött och fostrat mig 

och sett mig växa upp.

Jag fylls av tacksamhetens glöd 

och blir dig trogen till min död! 

För dig mitt hjärta står i brand, 

mitt dyra fosterland!

Må Gud nu vaka över dig,

mitt kära fosterland!

Låt honom få försvara dig

och rikligen välsigna dig,

vad än som händer dig, mitt land,

mitt kära fosterland!

Sjungen sommartid på sångarfesten, Sångarfältet i Tallinn, här!

J V Jannsen:

Kalaset

 

Frun vill i dag slå på stort:

Samtliga gästerna bjudna på kort;

hör stekvändarn gnäller;

herrar och fruar, matronor, mamseller

trippa så lätt in i herrskapets port;

värden är trumpen, kontanter det gäller -

hälsning och nigning, som aldrig ta slut;

gällt man i dörrarne klappar och smäller,

knärackan skäller,

frun ropar idligt: välkommen! - vet hut!

Bordet skenbarligt på sned.

Sällskapet krusar och paras i led;

rangordning, högsäten,

dävna servetter, platå och beläten,

brist och missräkning på gaffel och sked;

brända pastejer med unkna inmäten;

sotdöda abborrar - dråpligt kalas!

Sega kapuner och härskna klenäten -

såsen förgäten,

spår efter tummar på haltande glas.

Målron nu kommer sig för;

sällskapets glam om det onda man hör,

om gikt och passioner,

djärvhet och fräckhet hos bindmösspersoner,

köttbrist och taxor och stegring på smör. -

Trugning och maning och fjäsk och fasoner:

Heder för hovsinkarn! Se vilken bål!
Dunster av rom och av skämda citroner;

propositioner:

Nu för värdinnan en klingande skål!

A M Lenngren:

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Årets saga - februari

 

 

Än ligger viken blank av is,

men veckorna de hasta. 

Vi måste skaffa fastlagsris, 

för snart så är det fasta. 

Vi gömma risen i vår säng, 

av dem ni sen bli väckta, 

och ni ska få så mycket däng, 

att ni bli rent förskräckta. 

I köket står vi sen kring mor, 

hon knådar och hon rullar. 

»Ack kära mor, gör degen stor, 

så vi får många bullar! 

Gör varje semla stor som så 

med mycket mandelmassa. 

Hör mor, vi får väl mer än två? 

Tre, fyra kunde passa!» 

Därutanför står solen glad 

och lyser oss i nacken, 

när vi tar kälkarna i rad 

och åka utför backen. 

Ty än är vintern inte slut, 

än har den frost i håren. 

När våra björkris slagit ut, 

då kan vi vänta våren.

E Beskow:

Till minne av Aleksej Navalnyj, död i sibiriskt fängelse den 16 februari 2024, han som gav Putin det passande namnet Kalsongförgiftaren

 (mel: "SJ SJ gamle vän") 

I. 

Putte, Putte, gamle vän, 

synd att du regerar än. 

Efter 20 år och mer 

du borde kliva ner. 

Varför ska du hålla på? 

Inte ska man mörda så, 

sprida skit, så har det sagts, 

som i kalsonger lagts. 

Rysslands folk förtjänar mer, 

inte att du själv dej ger 

egna lyxiga palats 

med dunkel föresats. 

Krig med hundratusen man 

lät nåt innan världen brann, 

men nu vet de flesta vad 

som sker en bombad stad. 

I Ukraina bor ett folk 

som förstår dej utan tolk. 

Vill du vara deras vän, 

bete dej då som en! 

Putte, Putte, gamle vän, 

festligt att du lever än, 

men snart blir du 70 år 

 och graven redo står. 

Då kan du väl lika bra 

dra dit pepparn växer, ja, 

hoppas inom kort du är 

 en bortrest pensionär! 

PS. Tar du Lukasjenka med 

kan demokrati och fred 

rå i Kiev, Minsk, Moskva, 

ge makt åt kvinnorna! DS.

Den 22 februari 2022

II.

Putler, Putler, gå och dö!

Jag har lagt ett litet frö

i din lilla kortkalsong

där ingen kan få fjong.

Fröet växer till en ros,

när du blivit bara mos

och Ukraina återtar

sin frihet, lillefar.

Lenin, Stalin, Putin har

inget hut i kroppen kvar.

De besudlat Rysslands själ,

kan bara ha ihjäl.

Ivan den förskräcklige

var väl mest den äcklige,

Peter, han var fegisen 

med många tusen män.

Katarina stor och fet

gav oss rysk normalitet:

stal en kvadratmil om dan

och levde sedan fan.

Ändå är de sista tre

just de läromästare

Putler enligt Lavrov fick,

så gick det som det gick.

Och som gammal kommunist,

liksom Kirill leninist,

blev han kyrklig stalinist,

helt samvetslös till sist.

Solros, solros, fin du blir,

öppet är ju ditt visir

och du ser mot solen opp

med kärlek, tro och hopp.

Vårdagjämningen den 20 mars -23

III.

Han som myntade ditt namn

läggs nu ner i gravens famn.

Du, Kalsongförgiftaren,

var nog anstiftaren.

Under var omständighet

har du åstadkommit det,

att din ledande rival

ej mer kan hålla tal. 

Det kan du knappt själv ändå,

Tuckson-intervju kan gå.

Ingen orkar lyssna, men

du maler på igen.

Varje gammal oförrätt

ska du hämnas på ditt sätt,

862 -

allt började visst då.

Rus och Ruotsi kanske är 

roslagsfolk i vikinghär,

men vi tycker nog till sist

du blev som en fascist.

Andra ryssar går vi med

för rättfärdighet och fred,

så kan Stockholm, Kyjiv, Minsk

som Helsinki bli finsk

i sin grannlandsattityd,

inte mesig eller pryd,

inte storsvensk eller rysk,

men mogen, stark och kysk.

Putler, Putler, är du rädd

för den mörka gravens brädd?

Som du bäddar ska du dö,

men minns ditt solrosfrö!

16/2 2024 vid budet om Navalnys död.

A Holmberg:

Det finns stunder när man inte vill

 

VISA PÅ FASTLAGSSÖNDAGEN

(drottningar och barnaföderskor särskilt tillägnad)

Det finns stunder när man inte vill.
Det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

A Holmberg:

Via Dolorosa - Jesus vandrar i vår bygd

Här i fastlagens sol och snö 

går du, Herre, bort för att dö. 

Vintrigt väller från isig fors 

brus kring dig och ditt kors. 

Ännu tiger vårens trast, 

ännu blommar ej videts kvast, 

men snart slår dock törnet ut, 

ej i blom men som vassa spjut. 

Buller från smedjor hör väl du. 

Spikar smider vårt folk ännu. 

Tecknas ett gissel nu i kvällens sken 

av en vriden dvärgbjörksgren? 

Öppen laddörr som ett gap 

ropar om grav och främlingskap. 

Ensam går du och oförstådd, 

utestängd och fegt förrådd! 

Över älven går du isens bro. 

Skaren klirrar under din sko. 

Jorden är frusen, tom och död -

brinner din hjärteglöd? 

Ja, den tvingar rosor slå ut 

under törnekvistarnas spjut. 

Genom fastlagens snö och is 

banar den väg till paradis.

T Nilsson:

I dag Sanct Valentini dag (Rondeau X)

 

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Pleiaderna

I vita systrar, darrande Pleiader,

som tyst i natten, sörjande er fader,

framskynden hand i hand i spridda rader 

i skräck för Hunden och Orions pilar!

Till eder hän mitt skygga hjärta ilar, 

när ångesthetsat blodets flöde silar. —- 

Dock huru gällt och flämtande jag bad er, 

I hören intet! — Ännu aldrig vilar 

er skara sig på rop och veka böner 

av rymdens barn, långt mindre jordens söner. —

Och ändå denna dunkla trängtan bär jag: 

Att tas vid handen milt av Alkyone, 

att föras hän högt över jord och måne 

och stilla undra, skälvande: Var är jag?

S Agrell:

Den fängslade bardens maka

 

Fick fordom jag vara i blomstrande vår 

din unga, din lyckliga brud,

hur skulle jag nu, när stormen slår, 

ej stå trofast hos dig inför Gud? 

Ej kunde jag dela din ära och glans, 

där din bana gick högt över min, 

men i fängelsets cell, här rum för mig fanns, 

sen dig lidandet korat till sin. 

Och icke din ära, din glans och ditt namn 

det var som hit lockade mig: 

Men mig fängelset syntes min käraste hamn, 

sen där man fängslade dig. 

Går än genom sekler i jubel ditt namn, 

nu trycker dock bojan ditt bröst. 

Men kanske ges ro i en älskande famn 

eller lugnar en smekande röst. 

Och levde jag en gång i kärlek och vår 

den strålande dagen med dig, 

så lyser nog än, fast mörkret här rår, 

ett stilla ljus dock för mig. 

Då ville jag skämta i kärlek och vår, 

din unga, din lyckliga brud. 

Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår, 

stå trofast hos dig inför Gud.

F C Runeberg:

Vill du älska mig då?

Jag är ung och skön, full av behag,
och det tänker nog också du.
Men kindens rosor vissna en dag,
vill du älska mig då, som nu?

Jag är ung och vacker, så du sagt,
och min blick är så ren och klar.
Men fägring håller man ej med makt,
den förgår i växlingens da’r.

Nu älskar du mina ögon blå,
och du smeker så ömt mitt hår;
men säg, skall du göra det också,
när det grånat i sena år?

Nog skall du älska din unga brud,
som en gång du i famnen ta’r;
men skall du det även inför Gud,
då min skönhet försvunnit har?

Jag är ung, nu livet är en lek,
dock, min vän, o, mig svara du!
När rosen vissnar, min kind blir blek,
vill du älska mig då, som nu?

F A Bloom:

Efter år och dag

Vi mötas igen, och jag rodnande märker, 

att du blivit vackrare blott sen vi brutit. 

Jag undrar om det väl ett kärlekens verk är? 

Ty vi ha ej älskat, varandra blott njutit. 

Det ser jag nu klart, ty fast länge jag lidit 

och pinats av minnen som hånande ropat, 

du har dock till sist utur sinnet mig glidit, 

och dina små spår har ur hjärtat jag sopat. 

Vårt samliv var skönt som en sjungande brasa, 

som frysande gästerna värmer och smeker. 

Vi hunno tillräckligt att smeka och rasa, 

och trött kan man bli, till och med när man leker. 

Den första du var . . . Om ej ordspråket ljuger 

ditt minne blir ljuvast, om ock ej det största. 

Den första förfriskande bägaren duger 

mer än den man får sen man upphört att törsta. 

Vi se på varandra . . . Du minnes den dagen 

du höll mig om halsen, när dårad, betagen, 

jag stammade ord, vi nu ej kunna fatta. — 

Vi se på varandra, och tvunget vi skratta.

A Wallengren:

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter!

 

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter. 

Förnöjd ler bonden i sitt skägg, 

då släden fram på skaren slinter 

vid bjällerklang och hästens gnägg. 

Av grova tömmar stadigt hållen 

i skaklar, lustigt travar grållen, 

och kusken tronar på sin bock 

i livrem röd och fårskinnsrock. 

Ej men av kylan pojken känner; 

han måste ut i drivan. Marsch! 

Hans hund skall åka, gudbevars, 

och själv för kälken han sig spänner, 

och modern från sin fönsterglugg 

ser hotfullt på, men ler i mjugg. 

Men kanske är det bäst vi lämne 

åsido dylik poesi, 

ifall att ett så simpelt ämne 

ej intressant för er kan bli. 

Blott den, som är poetisk både 

av Guds och av Apollos nåde, 

besjunga kan en vinterdag 

och första snön med dess behag.

Men jag ej mäktar tolka all den 

pikanta, ljuva poesi, 

som ligger i ett slädparti, 

och törs ej tävla med den skalden, 

som diktade om Finlands snö 

och om dess övergivna mö.

Ur Eugen Onegin (V:2-3)

A Pusjkin:

Adolfs skål

//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

A Holmberg:

Där stiger ett minne för mig opp

 

Där stiger ett minne för mig opp — 

det var i Cordobas stad en dag: 

framför hotellet i omnibus 

sitta vi, far och mor och jag. 

Då stiger plötsligt till vagnen fram 

en caballero ur sorlande mängd. 

Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår, 

han bar över skuldran en mantel slängd. 

Han tog under kappan fram en guitarr. 

Ett sakta ackord därpå han slog. 

Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:

sin flammande blick från mig han ej tog. 

Jag vart helt röd, jag vart helt rädd, 

jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;

dock kom jag ej undan den lågande blick, 

ej undan den trånande melodin. 

Jag knappast hörde, jag knappast förstod. 

Två rader blott minns jag utav hans sång: 

»Du vita duva från främmande land, 

hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» — 

Ve mig, att så rätt han läst i min själ! 

Ve mig, att så sant det blev, hans tal! 

Ty vore min kärlek ej så stark, 

jag lede ej nu de dödliga kval! 

A M Roos:

Glad sommar

Med anledning av Stockholms 700-årsjubileum hotar myndigheterna att 

förvandla Stockholm till en glädjens stad med nattklubbar, sångarfester m m. 

Här nedan en titt in i framtiden. 

Sju nykterister från Skara, 

däribland tre monogamer, 

sattes i natt i arrest, 

sen de nekat att ragla i Klara 

och vägrat att antasta damer 

trots rop från poliser till häst. 

En dam som hängde opp tvätten, 

och alltså ej sjöng, på balkongen 

greps av en nöjespatrull 

och får svara inför rådhusrätten: 

1. för den bristande sången; 

2. för att hon inte var full. 

Dock hade andra det värre, 

om alla förvisso kan fatta. 

Av svält en kaféstamkund dog. 

Han kom aldrig in denne herre. 

Orsak: Han glömde att skratta, 

när ordningsvakterna log.

S Dagerman:

10/2 -53

På Fanny-dagen: Pappersdraken

 

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Vid barnaföderskors kyrkogång

Nu får med Gud sig glädja 

den lyckliga, som än 

tillbedjande får träda 

fram inför Skaparen! 

Guds godhets lov sjung ut, 

all sorg och suckan vike, 

ja, sjung om nådens rike 

i lovsång utan slut! 

O du som smärtan drivit 

till tunga ack och ve 

nu helt lycksalig blivit 

när du ditt barn fått se, 

när du i kärlek stor 

till Herren och de dina 

fått glädje efter pina, 

som människa och mor! 

Så kan du rent av glömma 

den värk där du blev stödd. 

Låt jubelropen strömma: 

En människa är född, 

som evig arvsrätt fått 

till härlighetens rike, 

ett hopp förutan like, 

så obeskrivligt gott! 

Se, barn är Herrens gåva 

och livsfrukt nådelön! 

Nog får vi Herren lova 

för barn och barnabön! 

Ja, ropa, när din grav 

ej mer ditt stoft kan spärra: 

Se, här är jag, o Herre, 

med barnen du mig gav! 

Sjung: Pris och lov och ära 

i tid och evighet 

till dig jag vill frambära, 

som såg min utsatthet! 

O Gud, så rik på nåd, 

ta själv från mina läppar 

den bön som ej vill släppa 

ditt ord och dina råd! 

Till dig, all kärleks låga, 

till dig, min store Gud, 

min själ av all förmåga 

i tack sig sträcker ut. 

Min lovsång ska du ha, 

den Förste och den Siste, 

den enda kraft jag visste, 

mitt allt! Halleluja!

B C Boye:

Fågelboet vid landsvägen

Lilla fågel, varför byggde du

vid den stora vägens larm din hydda? 

Var din djupa skog ej sval och ljuv, 

stodo ej dess björkar lövbeprydda? 

Lyste icke morgonrodnan där 

lika blid och tjusande som här? 

Bäckens tysta silverbölja sam 

i de långt, långt bort belägna dalar; 

här med buller åker flärden fram 

sina tunga järnbesmidda salar. 

Lugn och stillhet var den gömdas lott; 

arma fågel, här bor fruktan blott. 

Varför bytte du mot parkens doft 

dammet kring den nötta vägens gränser? 

Varför älska mer ett härjat stoft 

än den färgprakt, som i lunden glänser? 

Varför, för att skåda världens strid, 

offra opp din obemärkta frid? 

Synes dig ej dagen ofta lång, 

innan nattens lugn ditt tjäll besöker? 

Klappar ej ditt hjärta mången gång, 

när ett dån sig närmar och föröker? 

Lyfter du ej ofta nog förskräckt 

vingen, över dina späda sträckt? 

Bodde du i fjärran lund ändå! 

Ingen oro där ditt hjärta röjde, 

ingen fruktan skrämde där de små, 

om du även nångång borta dröjde; 

ty för dem naturens stillhet där 

vore, vad din lätta vinge är. 

Fågel, fågel, när de späda snart 

börja sina fjädersegel lyfta, 

led då utan tvekan deras fart 

till en nejd, dit inga stigar syfta, 

bygg och lär dem bygga där i ro 

nästa sommar var sitt lilla bo. 

Johan Ludvig Runeberg: