Yrkesvisa 24: Kusken

Jag sitter så högt, och jag ser mig omkring, 

på vägar och gator och portar. 

Fritravare har jag i redet på spring, 

så flinka som renar och hjortar. 

Och Örn heter en 

med vingar till ben 

och Lejon den andra, som flyger i sken. 

Så, så, 

passa på! 

Hej hopp, mina fålar, för nu skall det gå! 

Ur vägen patrask, när jag kommer med gny, 

så gnistorna spraka ur stenen! 

Och pojkarna springa, gesällerna fly, 

madammerna röra på benen. 

Ptro! Ptro! Stilla! Håll! 

Där trillar ett troll, 

hundstackaren sprang för mitt hjul som ett fjoll. 

Jaså, 

kan han stå? 

Han lever! Han linkar! Nå nu kan det gå. 

Nu ut ifrån staden! Där möter en grind, 

tvi, ha vi nu tid till att vänta? 

Men vem kommer där, som en flygande vind? 

En liten, en barfota jänta. 

Nå, tack ska du ha, 

det där var nu bra, 

här trillar en slant. Sök i diket! Hurra! 

Seså, 

låt nu gå! 

Må grindarna ryka, så stickorna stå! 

Min örn och mitt lejon, dem håller jag av, 

de äro av finaste racen. 

Men nog få vi frysa som uslaste slav, 

när herrskapet dröjt på kalasen. 

Då breder jag mjuk 

ulltäcke och duk 

omkring mina fålar, så ingen blir sjuk. 

Så, så, 

mina två! 

Min örn och mitt lejon, som prinsar ni må. 

Vi ha ju ett hjärta. Guldfålen, var trygg! 

Och havre så får du för resten. 

Den borde få själv smaka pisken på rygg, 

som näns fara illa med hästen. 

Mer vett har ju han, 

än mången en man, 

som svär åt sitt kräk som en äkta tyrann. 

Så, så, 

låt nu gå! 

Varthän? Det vet Gud, men jag säger, kör på!

Yrkesvisa 15: Stenografen

Det ord, som jag skriver, 

är fjät av en skata, 

som hoppar och kliver 

på drivornas gata. 

Det liknar en fluga, som fallit i bläck, 

men sedan så tapper 

spatserar på papper 

och ritar sin vandring i bukter och streck. 

Det forsar ur pennan 

i strida kaskader, 

det rinner ur rännan 

i slingrande rader. 

Som tonerna trilla ur frökens tangent, 

så trilla här orden 

som ärter på borden 

att färska serveras åt tryckarens pränt. 

Ty det må du veta, 

höglärde magister, 

som fåfängt vill leta 

i detta register, 

att minsta det streck, som jag slänger till vägs, 

har huvud och fötter, 

har blommor och rötter 

och skriver en mening så fort som han sägs. 

Det vore för galet, 

om skrivaren ville 

flux pränta ut talet 

vid lantdag och gille. 

Vad hinner den stackaren? Må jag ej le? 

Men se, när han sinkar, 

och pustar och blinkar, 

då är stenografen hans räddande fé! 

Och tänk, när det pratas 

i ständernas plena, 

då är ej att latas, 

när talen de skena, 

då sitter jag spikad långt inne på natt. 

Ve mig, om jag fumlar! 

Vad är det han mumlar? 

Ack, hade jag öronen då som en katt! 

En annan kan dundra 

som hagel i knuten! 

Då blixtrar det hundra- 

de ord i minuten, 

och pennan av blyerts hon kittlar min hand. 

Jag hissnar, jag blandas, 

jag törs icke andas ... 

ack, vore vart ord dock ett frö för mitt land!

Z Topelius: 

Den blomstertid nu kommer

 

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin:

På Björns namnsdag: Björn och Frithiof sutto båda (Frithiofs saga)

 

Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

E Tegnér:

Yrkesvisa 9: Brandvakten

Jag fattige nattpalt 

skall svara för allt, allt, 

och när andra få sova gott, 

får jag frysa så kallt, kallt. 

Jag tuggar på bladen, 

räknar husen i raden; 

när jag tutar uti min lur, 

blir det brått om i staden. 

For knappen ur jackan? 

Vem hittar den hackan? 

Här är mörkt som i säcken nu. 

Brita lappar väl brackan. 

Vad blänker i knuten? 

Skall jag gripa till tuten? 

Nej, en herre har stickan tänt, 

och nu blåser han ut 'en.

Uff, allt är så fruset! 

Där är tjuv uppå ljuset: 

fröken somnat från sin roman, 

tuttar eld uppå huset. 

Här vakar studenten 

vid den grekiska pränten, 

stackars gosse, godnatt, godnatt, 

dröm vackert om jänten! 

Men se, i hotellet, 

där rumlas i stället! 

Mjuka tjänare, ett glas punsch? 

Pytt får gamla skrället.

Nå, vad skall man göra?

Är man häst, får man köra. 

Den som nu vore väl till kojs 

med en fäll över öra!

Z Topelius: 

Jordgloben

Vem har ej önskat, ung och glad, 

att, snabb som tanken, fly åstad 

kring vida jordens yta? 

“Ack, lilla svala, hade jag 

din vinge blott en enda dag, 

jag ville gärna byta.“ 

“Hur lycklig skulle jag ej då 

till varma zoners blommor gå

från tretti graders vinter 

och bygga åt min bästa vän 

ett slott, så högt som himmelen, 

av ros och hyacinter!“ 

Nåväl, små svalor, flygen ut! 

Här är det klot, som var minut 

går hundra mil kring solen. 

Här är den boll, där ni i ring 

av hjärtans lust få svärma kring 

på äventyr från polen. 

Välj där ert bo, det står er fritt; 

nu, Signe, är det klotet ditt, 

och din är jorden, Selma! 

Välj ut det lyckligaste land 

från palmerna på Ganges strand 

till snön på Sulitelma! 

Se, ingen kung är rik som ni, 

och ingen fågel är så fri 

och ingen fe er like. 

Välj! Finland är en bortglömd vrå 

och Sverge blott en malmplatå 

i nordanvindens rike. 

Vad? Eder är den vida jord. 

Och vid en prick i denna nord 

I viljen boet fästa? 

En kyss for edert glada mod!

Nog är den vida jorden god, 

men eget land det bästa.

Z Topelius: 

Till de vita körsbärsblommorna

Än är drill i fågelbo, 

än är ljung på Finlands mo, 

än så sjunger skogens vind 

sommarsång för äpplekind. 

Våren sår, 

hösten slår, 

sagan lever, visan går; 

forsen brusar dag och natt, 

tömmer ej ändå sin skatt. 

Pilten, som nu lyfter hatt, 

glömt när på mitt knä han satt; 

liten fröken vuxit hög, 

sen hon mig om halsen flög. 

Annat språng, 

annan sång,

livets läxa är så lång. 

Körsbär, rött på grenen kvar, 

glömt hur vit dess blomma var.

Nästa vår ur samma stam 

växa nya knoppar fram; 

lika vita som förut 

vecklas deras blommor ut. 

Sommarfläkt, 

oskuldsdräkt 

gå i arv från släkt tili släkt, 

och allt skimrar sagans färg 

rosenröd kring dal och berg. 

Ack, att då en morgondagg 

utan rost och utan slagg 

finge droppa sval och glad 

ned på dessa vita blad; 

frisk och fri 

harmoni, 

mandelregn med kärnor i, 

sanning klädd i silkeskjol; 

barnets värld behöver soi! 

Frost från livets bleka höst. 

Andas ej i vårens bröst! 

Strö ej vissna löven ut 

över knoppningens minut! 

Giv dess frön 

himmel skön, 

aftonhägn och morgonbön! 

Låt dem i Guds kärlek gro 

och slå rot i Kristi tro! 

Barn, som hör Guds rike till, 

ve den, som dig leder vill! 

Hägne Gud din fagra vår 

mer än jordisk vän förmår. 

Vita blad, 

långa rad, 

körsbärsblomma frisk och glad, 

väx till mogna, sköna bär, 

väx för Gud och mänskor kär! 

Z Topelius: 

Yrkesvisa 8: Auktionsmäklaren

Salen fylles med spekulanter, 

månskensgubbar och gamla tanter, 

månglerskor av diverse sort, 

folk, som handlar med vått och torrt, 

folk, som väntar på rövarpriser, 

fruar, mönstrande bordsserviser, 

här en jungfru med sin betjänt,

där en fattig och tyst student. 

Ett par stövlar! De gå tillhopa, 

maken finns ej uti Europa, 

klacken borta och sulan sned, 

högsta modet! Nå, vem är med? 

Femti penni! Ah, höj på budet! 

Sexti!... Sjutti!... Märk... sjutti bjudet! 

Sjutti penni? Nå, ett... tu... tre! 

En gesäll är den lycklige. 

Tomma flaskor och karaffiner! 

Kunna fyllas med goda viner... 

Fågelburar!... Halvbrända ljus, 

oumbärliga i vart hus!.. 

Spruckna krukor!... En söndrig skopa! 

Nyttigt bohag, mitt herrskap, ropa! 

En vagnssela!... En bröllopsfrack! 

Första... andra... och tredje? Knack! 

Vaxduksmatta!... Ett såll... Ett segel!... 

Lilla frun skall väl ha en spegel? 

Ramen skubbad och glaset spräckt... 

Herrn behöver en stövelknekt!... 

Nej, madam, sådan kaffepanna! 

Där fås nektar, och där fås manna, 

pipen forsar liksom en pump! 

Fyra bönor och resten sump! 

Så jag, mäklare fattig, stretar, 

och allt hesare jag trumpetar... 

Alla sträcka här ut sin klo 

för att plundra sin nästas bo, 

och min lott är att sorgsen stycka 

brustna spillror av mänskolycka. 

Uff... jag steks... här är som i ugn, 

hundra mark för en timmes lugn!

Z Topelius: 

Den vita natten

 

Den vita natten

är sommarens,

dess mjuka händer

är som en väns.

Dess ljusa anlet

som lisa känns

för den som lidit

så utan gräns.

Det finns ej mörker,

ej fasa mer.

Om natten himlen

mot jorden ler.

Av stjärnor du blott 

planeten ser.

Förundrad ber du,

och undret sker.

Den vita natten

försilvrar allt,

i näsens dis 

tar din dröm gestalt:

din barndom lever,

och allt är kvar.

I kammarn bor du

hos mor och far.

T Nilsson:

Folket är här

 

I Östtyskland har arbetarna rest 

sig mot kommunistregimen.

Ni ropade länge på folket. 

Nu svara vi: Gott, vi är här! 

Kom ut, snälla folkliga herrar — 

om möjligt utan gevär! 

Kom ner, vi har lite bråttom. 

Vi väntar vid Görings palats, 

folket på Leipziger Strasse 

och folket vid Potzdamer Platz. 

Vi har tänt några välkomsteldar. 

Det är bara för att ni ska se 

folket på Unter den Linden 

och folket i Stalinallee. 

Vi har ropat i dag med stenar. 

Ni har svarat i kväll med bly 

folket på Wilhelmsstrasse 

och folket vid Engels' staty. 

18/6 -53

S Dagerman:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Idyll

 

"En sån idyll!" har resenären suckat
och stannat upp en stund
på Stora torget.

Kring gamla husen med sneda vinklar
står doften tung av
hägg och äppelblom
och vita båtar
lägger till i hamnen.

En sann idyll
försäkrar de som bor här,
ensamma kvinnor,
frånskilda och änkor,
folk med pension
och internatelever.

"Här bor en konstnär",
viskar guiden ivrigt,
"och här bor skalden den berömde..."

En syn för guider! Poeter
är poetiska och galna eller hur?
De hör idyllen till.
Och tvärtom?

En vacker morgon går idyllen sönder.
Pikanta ting:
delirium och horsbrott -
fast fasligt lite angenäma
i bekantskapskretsen.

Och harmset ökar
musslan sekretionen.
Irritationen isoleras
umgängesvant
inom ett skal av oskuld.

Hel är åter idyllen.

Len är pärlors gemenskap.

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

O Gud, du fosterlandets Gud

 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram 

og fórnum þér brennandi, brennandi sál, 

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns, 

og vér kvökum vort helgasta mál. 

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár, 

því þú ert vort einasta skjól. 

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár, 

því þú tilbjóst vort forlagahjól. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár, 

sem hitna við skínandi sól. 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá. 

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf, 

sem að lyftir oss duftinu frá. 

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf, 

vor leiðtogi í daganna þraut 

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf 

og vor hertogi á þjóðlífsins braut. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár, 

sem þroskast á guðsríkis braut.

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Och nu är Åke död

Och nu är Åke död. 

Han dog, som barnet dör, när ungdomsruset

med självisk lust och glöd

förgiftar ljuset.

Men purpurleken är förbländning bara,

och när den viker, tar förfäran vid

och tar ett skede av försåt och fara

och vanmakt och förfäran vid.

Jag måste fram, och jag får icke stanna.

Blås, vind, emot min panna -

blås, mannaålder, ångesttid!

B Malmberg:
c

På Axel-dagen: Ej med stora later

 

Ej med stora later och starka ord

skall du visa kärlek till hemmets jord.
Nej, med handen vid plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.

Fosterlandet blir vad du gör det till -
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det;
fosterlandet blir vad du tror och vill.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan som hägnar allt.

Snöland, solland, lyssna: kring skär och strand
sorla tusen böljor som kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.

A Lundegård:

Gräsets sång

 

I går låg jag slagen

i skurarnas ström.

Nu reser jag mig tvagen

ur förnedringens dröm.

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: "Glöm!"

Jag blixtar såg splittra

den ädlaste ek,

och bergen såg jag vittra

i tidernas lek,

men starkare än båda

ur vintrarnas våda

står jag i tusen vårar upp,

odödlig och vek.

Min rot är fäst i döden,

i de multnades bo.

Jag minns ej deras öden,

men jag känner dem gro.

De gångnas ande bävar

i klargröna vävar

och mognar till ett evigt nu

i gräsmarkens ro.

K Boye:

Vishetens tjänst är den bästa

Vishetens tjänst är den bästa, besannat, när promotor, ädle och vittberömde herr Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa i Uppsala den 15 Juni 1731. 

Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,

där alla hågse gå sitt syftemål att hinna, 

där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna 

utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del. 

Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår, 

ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;

ty evig ärestod dödsrädslan utestänger, 

att kallas Martis son i hug ocb sinne står.

Mars är en tapper karl, har också tappra män,

men att hans flinka folk dess stränga välde prisa, 

och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa, 

ha mången undrat på, kan hända undrar än. 

Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, 

vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,

den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,

rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser. 

Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll. 

Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,

om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna, 

förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll. 

Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har, 

ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,

och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:

som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar. 

Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är, 

se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,

prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,

med evig ära du båd’ krans och krona bär. 

Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet, 

du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,

den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,

nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet. 

Förståndets mörker får av vishets-solen ljus, 

en avog envishet, som viljan plär regera,

vishetens ljuva tukt med hast kan reformera, 

att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus. 

När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär, 

si, lust och glädje då dem visom städse följer.

Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,

en herrlig ro den har, som i det antal är. 

Det antal pryden I, I Västra Aros barn, 

I vishets täcka män, de edras tröst och heder,

som siren ock den fest, den Pallas nu bereder

för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn. 

Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli, 

och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,

om i de visas tjänst I till det sista finnas, 

den högsta vishet sku I ock bekrönta si.

Och gåve en gud...

Och gåve en gud i sin gudomsnyck och i plötsligt överdåd

åt vårt förgängliga människoliv odödlighetens nåd

- då vore mycken ängslan förbi, men all kärlek och skönhet jämväl,

och då vore icke en skugga kvar av vår skapande själ.

Och allt som själen ger glans och klang skulle mista sin trolska makt,

det skulle brista, och hela vår värld skulle bli som en ökentrakt.

Och aldrig skulle ett gulnat blad, som virvlar till jorden ner,

låta oss känna, att något stort och gripande sker.

Och släktets trotsigt fåfängliga drift att bryta förintelsens bann

skulle aldrig driva kvinna och man att brinnande famna varann.

Och konsten, som bär på sin vita våg vårt skönhetsvemods sken,

skulle varda till buller och tomma ord och livlös sten.

Och aldrig en dröm med sin månesnö skulle doftlösa nätter beströ,

ty själen är bara det hos vårt liv, som vet, att vi måste dö.

B Malmberg:

Positivspelaren

Där kommer han i sommarvärmens glöd, 

den mörke främlingen med positivet

på lutad skuldra, svettig, trött och röd, 

om han har lyckats få en slant till bröd 

i dag ännu, det är ej säkert givet. 

Följd av en intresserad liten svit, 

mest barn och gummor, till din gård han drager, 

förtörnas ej för att han kommer dit, 

låt honom spela blott en liten bit! 

Ej världen någon skada därav tager. 

»Det är blott lättja», så du svarar kallt, 

»dessutom falska toner jämt jag hörer, 

envar arbeta må, det är befallt»; 

och så du skriver i en tidningsspalt, 

om huru han din ro beständigt störer. 

Likväl — förlåt mig för min polemik — 

ej alla Mozart hört och Haydn spelas, 

må vara: du är bildad, du är rik, 

men fattigmannen älskar ock musik 

och nöjes med vad bristfullt här presteras. 

Visst är det sant: ett mera gagnfullt kall 

den unge mannen kunnat åt sig välja, 

han är bevarad dock från brott och fall, 

och människan för hårt ej döma skall; 

vem kan väl livets skilda banor tälja? 

En tid kanske ännu och sen ej mer 

den oblitt dömde skall kring landet »flacka», 

hans lyckas sol för länge se ’ n gått ner, 

om några tiotal man visst ej ser 

en skymt utav hans slitna sammetsjacka. 

Vi leva i förvärvets, nyttans tid, 

den ej är tidens son, han dukar under, 

och uti världens ävlan, kamp och id 

skall positivets ton dö utan strid; 

så låt den ljuda några korta stunder!

Ett år sedan Staffan tog studenten

 

Staffan är en glad student,

vi tackom nu så gärna,

på Broman han sitt ljus har tänt,

han som en riktig stjärna

fin och fager lyser än,

tärnorna med honom sen 

får blänka.

Nu är fröjd uti vårt hus,

vi tackom nu så gärna,

full av sommarsolens rus

förundras varje hjärna,

fin och fager lyser den,

hjärnorna med stjärnorna 

får tänka.

Nu är eld i varje grill,

vi tackom nu så gärna.

I det gröna Staffan vill

vår svenska fana värna.

Fin och fager lyser den,

färgerna har himmelen 

fått skänka.

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: En sorgsen fågel

En sorgsen fågel bor i dina ögon.

Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

Folk som ritar på armar och ben

 

Folk som ritar på armar och ben 

är sällan soldater i Frälsningarmén.

Förr var det sjömän och fängelsekunder

som lät sej gaddas i onyktra stunder.

Nu heter de Karin och Bettan och Ulla.

De låter det ske fast de inte är fulla.

På badstranden sen kan man känna sig fin i

en fullklottrad kropp och en liten bikini.

Själv är jag nöjd med vad åren har gett

av åderbråck, skrynklor och dallrande fett.

Vid källan

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Hagar

Ut i öknen drives Hagar med den unge Ismael, 

tårfyllt öga skönjer fjärran ännu patriarkens tjäll. 

Arma moder! Tungt var slaget, bittert var ditt hjärtas rön! 

Skall ditt barn förgås i öknen, och du själv, än ung och skön? 

Solen glöder, marken bränner under trött och sårad fot, 

gränslös ligger ödemarken, tom och vild och full av hot. 

Pilten törstar, »vattenflaskans» innehåll är redan tömt, 

blicken söker, men vart källsprång är för vandrarena gömt. 

Hagar kastar sig till jorden, ber som modershjärta ber — 

se, då stiger hjälpens ängel från Jehovas himmel ner, 

de försmäktande han förer till en källa frisk och klar 

och på ångestfulla böner följa nåderika svar. 

Ännu över öde stigar en förskjuten Hagar går 

med ett sviket hjärtas klagan och ett aldrig helat sår; 

stig som fordom, milde ängel, tröstrik till den sorgsna ned 

och till friska vattuflöden hennes ökenvandring led!

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Strandgräsets pendel

 

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Korfönster

 

den tidiga morgonsolen
spränger du
i tusen skärvor
målar dem med
blod, guld, hav och sommar,
och låter dem regna ner
i min själ
till en mosaik
av jubel

vem anade utifrån
din härlighet!

(publ m tillstånd)

R P Olofsson: