Oppositionstalarne

 

Sällskapsspektaklet på Riddarhuset

den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan

uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek

en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,» sad Fredrik Boije.

»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?

Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:

 

Vishetens tjänst är den bästa

Vishetens tjänst är den bästa, besannat, när promotor, ädle och vittberömde herr Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa i Uppsala den 15 Juni 1731. 

Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,

där alla hågse gå sitt syftemål att hinna, 

där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna 

utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del. 

Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår, 

ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;

ty evig ärestod dödsrädslan utestänger, 

att kallas Martis son i hug ocb sinne står.

Mars är en tapper karl, har också tappra män,

men att hans flinka folk dess stränga välde prisa, 

och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa, 

ha mången undrat på, kan hända undrar än. 

Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, 

vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,

den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,

rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser. 

Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll. 

Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,

om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna, 

förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll. 

Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har, 

ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,

och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:

som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar. 

Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är, 

se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,

prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,

med evig ära du båd’ krans och krona bär. 

Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet, 

du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,

den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,

nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet. 

Förståndets mörker får av vishets-solen ljus, 

en avog envishet, som viljan plär regera,

vishetens ljuva tukt med hast kan reformera, 

att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus. 

När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär, 

si, lust och glädje då dem visom städse följer.

Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,

en herrlig ro den har, som i det antal är. 

Det antal pryden I, I Västra Aros barn, 

I vishets täcka män, de edras tröst och heder,

som siren ock den fest, den Pallas nu bereder

för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn. 

Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli, 

och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,

om i de visas tjänst I till det sista finnas, 

den högsta vishet sku I ock bekrönta si.

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

 

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Första sången ur Attis och Camilla

 

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!

I de arkadske fält, långt från de stolta städer,
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt gudaverk en vällust himlen tog,
och dygden ville själv Camillas skapnad söka,
att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.

- - -

G Ph Creutz:

Vårnatt

 

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Sov du lilla vide ung

 

Sov, du lilla vide ung, 

än så är det vinter, 

än så sova björk och ljung, 

ros och hyacinter. 

Än så är det långt till vår, 

innan rönn i blomma står. 

Sov, du lilla vide, 

än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 

solskenfamn dig vaggar. 

Snart blir grönt på skogens stig 

och var blomma flaggar. 

Än en liten solskensbön, 

vide liten blir så grön. 

Solskensöga ser dig, 

solskensfamn dig vaggar.

Z Topelius:

Farväl

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849 - slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 

Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 

Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 

Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 

att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 

att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 

Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 

så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 

Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 

Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 

tvätta er rena med livets vatten, 

svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 

lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 

att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 

Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 

Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 

Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 

att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 

till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 

till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 

till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 

till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 

och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 

så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 

”Amen!” 

Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 

Amen! Halleluja! 

Och må bergen och klipporna svara: 

”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 

att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 

Amen, Halleluja!

L L Laestadius:

Danko

 

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

R Jändel:

Mjölnaren. (Yrkesvisa 10)

 

Mats, langa hit säcken 

att fylla i tratten! 

Den tokiga bäcken 

han forsar av vatten, 

han supit sig fuller 

ur molnens kastruller, 

och stenarna spraka 

och kuggarna knaka. 

Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld, 

skall kvarnen ta eld. 

Det har jag för sölet, 

när pojkarna sinka. 

Vid tratten och mjölet 

så får man ej blinka, 

fast ögonen klistras, 

humöret förbistras 

och vit som en duva 

man snyter sin snuva, 

när herregårdsfogden, så arg som en frass, 

står där med sitt lass. 

Min granne, kantänka, 

han malar med väder! 

Kvarnvingarna blänka 

och snurra som fjäder; 

men blåser sydvästen, 

så händer för resten, 

att han mitt i trallen 

får vingen i skallen. 

Nej, tackar för äran, jag tycker så mest, 

att vattnet är bäst. 

Visst sägs, att om natten 

det spökar i kvarnen. 

Det vore väl katten, 

men säg ej åt barnen! 

Om det ej är råttor 

i säckarns grottor, 

så är det väl hjulet, 

som plaskar i skjulet. 

Det kvittar mig lika; jag tager min tull. 

Mats, säcken är full!

Z Topelius: 

Årets saga: Mars

 

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Sangen om den blå anemone

 

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk:

Till mademoiselle Groth

 

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Allt i livet är ej sol

 

Allt i livet är ej sol.

Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.


J J Wecksell:

Tankarna klibba (100-årig dikt)

 

Tankarna klibba som lim vid hjärnan. 

Inne i mig bildas ett stort tomrum,

och någonting mal gång på gång

ånyo samma mäld.

I natt smyga bleka djur

omkring huset.

Jag vindar mig omkring mig själv

och söker bli fri mig,

men kan inte lösa upp nätet,

som jag är fången i.

De bleka djurens ring

blir trängre och trängre

omkring huset.

K Söderholm:

Mödrarna

 

Barnet på din arm i baljan simmar,

brasan varmrött genom vattnet strimmar,

och det snöar där utanför

medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,

lugn och lycklig. Minns du förra gången?

Under krigsklockors klagodån

fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen

som den forsade, den vilda strömmen

ungt och skummande mannablod,

som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen

braket steg från dömda herradömen,

som sig själva åt döden vigt?

Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer

du den lilla i ditt sköte vänder,

och din nacke är lika mjäll

som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,

sätter varsamt på den lilla tröjan

som i världen ej annat fanns

än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder

lindas barn av mödrars trygga händer.

År och släkten virvla bort som snö.

Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

E Lindorm:

Trump och Putin

 

Trump och Putin, vilket par!

Lillebror och Lillefar,

morot och potatisknöl

med bröl och blodigt söl.

Pratar just som de har vett,

sällan har man hört och sett

något riktigt lika dumt

och, framför allt, så skumt.

För hur kunde Donald Trump

börja spå i kaffesump

om en ljus och ljuvlig fred

att glädja världen med?

Putin är diktator ju,

farlig mer än andra sju,

han vill ge Ukraina spö

och se dess frihet dö.

Trump är mest en idiot,

en som lydigt tar emot

ryssarnas information

och sprider den i tron

att han mött en vän och bror,

som på samma värden tror,

på sej själv och mammons makt

och folk som går i takt.

Men Zelensky däremot

ser de båda som ett hot,

han vill inte skriva på

allt dumt de hittar på.

Putins grymma bombanfall

och nån sällsynt jordmetall 

gör nu Trump i huvet sjuk,

mot Putin blyg och mjuk.

Men Zelensky ska ha däng,

Trump och Putin gått i säng

för att smida planer för

den dag då hoppet dör,

hoppet om en rättvis fred,

där Ukraina får va' med

utan att dräneras först 

av Trumps och Putins törst.

(26/2 2025. Upp till motbevis! Jag har så gärna fel).

A Holmberg:

Ett knippe vissna löv

Ett knippe vissna löv

kastades mot min port.

Jag blev utom mig, ty jag trodde

att någon ville in

och jag var ensam.

Men när jag öppnade porten,

rasslade löven mot min fot

och en vindil sköt igen dörren.

Vinden härjar i min trädgård,

den bryter av kvistar och grenar.

Den ilar genom buskarna

och får gruset att knastra.

Då tror jag att någon springer där ute.

Och jag blir rädd på nytt.

Men det är vinden som springer naken

med stora läderlappsvingar på sig.

En vinge lägger sig platt över fönsterrutan.

Så rycks den åter lös.

Ljuset i mitt rum flämtar i ångest.

Och jag suckar över min döende trädgård.

Jag tycker att den är ett hjärta

som upphör att slå,

som vrider sig i kramp

och måste dö.

Gömmer det sig icke värme

under någon av buskarna!

Den milda värmen 

som får blommor att växa.

Droppar det inte färg

i det vindslitna gräset?

Blodfläckar från blommor

som icke vilja dö.

Har det icke ingåtts kärleksförbindelser

under den ljuva sommaren?

Och drömma icke frön i jordens dvala,

som blivit till i ett famntag?

Nej. Nej. Allt dör

i en förintande storm.

Då kommer det en ton med vinden,

en spröd och darrande ton.

Blåsten samlar sig för att krossa den,

slå sönder den som ett glas.

Men nej. Den fortsätter att sjunga

så sprött, så klart.

Och plötsligt tiger blåsten

för att hämta andan.

Då ljuder tonen starkare.

Det är trädgården som sjunger,

innan den dör.

Från blommorna som ligga kastade

på den fuktiga jorden,

från de gula tunna grässtråna, 

från buskarna där fåglar kvittrade stiger sången.
Det är en bön, en förtvivlad bön

att våren skall komma igen.

I ett avlägset fjärran

minnes trädgården våren.

Den ropar och ber i dödssuckar.

Kom tillbaka, milda vårregn,

milda fläktar.

Trädgården vill ju inte förstå att den blivit gammal

och att våren kommer till den bara en gång.

Då, i brusande vildhet,

sliter höstvinden trädgården

i trasor.

Och trasorna fladdra bort,

en unik skrud som

aldrig mer kan göras hel.

A von Krusenstjerna:

På Sigvard-dagen: Vid resning av vård i Fjällbygden

 

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:

Tack, Herre, för Mattias

 

Tack, Herre, för Mattias, 

som genom bön och lott 

blev vald till ny apostel 

sen Judas föll för gott. 

Gud, låt oss med din kyrka 

gå fram mot tidens slut, 

ej svika kyrkans uppdrag 

men troget hålla ut.

A Holmberg:

Det rör mig ej

 

Det rör mig ej, om i Ukraina 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrainas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukraina 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

Mattias

 

Mattias är apostel, han, 

men här en ganska okänd man. 

I Bibeln har han ingen bok, 

fast både modig, snäll och klok. 

Han följde Jesus flera år, 

fast inget då om honom står, 

från dopet till uppståndelsen, 

ja, himmelsfärden såg han sen. 

Mattias vann ett lotteri 

om vem som fick apostel bli. 

Och Judas' efterträdare 

blev inte nån förrädare.

Mattias var som alla tolv 

i bön på övre salens golv, 

där hundratjugo kvinnor, män 

fick förbereda väckelsen. 

Mattias blev apostel, han, 

och många han åt Jesus vann. 

24 februari är 

den dag vi firar honom här.

A Holmberg:

Takdröp

 

Dä sir ut som dä börjer vänna

å äntligen gå fram mot vår,

för värmen har gitt sä tä känna

och kaeln känns inte sa svår.

Dä ä då föll sjölvesta maken

va lässle de bir på en gång,

då dä börjer drypa tå taken

å en hör lite fuglasång.

Ja sitter och titter på baren,

å sa gla som ett bar jag bir,

då ja sir döm leka på skaren

i tag iddele kut döm gnir.

Men än får vi kallnätter töla,

å vänta på värmens vär.

Från take dä dryper en smöla.

En undres om låjen är här.

Mitt fosterland

 

På Estlands nationaldag den 24 februari:

Mitt fosterland, min lust och fröjd, 

hur skönt du är att se! 

Ej finner jag ett hem, en härd 

i denna stora, vida värld, 

med lika starka kärleksband 

som du, mitt fosterland! 

Du har ju fött och fostrat mig 

och sett mig växa upp.

Jag fylls av tacksamhetens glöd 

och blir dig trogen till min död! 

För dig mitt hjärta står i brand, 

mitt dyra fosterland!

Må Gud nu vaka över dig,

mitt kära fosterland!

Låt honom få försvara dig

och rikligen välsigna dig,

vad än som händer dig, mitt land,

mitt kära fosterland!

Sjungen sommartid på sångarfesten, Sångarfältet i Tallinn, här!

J V Jannsen:

Kalaset

 

Frun vill i dag slå på stort:

Samtliga gästerna bjudna på kort;

hör stekvändarn gnäller;

herrar och fruar, matronor, mamseller

trippa så lätt in i herrskapets port;

värden är trumpen, kontanter det gäller -

hälsning och nigning, som aldrig ta slut;

gällt man i dörrarne klappar och smäller,

knärackan skäller,

frun ropar idligt: välkommen! - vet hut!

Bordet skenbarligt på sned.

Sällskapet krusar och paras i led;

rangordning, högsäten,

dävna servetter, platå och beläten,

brist och missräkning på gaffel och sked;

brända pastejer med unkna inmäten;

sotdöda abborrar - dråpligt kalas!

Sega kapuner och härskna klenäten -

såsen förgäten,

spår efter tummar på haltande glas.

Målron nu kommer sig för;

sällskapets glam om det onda man hör,

om gikt och passioner,

djärvhet och fräckhet hos bindmösspersoner,

köttbrist och taxor och stegring på smör. -

Trugning och maning och fjäsk och fasoner:

Heder för hovsinkarn! Se vilken bål!
Dunster av rom och av skämda citroner;

propositioner:

Nu för värdinnan en klingande skål!

A M Lenngren:

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin: