fredag 13 mars 2026

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta
Calle Casabermeja augusti 1934

















Jag är i fängelse.
Och själva luften, balsamiskt mättad
med en unken stank
från dålig andedräkt och från kvarteren,
där Malagas fattiga vältra sig i dyn,
är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler
ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.
Om natten gnistra stjärnorna,
karusellerna snurra,
musiken knastrar.
I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas
och Andalusiens underligt kluckande darrande sång
ljuder.
Den eggar, den stiger och sjunker i natten...
Men den är inte för mig
och inte för de andra sjuka.
Vi äro inneslutna i dessa murar,
inbakade under dagarnas brännande sol
och infrusna under nätternas frosskakningar.
Fängelset suckar, det fylls som en ballong,
suckarnas ballong,
som stiger högt över en utsvulten och 
livad värld.
Måtte den ballongen spricka!
Då skall svavel regna från himlen
och jorden bli grå under tårarnas aska!

Den trettonde mars

















Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

















Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.
















Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"


















Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.


C Snoilsky:

torsdag 12 mars 2026

På Viktoria-dagen: Till Vittoria Colonnas minne

 

 



När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 
gick bort, som av den Högste det bestämdes, 
då stod naturen tigande och skämdes, 
ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 
se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 
Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 
men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 
Gudomligheten kan sig uppenbara; 
men blott vad stoft var har med döden pliktat.
 
Själv lever du, din ära bor i ljuset, 
och oförvansklig skall den evigt vara 
i vad på jord du verkat har och diktat.

onsdag 11 mars 2026

Smeden (Yrkesvisa 1)


Puh! 
Bälgen pustar med suck och nöd, 
luften frustar i ässjans glöd, 
elden äter det svarta kolet, 
tången vänder det röda stålet. 
Puh! Puh! 
Gnistan springer i mörkret ut, 
syns en minut, buktar för vind, 
skämtar och brinner,
slocknar, försvinner; 
natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 
Där står smeden med blottad arm, 
skjortan sotig och pannan varm. 
Stålet gnistrar så vitt på städet, 
sprakar stjärnor som löv från trädet. 
Knack! Snack! 
Glöden kolnar och bälgen står, 
släggan slår... 
stål i min hand, vad vill du heta? 
Kniv att arbeta? 
Svärd att värna ett älskat land?

De timmar, vilka konstfullt sammanväva

 
















De timmar vilka konstfullt sammanväva 
en skönhet där vart öga har sin fröjd, 
de skola sist sig till tyranner häva 
och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 
minuter ger den vinterväder kallt, 
Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 
det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 
som flyktig fånge inom vägg av glas, 
all frukt man miste av det skönas krafter, 
det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 
i saft som pressas doftar ännu kransen.

tisdag 10 mars 2026

På döden bidar den, som jag har kär















Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.


H Löwenhielm:

Stockflötaren (Yrkesvisa 11)












Den brusande älven bär skogarnas barn, 
de stupade furor, till sågar och kvarn. 
Jag vallar de villa, 
förskingrade stockar, 
jag måste dem drilla 
i kedjade flockar, 
och gossen gör båtar af strändernas flarn. 

Ut måste jag springa på sviktande bro; 
den rullande stocken är icke att tro; 
han sjunker, han svänger, 
han dränker den bäste. 
Jag hoppar och klänger 
från fäste till fäste 
och väter min byxa och tappar min sko. 

Den mäktiga floden förtörnas ibland, 
han tycker ej om mina kedjor och band, 
han sliter sin boja, 
han skingrar min flotta, 
och spillrorna skoja 
förutan all måtta, 
och där står jag redlös med staken i hand.

Men när jag munsjörerna stadigt har fäst, 
bär floden sin börda som starkaste häst 
och skjutsar mig gratis, 
till dess jag på stranden 
får koka potatis 
och sova i sanden 
och glömma min möda och må som en präst.

Årets saga: Mars med sitt långa skägg

 
















Mars med sitt långa skägg 
lockar barnen utom vägg, 
lockar sippor små med tö, 
bäddar in dem sen i snö.
Sträng han är när han är ung,
barsk som själva vinterns kung,
men han tinar upp till slut,
förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len
kissar små på videgren,
brummar: "kissemissen min,
håll dig vackert i ditt skinn,
fast på töig dikesren
och med fjäll på bara ben
skrattande i rader stå
tussilagosystrar små!"


måndag 9 mars 2026

Oppositionstalarne

 















Sällskapsspektaklet på Riddarhuset
den 9 mars 1829

Riddarhuset här om dan
uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek
en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.
»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,
» sad Fredrik Boije.
»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.
»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm
, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?
Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.
»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

 

Vishetens tjänst är den bästa




Vishetens tjänst är den bästa, besannat, när promotor, ädle och vittberömde herr Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa i Uppsala den 15 Juni 1731. 

Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,
där alla hågse gå sitt syftemål att hinna, 
där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna 
utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del. 

Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår, 
ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;
ty evig ärestod dödsrädslan utestänger, 
att kallas Martis son i hug ocb sinne står.

Mars är en tapper karl, har också tappra män,
men att hans flinka folk dess stränga välde prisa, 
och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa, 
ha mången undrat på, kan hända undrar än. 

Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, 
vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,
den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,
rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser. 

Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll. 
Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,
om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna, 
förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll. 

Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har, 
ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,
och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:
som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar. 

Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är, 
se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,
prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,
med evig ära du båd’ krans och krona bär. 

Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet, 
du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,
den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,
nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet. 

Förståndets mörker får av vishets-solen ljus, 
en avog envishet, som viljan plär regera,
vishetens ljuva tukt med hast kan reformera, 
att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus. 

När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär, 
si, lust och glädje då dem visom städse följer.
Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,
en herrlig ro den har, som i det antal är. 

Det antal pryden I, I Västra Aros barn, 
I vishets täcka män, de edras tröst och heder,
som siren ock den fest, den Pallas nu bereder
för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn. 

Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli, 
och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,
om i de visas tjänst I till det sista finnas, 
den högsta vishet sku I ock bekrönta si.

söndag 8 mars 2026

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

 












Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

lördag 7 mars 2026

Första sången ur Attis och Camilla

 















Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!

I de arkadske fält, långt från de stolta städer,
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt gudaverk en vällust himlen tog,
och dygden ville själv Camillas skapnad söka,
att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.


- - -

G Ph Creutz:
Gustaf Philip Creutz

fredag 6 mars 2026

Vårnatt

 














Jag gick i den tysta natten.
Småstaden snarkande sov.
Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo
förskrämda mot våt trottoar.
Det var som i hela staden
jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla
de gode borgersmän
och vända sig, trygga och stinna,
och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar
och alla små orörda mör.
Blott jag kan inte sova.
Blott jag är utanför.



Sov du lilla vide ung

 













Sov, du lilla vide ung, 
än så är det vinter, 
än så sova björk och ljung, 
ros och hyacinter. 
Än så är det långt till vår, 
innan rönn i blomma står. 
Sov, du lilla vide, 
än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 
solskenfamn dig vaggar. 
Snart blir grönt på skogens stig 
och var blomma flaggar. 
Än en liten solskensbön, 
vide liten blir så grön. 
Solskensöga ser dig, 
solskensfamn dig vaggar.





onsdag 4 mars 2026

Farväl

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849 - slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

















Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 
Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 
Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 
Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 
att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 
att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 
Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 
så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 
Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 
Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 
tvätta er rena med livets vatten, 
svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 
lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 
att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 
Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 
Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 
Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 
att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 
till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 
till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 
till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 
till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 
och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 
så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 
”Amen!” 
Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 
Amen! Halleluja! 
Och må bergen och klipporna svara: 
”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 
att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 
Amen, Halleluja!


tisdag 3 mars 2026

Danko

 
















Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.


R Jändel:

måndag 2 mars 2026

Mjölnaren. (Yrkesvisa 10)

 
















Mats, langa hit säcken 
att fylla i tratten! 
Den tokiga bäcken 
han forsar av vatten, 
han supit sig fuller 
ur molnens kastruller, 
och stenarna spraka 
och kuggarna knaka. 
Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld, 
skall kvarnen ta eld. 

Det har jag för sölet, 
när pojkarna sinka. 
Vid tratten och mjölet 
så får man ej blinka, 
fast ögonen klistras, 
humöret förbistras 
och vit som en duva 
man snyter sin snuva, 
när herregårdsfogden, så arg som en frass, 
står där med sitt lass. 

Min granne, kantänka, 
han malar med väder! 
Kvarnvingarna blänka 
och snurra som fjäder; 
men blåser sydvästen, 
så händer för resten, 
att han mitt i trallen 
får vingen i skallen. 
Nej, tackar för äran, jag tycker så mest, 
att vattnet är bäst. 

Visst sägs, att om natten 
det spökar i kvarnen. 
Det vore väl katten, 
men säg ej åt barnen! 
Om det ej är råttor 
i säckarns grottor, 
så är det väl hjulet, 
som plaskar i skjulet. 
Det kvittar mig lika; jag tager min tull. 
Mats, säcken är full!

söndag 1 mars 2026

Årets saga: Mars

 
















Mars med sitt långa skägg 
lockar barnen utom vägg, 
lockar sippor små med tö, 
bäddar in dem sen i snö.
Sträng han är när han är ung,
barsk som själva vinterns kung,
men han tinar upp till slut,
förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len
kissar små på videgren,
brummar: "kissemissen min,
håll dig vackert i ditt skinn,
fast på töig dikesren
och med fjäll på bara ben
skrattande i rader stå
tussilagosystrar små!"


Sangen om den blå anemone

 




















Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!


K Munk:

lördag 28 februari 2026

Till mademoiselle Groth

 














Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 
vars hälsning mig så högt behagar. 
Du stämma från de forna dagar, 
men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 
Att bli de forne Stores like 
jag hoppas ej – och deras rike 
av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 
som ingen otro neka kan, 
ett andans bud från man till man. 
De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 
fast mången det ock skulle klandra, 
och hellre gå på egna ben 
än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 
som fordom gåvo Snillet lagar; 
så deras lärling tänker än, 
en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 
din glada dröm i sena åren. 
Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 
än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

fredag 27 februari 2026

Allt i livet är ej sol

 
















Allt i livet är ej sol.
Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.



J J Wecksell:

Tankarna klibba (100-årig dikt)

 














Tankarna klibba som lim vid hjärnan. 
Inne i mig bildas ett stort tomrum,
och någonting mal gång på gång
ånyo samma mäld.
I natt smyga bleka djur
omkring huset.

Jag vindar mig omkring mig själv
och söker bli fri mig,
men kan inte lösa upp nätet,
som jag är fången i.

De bleka djurens ring
blir trängre och trängre
omkring huset.

torsdag 26 februari 2026

Mödrarna

 




Barnet på din arm i baljan simmar,
brasan varmrött genom vattnet strimmar,
och det snöar där utanför
medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,
lugn och lycklig. Minns du förra gången?
Under krigsklockors klagodån
fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen
som den forsade, den vilda strömmen
ungt och skummande mannablod,
som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen
braket steg från dömda herradömen,
som sig själva åt döden vigt?
Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer
du den lilla i ditt sköte vänder,
och din nacke är lika mjäll
som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,
sätter varsamt på den lilla tröjan
som i världen ej annat fanns
än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder
lindas barn av mödrars trygga händer.
År och släkten virvla bort som snö.
Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

Trump och Putin

 












































Trump och Putin, vilket par!
Lillebror och Lillefar,
morot och potatisknöl
med bröl och blodigt söl.

Pratar just som de har vett,
sällan har man hört och sett
något riktigt lika dumt
och, framför allt, så skumt.

För hur kunde Donald Trump
börja spå i kaffesump
om en ljus och ljuvlig fred
att glädja världen med?

Putin är diktator ju,
farlig mer än andra sju,
han vill ge Ukraina spö
och se dess frihet dö.

Trump är mest en idiot,
en som lydigt tar emot
ryssarnas information
och sprider den i tron

att han mött en vän och bror,
som på samma värden tror,
på sej själv och mammons makt
och folk som går i takt.

Men Zelensky däremot
ser de båda som ett hot,
han vill inte skriva på
allt dumt de hittar på.

Putins grymma bombanfall
och nån sällsynt jordmetall 
gör nu Trump i huvet sjuk,
mot Putin blyg och mjuk.

Men Zelensky ska ha däng,
Trump och Putin gått i säng
för att smida planer för
den dag då hoppet dör,

hoppet om en rättvis fred,
där Ukraina får va' med
utan att dräneras först 
av Trumps och Putins törst.

(26/2 2025. Upp till motbevis! Jag har så gärna fel).