onsdag 25 mars 2026

Marie Bebådelsedag en andakt

 















MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 
och himmelsk härlighet 
har Gud på denna dag 
visat med välbehag, 
då all hans söta nåd 
mitt i en tid så bråd 
en ängel full av frid 
tillsagt Maria blid. 
Hon ju Guds ende Son, 
världarnas hälsa, 
ja, Guds offerlamm 
skulle föda fram, 
han som skulle frälsa 
från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 
Jord, må du fröjda dig, 
att trots din synd och skuld 
Gud är så god och huld. 
Bjud nu all synd godnatt, 
sjung ditt Magnificat, 
så skall en ekofröjd 
höras i himlens höjd! 
Gud själv med Gabriel 
som här utsändes,
ja, med änglars kor 
som däruppe bor 
för att du omvändes 
skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 
över ditt nådebloss, 
att hela världens hus 
har fått ett sådant ljus, 
som i allt olycksfall 
lysa och lisa skall 
den som sig hålla vill 
i en fast tro därtill. 
Tack för den kärlek som 
dig till oss dragit! 
Halleluja vårt 
skall ej nu bli svårt, 
nu när du har tagit 
det som oss tryckt så hårt!

tisdag 24 mars 2026

Till Lars Gustaf Tegnér

















med en Bibel vid hans konfirmation,
näst före hans avresa till Brasilien

Utöver djup, som tvenne världar skilja,
dig lede stjärnan och magnetens nål,
förståndets klarhet och en säker vilja,
två goda styrmän till vart jordiskt mål.

Men över djup, som ock två världar dela,
två andra, en härnere, en i skyn,
tag här ett sjökort som ej plägar fela,
fast storm och mörker sväva för din syn.

Ett säkert sjökort, ritat i de tider,
då jord och himmel nalkades varann.
Studera det och följ det, och omsider
löp trygg i hamnen, det dig visat an!

På Gerdadagen: Jätten Finn av Tegnér


På Helgonabacken vid Lund, där nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
där bodde det fordom en kämpe så gram
av jättestam,
han hade sin kula därunder.

Sankt Laurents var kommen från Saxland hit;
med kristligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Var kulle, bestrålad av Herrens sol,
var predikstol;
men kyrka, det hade han ingen.

Då talade jätten med hån: "Helt visst
är vite Krist
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig blott
vad namn jag fått -
se´n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
du vise man!
giv akt på vad vite jag sätter:
de måste du ge mig åt mina små
de facklor två,
som vandra på himmelens slätter." -

"Du hedniske dåre, på himlens fält,
där Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.

"Klokt svarat", sad´ jätten. "Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne."

"Blir kyrkan blott byggd", var den frommes svar,
"mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna."

Nu kretsen blev helgad och bönen sagd,
och grunden lagd;
till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.

Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.

"Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr´n månen sig rundat."

De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden;
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.

Re´n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och vad:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr´n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också sitt öga."

På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.

Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock - icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem - min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!

Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen."

Då hör han en sång, en sällsam enm
kom ej ifrån gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar, som stormen inunder ö,
som fjärran sjö, -
men äntligt förnimmer han orden:

"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
din fader Finn
han sitter och murar därovan.
Sov, liten Gerda, skön dotter min!
din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."

Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
"Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges se´n,
men Gud har bevarat mitt öga." -

"Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen - den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.

Dock - heter jag Finn", fortfor han vred,
"jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan." -
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.

Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen: -
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se´n den tiden, mång hundra år,
son templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld - men ej domkyrkorådet.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

måndag 23 mars 2026

Nattligt delirium

















Drick mig till blott en minut.
Lyssna ett ögonblick,
kyss min bleka trut,
ge mig en cigarett,
ta det ganska lätt,
knappast vi hinna
mötas, förrän
vi skiljas igen.
Be för min fattiga själ:
au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,
för jag är en dåra,
si de äro ganska svåra,
och de vilja taga dig.
Sju feta år ha förrunnit,
och många slantar försvunnit.
De magra fåren komma nu.
Ullen ha de redan tappat,
litet magert gräs de snappat.
Nu när jag vill bli en fin fru,
den finaste och flottaste i staden,
är det synd att alla slantar gått -
och vad har man fått!
Ingenting. Lektyr
för alla. Hela världen.
Husmodern.
Många små bestyr
i fickformat,
pommes frites i flottyr
på stora fat,
och andra rätter av vardagsmat,
serverade och gratinerade
och ganska bra placerade,
inte har jag varit lat.
Hör nu på, min vän,
ge mig en
klänning av blankt svart siden,
du vet en sådan som tiden
inte redan nött.
Och så - för denna enda natt -
en liten chic och stilig hatt.
Är du trött!
Vänta.
Jag såg en trevlig jänta
med så vackra skor,
å, jag tror
jag måste ha precis desamma.
Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma
närapå.
Nå, låt gå,
ge slantarna till Beata,
jag skall inte tjata.
Återstår mig då
endast två
eller tre, fyra, fem cigaretter,
snapsar, flaskor med etiketter.
Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung
och inte längre är ung.

söndag 22 mars 2026

Vårens dårskap

 















Så snart som marken i mars blev bar
som pojke hade jag kulpåsen klar.
I dag är luften så misstänkt ljum,
min egen pojke går i mitt rum
med färska fräknar och svettigt hår
och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,
jag måste upp för att hjälpa till.
Vi krypa kring golvet båda två
och ha ett muntert och andfått schå
att under möblerna raka fram
fjolårets kulor i ulligt damm.
För varje kula som rullar ut
min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,
som blinkar mot dagern rostfritt blank.
Den legat ett år förkastad och glömd,
men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler
och ut till striden min son sig beger.
Mig lämnar han åter här inne i fred,
nu får jag ej längre vara med.
Jag känner inom mig ett tomhetens sting.
Jag har ingen dårskap, jag har ingenting
som blänker och eggar att raka fram
ur årslångt mörker och vinterdamm.

lördag 21 mars 2026

Livets växlingar

 
















Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.
 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.


Detta är Jonas Andersson

 




















Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 
Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 
Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 
axla jag skulle som han och manus prensare och låta 
gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 
Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 
Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 
född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 
Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 
såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 
Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

Albert Engström mia.JPG

fredag 20 mars 2026

Strandvrak

 
















Det glimmar något på den öde stranden - 
där ligger, som ett fagert kvinnolik, 
en grann gallionbild kastad i min vik: 
en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 
och avsked bjöds med blommor och musik,
hur stolt du sken, på segerlöften rik, 
du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 
då seglarn krossades på dolda rev 
i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 
att tälja båtar av och sådant mer. 
Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.



torsdag 19 mars 2026

På Josef-dagen: Si, drömmaren kommer där

 




















Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

onsdag 18 mars 2026

Bord över ända

















Är du galen efter karlar,
jag dig dock försvarar,
som du vore ren och hel.
Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.
Om du dig kan svinga
ledigt till din musa
utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.
Men du är ju ständigt full
av din stora oförrätt.
Tag och sätt dig på en stol.
Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.
Lyssna ej till sången!
Då så går det galet,
slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet
rent förgjordat.
Tag en klunk ur glaset.
Hör på kraset

när ikull det slog!
Stackars huvud, nog!
Rika knölar
äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa
att jag ville stjälpa
allt omkull.

Nattligt besök

 















En filmdirektör i Stockholm hade natten till i dag 
följande sällsamma upplevelse. 

Mitt i natten vaknar direktören. 
Någon ryter ute i hans hall. 
Vad är det för en bandit som stör en 
ansvarstänkt person i detta fall? 

Hembiträdet smyger in med brickan. 
Direktören gormar i sitt dun. 
Det är en björn som, säger flickan, 
vill ta en bild av direktörn och frun. 

Det blixtrar till i direktörens hjärna. 
Vad ska den brukas till, han brister ut. 
Den ska säljas till en björn i Särna, 
som aldrig sett en direktör förut. 

Ut härifrån förbannade gorilla! 
Jag kallar på polisen, satans björn! 
Omöjligt, svarar björnen stilla 
och sätter sig på direktörn. 

Och så väcker vi det lilla livet, 
ropar björnen hurtigt strax därpå 
och killar direktörskan med stativet, 
tills hon blir nästan azurblå. 

Stilla! Stilla nu! Och skratta duktigt! 
Annars slår jag ihjäl er med ett bord, 
viskar björnen milt och något fuktigt 
ur ögat sipprar fram vid dessa ord.

18/3 -53

tisdag 17 mars 2026

Putin är en pajas nu













Efter det ryska "valet", den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 


Putin är en pajas nu,
när kulissen går itu,
kritvit med en knallröd nos
och kind av pulvermos.

Putin är ett dåligt skämt,
vinner gör han ändå jämt,
åtti, åttisju procent,
nej, inget nytt har hänt.

vore någonting att ha!
Andra kandidater med
om de fick va' i fred.

Men förgiftning, fängelse
måste de ju räkna me'
om de inte ser exil
som riktigt värdig stil.

Putin är så himla feg
att han inte tar ett steg
mot en sann demokrati
där pressen får va' fri.

Putin är en skum figur,
ränderna går aldrig ur,
gammal KGB-agent
tror ingenting har hänt.

Nu ska Rysslands storhetstid
bli en stalinistisk frid
efter fosterländska krig
med rustning vämjelig.

Fan ta sina egna nu,
clownnäsan är för sju,
stor som attan, rädisröd 
med smak av pest och död.

Putin, Putin, gamle dräng,
du ska se att du får däng
innan du går upp i rök 
vid något kuppförsök.



måndag 16 mars 2026

År har jag levat ettusenelva

 




















År har jag levat ettusenelva
och ännu är jag vid full vigör,
men då nu folket gör trolltyg själva,
då tror jag mest att jag tar och dör.

Jungfrufödelsen förklarad

 















K G Hammar tillägnad till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024.
(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem
vi fattar äntligen
att vi lät lura oss av strunt
hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!
Ett under kan ej ske.
I varje fall kan inte Gud
rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,
en ökänd Gabriel
som fader var till detta barn,
det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,
gudomligt vis och klok.
Och det är vad man vill få sagt 
med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem
vi något snopna står,
för att vi alltför länge trott
på "Jungfruns" dumma lögn.

söndag 15 mars 2026

Tidningssättaren vid sin stilkast (Yrkesvisa 3)
















Jag är en herde, som vallar getter.
Etthundratusen i rad jag sätter 
och skickar magra och skickar feta 
på pappersängarna ut att beta; 
små svarta kräk 
med bly i käk. 
Nu låta de sig så tama fånga,
men släpp dem bara att slåss och stånga, 
så ränna de hela världen kull 
och bucka bulor i månget hull. 

Nog stänger jag dem uti min kätta. 
Men andra vilja i band dem sätta. 
Å, mina getter ha ben som vindar, 
de hoppa över staket och grindar! 
Det finns ej ort, 
ej mur, ej port, 
ej slott så högt eller tjäll så ringa, 
där de ej muntra på bete springa; 
det är knappt möjligt att säga vem 
som icke stångats en gång med dem. 

Ty mina getter ha eld i hornen, 
de blänka rätt som en fyr i tornen, 
och där de springa, där lyser strimman 
som dagens solsken, i midnattstimman. 
Beror allt på 
vad mat de få. 
De äta tankar, som snillet föder, 
men ofta nog man med drav dem göder, 
och stundom mjölka de rikedom, 
men stundom lämna de stävan tom. 

Där flödar långt i den öde ljungen 
en silverkälla, ur djupet sprungen; 
där råder Sanningens kloka flicka, 
och giver hon mina getter dricka, 
så få de märg 
att bryta berg. 
Men ack, det händer visst icke sällan, 
att lögnen blandar sitt gift i källan, 
och då så bitas de som en mops, 
och vargen äter dem till kalops. 

Nu kommer pojken, så svart som tattarn, 
med manuskriptet ifrån författarn. 
Ut, mina getter, från bås och kätta! 
Nu ha vi nyheter att berätta. 
Vad ryms ej allt 
i en tidnings spalt!... 
Bah, nu är intet, som lönar mödan! 
Det är annonser, som slåss om födan... 
En liten fröken har tappat skon, 
och en skogsskövlare gör cession. 

Det där går bakåt, liksom en hummer; 
men vänta, vänta, i nästa nummer, 
då få ni springa i kapp med tiden: 
han travar fort, han är väl beriden. 
Ut, ut, små troll! 
Läk ut, mitt såll! 
En tidning vet ju allt det som händer 
och inte händer i alla länder. 
Men kära ni, byt ej plats med å, 
och tryck ej si, när du menar så!

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Cæsar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 
Vi alla resa oss mot Caesars ande, 
och uti mänskoanden finns ej blod. 
Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 
och icke stympa Caesar! Men, o ve, 
för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 
må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 
må han tillredas som ett gudaoffer, 
ej sönderhackas som ett rov för hundar! 
Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 
till blodig bragd upphetsa sina slavar 
och efteråt för syns skull banna dem; 
då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 
och ser man saken så — då bliva vi 
ej mördare, men rensare benämnda.

lördag 14 mars 2026

Järnvägskonduktören (Yrkesvisa 2)














Brr! 
Beständigt droskor skramla! 
Väntsaln är ett marknadstorg. 
Herrar med cigarr sig samla, 
fruar med sin äppelkorg, 
jungfrur med sin kaffepanna, 
dadda med sin lilla Nanna, 
medan Calle satt sig bred 
på sin halva smörgås ned. 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Upp med dörren! 
Klar maskinen! 
Var tar sin, så tar jag min; 
tjocka frun i krinolinen 
pinar sig i vagnen in. 
Alla sig mot fönstren sträcka, 
Calle mutas med en knäcka, 
Dadda sjunger lulli tuss, 
pappa får en avskedspuss. 
Klockan slår,
tiden går,
var sekund är här ett år.

Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 
Allt är märkt, som det skall vara. 
– Åh, här sitter man galant! 
– Se om elden, kära Clara! 
– Lycklig resa, söta tant! 
– Hälsa faster! Skriv med posten! 
 Akta gurkorna för frosten! 
 – Se, där kom herr Luns för sent!
– Vänta! 
– Kan ej. 
– Sapperment!
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Piii ... Nu rörs den långa raden, 
tung liksom en Noaks ark. 
Som ett moln försvinner staden; 
där är ju vår gröna park! 
Hör, Vårt Land sjungs på balkongen, 
men i skenans dån dör sången. 
Vågor i vår glada sjö, 
vackra minnens stad, adjö! 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Detta får var dag jag höra, 
arme järnvägsstyrman, ack! 
Ständigt röra, föra, köra, 
pick och pack och snick och snack. 
Tålig kliver jag på steget, 
tittar i var vagn så eget, 
som en stum och hövlig björn, 
knipsar av biljettens hörn. 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Och så rulla vi i världen 
ständigt bort i samma spår; 
två minuters halt på färden, 
tills en smörgåsrast man får. 
Mumsa fort! Man åt sig raffe
munnen full med kokhett kaffe. 
– Var är Calle? – Han slapp ut. 
– In med huvudet förut! 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Skogarna som getter springa, 
bergen lunka oss emot, 
åar under oss sig slinga,
sjöar bölja vid vår fot. 
Bort fly broar, gårdar, grindar, 
telegrafens tråd sig lindar, 
buktande från stolpens stam, 
i en vågig linje fram. 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Nu är ett parti vid hamnen,
visselpipan ljuder halt. 
Vänner stå med öppna famnen, 
kyssar smälla överallt. 
Calle ruskas upp ur luren, 
och på mormors armar buren
vaknar Nanna, röd om hyn,
vid en pepparkakas syn. 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år. 

Jag allena får ej vila, 
ingen trycker här min hand, 
ångan visslar: ila, ila 
till de obekanta land! 
Tiden tröttnar ej i vingen, 
världen väntar här på ingen, 
skenan rasslar, tendern gnyr, 
och mitt liv med röken flyr. 
Klockan slår, 
tiden går, 
var sekund är här ett år.

Schakaler

 


























Trumans tal har utlöst krigspsykos i USA. 

Dimman står tät över dalen, 
röd av cigarrök och blod, 
och schakalen, vår broder schakalen, 
skäller kring dödsrikets flod. 

Soldaten har snart ruttnat färdigt, 
svept i sin trasiga rock, 
och långsamt öppnas och värdigt
kanonrörens ögonlock. 

Rätt länge ekade skriken. 
I dimman kring människans stig. 
Med nosen lyft över liken 
ryter schakalen om krig. 

Med blanka och hotande yxor 
en skojare står och en skälm: 
Äran i blodiga byxor 
och makten i sedelklädd hjälm.

14/3 -47

fredag 13 mars 2026

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta
Calle Casabermeja augusti 1934

















Jag är i fängelse.
Och själva luften, balsamiskt mättad
med en unken stank
från dålig andedräkt och från kvarteren,
där Malagas fattiga vältra sig i dyn,
är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler
ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.
Om natten gnistra stjärnorna,
karusellerna snurra,
musiken knastrar.
I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas
och Andalusiens underligt kluckande darrande sång
ljuder.
Den eggar, den stiger och sjunker i natten...
Men den är inte för mig
och inte för de andra sjuka.
Vi äro inneslutna i dessa murar,
inbakade under dagarnas brännande sol
och infrusna under nätternas frosskakningar.
Fängelset suckar, det fylls som en ballong,
suckarnas ballong,
som stiger högt över en utsvulten och 
livad värld.
Måtte den ballongen spricka!
Då skall svavel regna från himlen
och jorden bli grå under tårarnas aska!

Den trettonde mars

















Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

















Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.
















Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"


















Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.


C Snoilsky:

torsdag 12 mars 2026

På Viktoria-dagen: Till Vittoria Colonnas minne

 

 



När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 
gick bort, som av den Högste det bestämdes, 
då stod naturen tigande och skämdes, 
ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 
se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 
Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 
men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 
Gudomligheten kan sig uppenbara; 
men blott vad stoft var har med döden pliktat.
 
Själv lever du, din ära bor i ljuset, 
och oförvansklig skall den evigt vara 
i vad på jord du verkat har och diktat.

onsdag 11 mars 2026

Smeden (Yrkesvisa 1)


Puh! 
Bälgen pustar med suck och nöd, 
luften frustar i ässjans glöd, 
elden äter det svarta kolet, 
tången vänder det röda stålet. 
Puh! Puh! 
Gnistan springer i mörkret ut, 
syns en minut, buktar för vind, 
skämtar och brinner,
slocknar, försvinner; 
natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 
Där står smeden med blottad arm, 
skjortan sotig och pannan varm. 
Stålet gnistrar så vitt på städet, 
sprakar stjärnor som löv från trädet. 
Knack! Snack! 
Glöden kolnar och bälgen står, 
släggan slår... 
stål i min hand, vad vill du heta? 
Kniv att arbeta? 
Svärd att värna ett älskat land?

De timmar, vilka konstfullt sammanväva

 
















De timmar vilka konstfullt sammanväva 
en skönhet där vart öga har sin fröjd, 
de skola sist sig till tyranner häva 
och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 
minuter ger den vinterväder kallt, 
Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 
det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 
som flyktig fånge inom vägg av glas, 
all frukt man miste av det skönas krafter, 
det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 
i saft som pressas doftar ännu kransen.

tisdag 10 mars 2026

På döden bidar den, som jag har kär















Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.


H Löwenhielm: