Första maj, första maj

 

Första maj, första maj,

varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Nya Kungssången - på kungens 80-årsdag

 

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång 

som går till kungen fram:

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt,

ja, värna sanning, fred och rätt,

du folk av frejdad stam!

Du himlens Herre, med oss var,

välsigna nu den kung vi har

och liva på vår strand 

de gamla dygders art igen, 

ja, tron och hoppet, kärleken,

och låt din Ande vila än

här över nordanland!

Se även Drottningssången!

Venus

 

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

Två jutar

 

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Kyrkan mitt i valen

Upp, själar som ej tillhör staten,

som staten dock gör anspråk på -

vi lever inte blott för maten, 

nej, nog kräver vi mer än så!

Störtas måste politruksystemet,

kyrka, värj dig och gör dig fri!

Bli inte del utav problemet:

illiberal demokrati.

Upp till kamp mot legering

mellan kyrka och stat,

blott sekularisering

får den till resultat!

Upp till kamp mot reglering

av vår kyrkas mission,

mot varje svensk regering

får kyrkan ta sej ton!

I höjden räddaren vi hälsar,

vår Herre ber vi stå oss bi,

för själva aldrig nån vi frälsar,

men han själv vill vår räddning bli!

För att nå vår frihet, systrar, bröder,

och för att skära statens band,

vi smider medan Anden glöder,

och prisar Gud med mun och hand.

Upp till kamp...

I självförgudning ömkansvärda

har materialister nånsin haft

ett annat mål än att bli närda

av rent jordisk och mänsklig kraft?

Allt som vunnits under bön och vaka

är vår lott att förvalta här,

när kyrkan vill sin tro bejaka,

sin egen rätt hon blott begär.

Upp till kamp...

Politiker vill gärna tala

för kyrkan om vad den ska tro,

nu skall vi bli könsneutrala,

ty innan dess får de aldrig ro.

Både Ämbetet och Äktenskapet

måste rensas från Hon och Han,

o, tänk om ändå lönegapet

med könsbegreppen helt försvann!

Upp till kamp...

Ni troende i stad, på landet,

vår kyrka Herrens egen är!

När fast vi knyter syskonbandet,

ej andra gudar råder här.

Länge nog vi under staten böjt oss,

nu vår Herre blir vårt försvar,

när vi med korsets Konung nöjt oss,

vår kyrka himlens styrka har!

Upp till kamp för missionen,

för vår huvuduppdrag,

vår vän och bror på tronen

är med oss varje dag!

Upp till kamp för missionen

med det ord han oss gav,

hans Ande sätter tonen,

når över land och hav!

A Holmberg:

Vårvisa

Bort med höga ting!

Lät man världens ring
över vårt begrepp sig vända!
Ack, du vackra vår,
som nu råda får
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu,
att han en gång skall bli soppa.

Si, hur stuten går
och med hornen slår!
Geten krummar sig för bocken.
Tackan, yr och vill,
uppfylld av april,
roar all den ludna flocken.
Men, min Marjo lilla,
oxen bölar illa;
månn man fodret honom nekar?
Tänk, om det vor´ allt
och vår boskap svalt!
Tro mig, det blev andra lekar!

Dock, min Marjo, kom!
Bästa egendom
är du mig i nöd och nöje.
Har jag dig och bröd,
femton kalvars död
vill jag då se an med löje;
femti höns och flera,
tretti gäss och mera
skulle jag för dig ej akta;
själva katten vet
med vad kärlighet
mina ögon dig uppvakta.

O v Dalin:

Engelbrekts hus

 

 

"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.

C D af Wirsén:

På Tredje söndagen efter Påsk

 

Tvenne vägar kan man vandra,
en bland världens nöjen går:
genom motgång går den andra
i den Store Hjältens spår.
Vandringsman, den förra leder
till fördärv, fast han är skön;
men den andra dig bereder
för din möda evig lön.

O v Dalin:

Norges fader - Vid Bjørnstjerne Bjørnsons död

 

*8/12 1832   +26/4 1910

Det står aftonglans över fjällen.

Nedåt gick solen sin kungliga stråt,

gråt, Synnöve, gråt!

Stor var den sol, som sjönk i kvällen.

Diktare, krigare, striden är all!

Du sovande hövding, som hemåt vänder,

kring skeppet går havets svall

mot norska klippor och svenska stränder.

Det var brödraland. Det blev främlingsland.

Det var hand i hand. Det blev slitna band.

Men djupt i folkens själ, i det förtegna,

där brusar ändå evigt brödrasången.

Här stå vi kvar och se mot solnedgången

och sörja dig som en av våra egna.

V v Heidenstam:

Jeg velger meg april

 

Jeg velger meg april.

I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,
- dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,
- i den blir somren til!

Se även Jag väljer mej april

B Bjørnson:

Tack, Herre, för S:t Markus

 

Tack, Herre, för S:t Markus, 

den svage som blev stark. 

Hans verk och evangelium 

bröt ny och fruktbar mark. 

Må vi i all vår svaghet 

ta mot gudomlig kraft, 

bli grenar i din vinstock,

ge druvans rika saft.

Råd till Ville

 

Ledarskribenterna i MT och AT harmas väldeliga över

Vilhelm Mobergs uttalanden vid hemkomsten från USA.

Var och en bör blott sin syssla sköta.

En diskare bör bli vid sitt porslin.

Juristerna bör bliva vid sin röta

och Vilhelm Moberg vid sin skrivmaskin.

Vid Haijbys tavlor bör zetterquistar stanna,

och rådmän böra bli vid hyreshus.

Annars börjar MT kanske banna,

och Sveriges stolta folkhem blir till grus.

Vid maktens spottkopp bör en storsvensk bliva

och lära folk hur man blir populär.

Varför kan inte lille Ville skriva

till exempel om hur lång Erlander är?

Det vore väl en livsuppgift för Ville!

När han är färdig bör han resa ut

och hålla föredrag om Elfvings snille.

Det bör han klara på en halv minut.

25/4 -53

S Dagerman:

Bålet

 

Sedan några dagars sol
hade gett tillkänna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.

Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

G M Silfverstolpe:

Bikt

 

Djupt nere föddes jag, där nöden bor,
ett dystert land i ständigt tröstlöst söcken.
Jag ser det än igenom årens töcken,
hur Sorgen satt vid vaggan hos min mor.
När dagen lekts till slut bland sten och sand,
i gråt och bittra ångestdrömmar låg jag,
men när jag väcktes, med förundran såg jag
en outsläcklig fackla i min hand.

Du vilsna stråle från ett fjärran ljus,
hur blev du så ett bloss i mina händer?
- Jag lyste ner i mörkrets öde länder,
jag sade: följ mig till min facklas hus!
Men ingen hörde mig. Allen jag gick,
och ljuset ifrån undrets världar höga
blev mig till hån - det öppnade mitt öga
för allt, som mörkret borde gömt min blick. -

Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
- Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.

Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.

Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.

Det är som nyss jag trätt inom din port,
mitt liv. Jag känner mina läppar småle
mot dig, mitt hjärtas underliga stråle,
ej hånande, som förr de ofta gjort,
men som när barnet ler mot julens ljus.
Glad vill jag vårda dig, min dyra gåva.
Och jag vill vaka där de trötta sova,
och jag vill bedja i de sorgsnas hus.

 R Jändel:

Förgäves

 

Även i år tycks man förgäves få vänta

på storkarnas ankomst från södern.

En människa vaktar om kvällen

på allt som flyger och far.

Sjunker en fågel sakta?

Klämtar marken av steg?

Katten blev länge borta.

Ekot ger inte svar.

Storken som bodde på taket

dröjer i rymden kvar.

Inga förlorade söner

öppnar en gisten grind.

Pilen gråter vid källan.

Livet är dröm och vind.

Talar en nära stämma

om något som någon glömt?

Storken är inte hemma.

Kvällen är ljus och svår.

Bonden går in i huset

från något han ej förstår.

Hjulet på taket väntar

förgäves i hundra år.

22/4 -53

S Dagerman:

Flykten valde oss

 

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.

Natten var barmhärtig. Nu är vi här.

Ni är för många, kanske den frie trygge säger.

Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.

Den valde oss på vägen. Nu är vi här.

Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!

Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

21/4 -53

S Dagerman:

Vårskrattet

 

Vårligt ryker den älven Paiso,

som Dan Andersson skred förbi,

och en ryss har skrattat i Valparaiso.

Det är så vårsamt som det kan bli.

Långt är fjärilens vinge hunnen.

En ryss i Chile har druckit te,

och en ryss i Ryssland har öppnat munnen,

enligt förljudande för att le.

Dock bör det våras med någon måtta.

Den siste gapade ej för sång 

Han gjorde det för att kunna spotta

- men kanske skrattar han nästa gång.

20/4 -53

S Dagerman:

Herdepsalmen

 

En psalm av David.

HERREN är min herde,
mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar,
för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig;
din käpp och stav, de trösta mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.

Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

Allt väl på Vipeholm

 

Inte ett enda av de sinnesslöa experimentbarnen

på Vipeholm beklagade sig märkvärdigt nog för

statsrådet Hedlund, när denne besökte sjukhuset.

I Folkhemmet får som vi veta

den ringaste äta sig mätt.

De kloka får dansk potatis.

De andra får socker gratis

och statsråd till efterrätt.

De friska barnen får tänder.

De andra får socker med tång.

Ja, livet är som en saga.

De sjuka lär inte klaga

för Sveriges riksdag en gång.

Och inte något av barnen

har skrivit till tidningar här

om "Vipeholm och dieten".

Och thy förstår allmänheten

hur klok doktor Hedlund är.

18/4 -53

S Dagerman:

Huldran 100-årig dikt

 

Alltid skymde skogens grenar 

dig till hälften — 

fastän sedd, förblev du ändå osedd, 

nära och försvunnen. 

Dragen flydde undan mig 

som vind och vildsnårsfärger.

Blickens skygga fåglar 

kunde jag ej fånga. 

Leendet var alltför nära 

dagg och vildängsdofter 

för att tydas. 

Varelse av trädens värld, 

av markens mossa, 

lövens viskning — 

aldrig löste vi din trolska gåta — 

aldrig än vi tydde 

ljungens bruna ord 

och vilda lindens längtan 

i ditt väsen.

K Söderholm:

En flik av framtiden

 

Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.

G Fröding:

Till tvåårsjubileet av ett svårslaget beslut

 

En smal statsminister från Strängnäs

sa efter en afton med sängfräs

att han blivit på tjocken,

medan folk sa: en tocken

har rökt på nåt sånt där kokobänggräs.

En könslag med språkkonsekvenser

nu i Sveriges historia glänser,

liksom Ulf och Birgitta,

hennes kuk och hans fitta:

juridiska kön saknar gränser.

(Till minne av riksdagens ratificering av Kristerssons könslag den 17 april 2024 - den implementerades den 1 juli 2025. Hägglunds könslag från den 1 juli 2013 var annars queer så det räckte. Apropå s k runda ord användes de redan av Stiernhielm, "den svenska skaldekonstens fader". Mannens lem har f ö i någon bemärkelse alltid kunnat kallas makans och hennes makens. "De tu ska bli ett kött", jfr 1 Kor. 7:4).

A Holmberg:

Varför sörja de unga

Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Mitt år 4: Våren

Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.

H Söderberg:

Vinter över Sveriges land

Nu brusar nattens hårda vind,

den brusar över islagd sjö,

och himmelen är svart och blind

och världen full av snö.

Av vilsna fåglars svultna hop

hörs hungerskri och ångestrop -

det rasslar tungt i trädens ris,

förstelnade av is.

Du vilar djupt i köldens band

från bygd till bygd, från strand till strand,

o du, mitt vintermörka hem, mitt vintervita land.

Med drivor över fönstrets karm,

som ständigt växa mer och mer,

i glömska sjunken, grå och arm,

var koja bäddas ner.

Där inne växla liv och död

likt skuggorna av härdens glöd,

och alla jordens skiften bo

i slutna kammarns ro.

Men mången koja ligger tom

och minnes forna somrars blom,

och många gamla sitta nu i ödslig ålderdom. 

Med stela ögon skåda då

de gamla in i himlens brand,

de minnas, lutande och grå,

så många slitna band.

De minnas en begråten son,

som gick i oro hemifrån

att söka jordisk lön och lust

på någon fjärran kust.

I sorg de stå vid gravens rand

och viska sakta han i hand:

o Herre, skydda dem som bo i obekanta land!

B Malmberg: