Vishetens tjänst är den bästa,
besannat, när promotor,
ädle och vittberömde herr
Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte
de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa
i Uppsala den 15 Juni 1731.
Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,
där alla hågse gå sitt syftemål att hinna,
där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna
utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del.
Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår,
ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;
ty evig ärestod dödsrädslan utestänger,
att kallas Martis son i hug ocb sinne står.
Mars är en tapper karl, har också tappra män, men att hans flinka folk dess stränga välde prisa,
och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa,
ha mången undrat på, kan hända undrar än.
Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,
den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,
rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser.
Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll.
Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,
om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna,
förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll.
Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har,
ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,
och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:
som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar.
Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är,
se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,
prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,
med evig ära du båd’ krans och krona bär.
Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet,
du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,
den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,
nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet.
Förståndets mörker får av vishets-solen ljus,
en avog envishet, som viljan plär regera,
vishetens ljuva tukt med hast kan reformera,
att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus.
När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär,
si, lust och glädje då dem visom städse följer.
Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,
en herrlig ro den har, som i det antal är.
I vishets täcka män, de edras tröst och heder,
som siren ock den fest, den Pallas nu bereder
för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn.
Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli,
och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,
om i de visas tjänst I till det sista finnas,
den högsta vishet sku I ock bekrönta si.
