Sommardag

 

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

Årets saga - juni

 

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow:

Rivalerna

 

Mars gick in och väckte split 

mellan sol och skyar tunga; 

än var drivan fast och vit, 

vintern stred med ålderns flit, 

vårn med krafter unga. 

Långa tider stod det still, 

middagsmejan frös om natten. 

Men så kom april, 

kom med brus från öppna vatten. 

Då bröt isen upp i grund, 

ut mot havet drevo flaken. 

Blå blev himlens middagsstund, 

änder lågo i vart sund, 

mitt på fjärdarna låg skraken. 

Mången friare fick dö, 

träffad av det varma lodet. 

Då fick Per på Väderö 

som en hets i blodet. 

Då fick skogens driva brått 

krypa undan i var skreva; 

bergens hällar lyste vått, 

redan sköto nya skott 

pyrola och lingonreva. 

Tövind genom träden drog, 

det ljöd sorl av svala strömmar. 

Då fick Pål i Stora Skog 

underliga drömmar. 

Då smalt kälen bort ur mark, 

gröna rågen kom i dagen, 

mjuk och len blev sälgens bark, 

luften blev så lätt och stark, 

vacker som en dröm blev hagen. 

Varje björktopp stod på sväng, 

pil och hassel blevo veka. 

Då fick Gerd i Österäng

lust att börja leka. 

Hur hon lekte, hur hon log, 

fick hon Per i sina tömmar; 

hur hon lockade och drog, 

så fick Pål i Stora Skog 

mål för sina drömmar. 

Pål fick pröva vad man tål, 

Per fick pröva vad som fäster, 

östergöken gol för Pål, 

men för Per den gol i väster. 

Leken gick med snabba kast 

genom vårens narrimånad; 

ryckte Per, han satt dock fast, 

sökte Pål att få en rast 

eggades på nytt hans trånad. 

Men när maj bröt in med sol 

och med blom och grönt i korgen, 

göken satt i norr och gol, 

satt och spådde sorgen. 

Då blev leken mera svår, 

full av skär och våda. 

Löste Per sin flickas hår, 

fann han barr från skogens snår 

och en doft av kåda. 

Hade Pål sin herdestund 

såg han ögats falska glitter, 

kysste han sin flickas mun: 

fann han kyssen bitter. 

Sedan dess, när fjärden bröt, 

hörde Per som brus i skogen; 

och sin hand om åran knöt 

han så fast att blodet bröt 

fram på spända knogen. 

Och när solglimt föll på gren, 

drömde Pål om sol på vågen, 

och då högg han lätt i sten

och blev mörk i hågen. 

Och en tidig juninatt 

möttes Per och Pål på ängen. 

Västerns himmel lyste matt, 

månens bleka skära satt 

över björkens fina hängen. 

Just där morkullssträcket gick 

över ängens ljusa glänta, 

bytte de en hatfull blick,

syntes sedan vänta. 

Per blev lysten efter blod, 

då sin fiende han mätte; 

men att lyckan varit god, 

mente Pål, då han förstod, 

att han träffat på den rätte. 

Vem som gav det första slag, 

ingendera av dem kände; 

på en gång med skarpa tag 

de tillhopa spände. 

Pål tog saken utan hast, 

klämde armarna kring bålen 

på den andre och höll fast; 

Per han gjorde vilda kast, 

snodde sig som ålen. 

Hårt blev varje sena sträckt, 

muskler spändes, ådror svällde, 

tungt gick deras andedräkt; 

ingen dock den andre fällde. 

Störta Pål var rycka opp 

tjuguårig gran med rötter; 

Per, med lätt och smidig kropp, 

fick nog göra månget hopp, 

men kom alltid ner på fötter. 

Sten och torvor flögo kring 

under kämpatagen; 

runt omkring dem i en ring 

ängen var som slagen. 

Marken skälvde, gräs och strån 

tycktes ängsligt darra; 

allt var tyst, blott långt ifrån 

som med skadelystet hån 

ängsknarrn hördes knarra. 

Och när över skögens bryn 

morkullshanen syntes hasta, 

blev han skrämd av sällsam syn 

och begynte kasta. 

Men från hagen tätt invid 

hördes det ibland ett prassel; 

där stod Gerd i allsköns frid, 

följande den heta strid, 

gömd bland al och hassel. 

Vita linnet blänkte fram, 

barmen höjdes, ögat lyste, 

håret lossnat ur sin kam, 

och hon både log och ryste. 

Det var trötthet först, som göt 

vatten över flamman. 

Svetten rann och kraften tröt, 

greppet slappades, som knöt 

kämparna tillsamman. 

Ännu likväl ingen tog 

från den andres midja armen; 

hjärta emot hjärta slog, — 

och då släcktes harmen. 

Då fick trots som styrka fred, 

när varandra rätt de kände; 

liksom vågen faller ned 

famnande i stilla fred 

stranden, där den brände. 

Slutna i varandras fång, 

kände de sig vara männer, 

kände ock på samma gång 

att de voro vänner. 

Då fick fjärden skogen kär, 

då fick skogen håg till fjärden, 

och då tyckte Pål och Per, 

att de varit narrar, när 

de löpt vill på blomstergärden. 

Fast de gingo var sin stråt, 

på varandra dock de tänkte, 

ingendera såg ditåt, 

där det vita linnet blänkte. 

Snart sig stillhet åter brett 

över Österängen, 

och det var som intet skett, 

månen satt den lika snett

över björkens fina hängen. 

Gerd, hon stod som naglad fast, 

strida föllo harmens tårar; 

men så gjorde hon ett kast: 

Det lär väl bli nya vårar!

T Hedberg:

För fädrens gamla goda seder

För fädrens gamla goda seder 

man då ej ännu avsmak fått. 

I fastlagsveckan man tillreder 

pannkakor, gräddade i flott. 

Två gånger årligen man fastar, 

i karusell och gunga kastar 

sig hejdlöst, och där sjungs i flock 

och dansas över sten och stock. 

På första söndan Trinitatis 

till ottesång man sig beger; 

när solen uppgår, tårar tre 

man gjuter. Kvass bestås då gratis, 

och sen på herrgårn firas fest, 

som rikt undfägnar bjuden gäst.

Ur Eugen Onegin (II:35)

A Pusjkin:

Har Majus varit svår

 

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

Trefaldighetsnatten

 

[Källarsalen på Fagervik om aftonen. Man tar ut innanfönsterna i fonden och öppnar glasdörrarne till verandan. Tullförvaltaren, Lotsåldermannen och Postmästaren sitta vid ett bord och dricka.]

Tullförvaltaren:

Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!

Postmästarn:

Väl du har talat, min vän och tullförvaltande broder;
köttet ju måste ha sitt, men anden också vill leva;
därföre sång och musik jag låtit hämta från staden.

Lotsåldermannen 

Bravo, du postinspektor! Men även jag har till nöjet
dragit mitt strå. Då i kväll den första ångbåten kommer,
hälsas han må som sig bör med hela stället signaler;
blågula flaggan vi hissa i topp från utkik och slupar,
och ifrån lotsbergets spets den gamla finska kanonen,
köpt på en strandauktion för fyra riksdaler i banko,
dundrande hälsa den skall befriarn som kommer från fastland,
första klassens kapten vår vän Kronander på Baggen.
Barnen sjunga utanför:

Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

Stärbhusnotarien:

Hej! Ser ni mej? Här ar jag den första badgäst på platsen,
stärbhusnotarie jag är vid Rådstuvurätten i Köping;
dödsbon jag skriver ju opp och kallas väl därför på narri
Dödens fadder; ni känner ju mig sen i fjol? Har den äran!
Trettio somrar som gäst jag traskar på Fagerviks stränder,
badar mitt bad, spatserar min tur om morgon och afton;
gläds åt de glada som få, och skingrar tanken på döden.
Skådande ungdom och söl, föryngras jag åter om våren,
lik en ihålig ek, som grönskar dock utan att blomma.
Ren jag min stuga besökt ihop med den gamla Lovisa;
fönstren vi öppnat på glänt och vädrat, städat och stökat;
trädgårdslanden vi grävt; jag själv har krattat och rensat;
persiljelådan är klar, ty utan den kraftiga örten
flundror och sik, abborrar och samtliga fiskar som kokas
äro som intet och nix; jag känner min fattiga skärgård.
Dillen är sådd, den oumbärliga härliga dillen,
när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor
föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar
läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu,
ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen
ensam han äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.
Glasrädisorna även jag sått, dock mera som grannlåt,
de ju garnera så bra på smörgåsbordet om söndan -
Blommor jag ock planterat av välkända, gångbara sorter:
främst lövkojan jag satt, med saftiga, skiftande färger,
fattad i krans av den doftande blyga resedan;
astrarne icke jag glömt, som komma så varligt på hösten.
När allt annat gått ut, står astern så karsker i frosten!
Och när den sista båten går in, och jag flyttar till staden
har jag än kvar en bukett åt ångbåtsrestauratrisen
såsom ett minne och tack för alla ljuvliga stunder
hon mig berett vid försalongens dignande matbord ...
O! den förträffliga aln, den inkokta laxen, go herrar ...

Tullförvaltaren

Håll då för tusan, notarie, ni äter ihjäl oss på fisken,
och våra stärbhus helt visst ni reda får innan kvällen!

Postmästarn

Gott, herr notarie, ni kom som den första svalan i juni,
att oss förkunna det vårn gått in i skärgårdens bygder,
första badgästen ni, som sedan följts av så många,
bringar vår lilla kommun det klingande guldet i pungen;
guldet blir silv’ och silvret det växlas, blir blänkande koppar,
regnar på prästen i dag, i morgon dryper på klockarn.
Så blir där välstånd i byn, så skattar ju staden åt landet.
Välkommen då, herr notarie, vi önska er alla så hjärtligt,
och tag del i vår fest till ära åt dagen - och natten;
här på trefaldighetskvälln vi dricka vår hälsa ur källor,
guldgula källor likvisst, fru Lundström tappat på flaskor...
Där skall jag dricka er skål och önska er länge få leva,
lika så länge som vi och ändå längre ett stycke.

Stärbhusnotarien 

Tackar, go herrar, jag tacksamt tar mot er vänliga bjudning,
först på sin plats och sist i sin säng är min lösen för dagen.
Pang! Jo där smällde ett skott! Ett till! för nu kommer båten!

* Vid källan under ekar och björkar står ett bord dukat med bålar och glas. Vid bordet sitta: Stärb-husnotarien, Tullförvaltaren, Postmästarn, Skalden, Revisorn, Komministern o. fi.

Stärbhusnotarien

Solen har axlat sitt ok och ränner med blänkande seldon
ut ur sitt femte hus som står i tvillingars tecken,
lämnar den opålitlige maj och tågar i kräftan.
Då blir det sommar i nord och stadsbon svettas i staden;
skolorna sluta termin, i verken börjar semestern.
Hemmen de brytas nu opp och fönstren kritas mot solen,
mattorna rullas ihop och vinterkläderna vädras,
våningen står i sitt stök, den luktar av kamfer och malört
strött av husmodren själv att skydda för måtter och målar.
Så bär det av; alle man till hamnen där ångaren ligger.
Loss och lägg ut! Är ingenting glömt? Nu far vi till landet!

Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;
Guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
inom vår trädgårds hägn där pråla tulpaner, narcisser;
nygrävd rabatt av den sammetsvartaste mulliga mylla
höljs av den doftande snö från blommande aplar i kanten.
Trädgårdsmästarn sin bänk då luftar, rensar och vattnar -
Se på de snörräta led av den mjällvita svällande sallat,
och rädisornas rad! De lyfta sig redan ur jorden
liksom de ämna gå bort på rosenröda små föttren...
Där står spenaten i flock, och den oumbärliga dillen -
Tyst du, min matfriska mun! - Vi återkomma, sa svalan!

Midsommartid, o ljuvliga tid, med syren och peoner!
O du syrenernas tid, men mest dock de vita
viska och dofta som förr om ungdom, om hopp och om kärlek,
minna mig än, ja ännu om parfym på en flickas handske,
eller en spetsnäsduk, en trofé ifrån nyårsbalen...
Kommer så båtarnes dag; då riggas, splitsas och målas;
metspön, gäddrag och krok från handelsman rekvireras;
röjd är vår tennisplats, snart vinka de brokiga hattar,
röda och vita och blå som jätteblommor i skogen.
Då är det ungdomens tid; den gamle fröjdas i minnet.

Högsommardag, då vinden står stilla på blänkande vatten,
solen han gassar i strand och barnen de bada i viken.
Göken sjunger ej mer, när lien går fram över ängen.
Nyslaget hö i lövklädda skak nu räfsas och bärgas;
smultron och mjölk, måhända en nysått och valstannad filbunk
väntar till kvälln det svettiga, hungrande, törstande slåfolk.

Fruntimmersveckan går in som damernas egen i juli;
namnsdag vareviga dag med portvin, kaffe och doppa -
rosorna stå i sin prakt, men falla mangrant för saxen:
Sara, Margreta, Johanna, Malena, Emma, Kristina
offras då rosornas skörd; det skönaste höves de sköna.
Almanackan spår regn; det regnar nog ofta, ej alltid;
när som det regnar likvisst, man samlas på societeten,
väljer till direktion och diskuterar programmet.
Nu skall det festas var kväll och spelas, lekas och dansas.
Dansas dock mest och hälst, ty nu har musiken kommit;
spelmän av första rang från den kungliga opran i Stockholm:
första fiolen är god, den andra dock fordom var bättre,
kontrabasen är bäst, klarinetten icke dess sämre,
men pianinot, gott folk, pianinot det spelar som ingen
fru direktörskan själv, en elev av konservatoriet,
fordom hon spelt för van Boom, jag tror på sextiotalet,
sedan hon spelt för sig själv, och sina närmsta förstår sig.
Väl! medan dansen går på därinne i höganloftssalen,
herrarne då, ej de yngsta likväl, de dricka sin pjolter,
eller de rulla ett klot i kägelbanan på berget;
damerna nere på bron de sitta i raderna långa,
icke de yngsta likväl, och vifta för myggen med kvistar;
myggen hör till, till nöjet som ormen i paradiset,
myggen är stygg, den sticks som bekant och hindrar att sova.
Hindrar? Ja men, ty i sommarnatten den ljusa i norden
vakas det skall, och skam den som sover för midnatt -
eljes I gören som jag: tan en lur, en grundlig på middan.
O! Du för ljuvliga natt, när äntligt i sängen man hamnar;
gustaviansk är min säng med bolster av sjöfågelsfjäder -
och man har nattlampan tänd att läsa en smula i bladet.
Slåss så en stund med myggornas frät, det förargliga följet,
drömmer sig in, tillbaks i vinterns mörkaste kvällar.
Sinnet blir tungt av tankarna kulna som hösten ...
Men så, när lampan släcks ut, är det dager bakom gardinen,
rödhaken sjunger alltren och fjärden den plaskar mot stranden,
högsommarsolen i norr, och nordost (halv-ost) har sin purpur
lagt i ett band som lyser och bländar likt strålande norrsken,
tittar i kammaren in! Det är dag! Då går myggen till vila!
Och du somnar med soln, med soln i ditt tröttade öga.

Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken;
allting står visset och torrt, förfallet, dammigt och kvalmigt,
hettan oss pressar till sömn och flugorna sticka en vaken,
dalierna sloka på stjälk och astrarne digna mot jorden...
Brunnarne sinat ut och marken har spruckit av torkan...
Då rullar opp uti ost de tornande blåsvarta åskmoln,
blixt bröstar av! Det blir tyst en sekund! Och det mullrar och rullar,
manglar och ranglar! Och så med en knall utav grova kanoner
fönsterna skallra av skrälln och spjällen de dallra i skorsten.
Åskregnet öser nu ner ur svartblåa molnen i zenit,
byarne blåsa så barskt på de piskade fjärdarnes böljor,
mänskorna fly uti skjul, de stänga då dörrar och fönster,
fåglarna krypa i lä av de ristade björkarnas stammar,
fiskarne sänka sig ner förskrämda till djup och till grynnor ...
Då är det bardalek uppi luften, på jorden, i vattnet;
sedan så lugnar det av; likt krutröken efter bataljen
molnen de rulla sin kos, det blir klart, det blir stillt i naturen,
solen begynner igen att lysa, att värma och bränna.
Rötmånan dock, trots hetta och allt, har sina ljusare punkter -
andjakten öppnas igen, och bärtiden börjas med körsbär;
släpärter föras till torgs och så kommer färsker potatis.
Ih! vad det sockret går åt när syltningen börjas i köken;
flugpapper köper man in, men flughåven sys i familjen;
barnen de hålla kalas, ricinolja hämtas från staden;
koleraryktet går löst så visst som amen i kyrkan;
alla nu hålla diet, men herrarne hålla sig konjak.

Så blir det kuttrarnes tid, det kungliga segelsällskapets!
Och när ett skallande rop går vitt att eskadern har kommit,
då skall man sopa i saln; direktionen träder tillsammans.
Societeten ger nämligen bal för flottans offcerskår...
Då säga gubbarne pass och jämka sig ner på kastellet;
drickande prata de strunt och minnas hur de varit unga.

Liksom en eftersläng på en bal så kommer augusti.
Eftersommarn bär frukt på försommarns avfallna blommor;
rågen står redan i skyl och vetet det gulnar så varligt,
Erik han löfte med ax och Olof han håller med kaka,
Larsmässan kommer med päron i år men ej av de fina;
astrakaner man ser på gångarne likvisst som fallfrukt,
hallonen höstas alltjämt, meloner och läckraste gurkor;
gurkor det är ju min frukt, min livfrukt må jag bekänna;
själv jag har odlat dem bäst och lägger dem in uti burkar,
burkar av blågrönt glas från ett halvstops rymd till en kannas,
köpta från Kosta bruk, jag tror att bon är vid Munkbron.
Hasselnötter man ser på buskarne börja att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.
Nu ränna svamparne opp som ogräs efter ett höstregn.
Svamparne ätas väl bäst som färska men kunna ock saltas -
Stopp! ty nu vända vi om till augusti, augusti månsken.
Fyrverkeriet hör till regattan med lyktor och facklor.
Ja, mina barn, mina barn - här stapplar ju gubben på målet -
sommaren lider till slut och kvällarne börja att skymma;
komma så mulna dar, man sätter sig inne och fryser;
och går man ut, man kliver i smuts, i sörja och väta,
sinnet blir argt och tungt och saknaden kännes i förskott.
Och ser man på, hos gammal och ung det vaknar en längtan,
längtan till stan, till hemmet, till krogen och saknade vänner...

Så är då sommaren slut, och man skiljes med vemod från landet
som från en sällare tid de lycksaliges öar och hinder...
Treuga Dei, Guds fred, i naturen har lupit till ända,
fejdrätten börjar igen, med kivet, nitet och mödan:
allt som är skönt och .är ungt blir kort likt sommarn i Norden.

Skalden

Ordningen är nu hos mig att tala ett tal invid bålen:
osökt jag bringar ett tack till notarien som sjungit om sommarn.
Självvalt ju ämnet är, jag väljer då - hören, go herrar,
kärleken väljer jag först, dess himmelska fröjder och sorger.
Eros, den äldsta av gudarnas ätt, den yngsta av mänskors,
Eros, det himmelska barn, som föds när en man ser en kvinna,
född av en blixt som mötte en blixt ur ett ljungande öga,
född uti fejder som slöts i famntag för evigheter!
Eros min sång! I moll och i dur, i moll för det mesta!

Chrysáëtos

Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur, som skall dö,
eller hålla kråkorna bal?
Vad vänta de bråkiga kråkorna därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de, och vänta att dager blir ljus.

Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta ...
Nosarne heta och torra ...
Nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.

Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
vid nattvindens sorgemusik?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!

Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
men marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysáëtos är död!

Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Crysáëtos är död!

I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt...
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt...
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns...
Han öppnar lådor, skåp ocb skänkar...
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar...
Till sist han stannar i tamburn.

Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa...
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!...
Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!

Tag upp! Tag upp! Har du spår?
I skur och i ur han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur...
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind,
han är blek om sin kind
fast pulsarne gå!
Gå på!
Gå på tå,
eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör,
om du ber,
när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,
min son?
Se, himlen är svart
som ett plån
utan skrift,
som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi!
Håll ut eller bli!

Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå...
Här vakna minnen, hjärtat blöder...
här arm om liv med henne plägade han gå,
När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner:
väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!
Chrysáëtos!...

Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång...
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång...
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!

Sommarafton... Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!

Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!
Medan minnena yra...

Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck...
han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut,
ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.

Förbi som en sårad val,
går ångarn, flåsande stenkolsröken,
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.

När soln går upp... När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.

På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna – – –
Det gick som de hade spått!


REVISORN.

Turen är inne hos mig, men vad jag arme skall sjunga ?
Eros, allhärskaren, talt, då höves oss andra att tiga;
sorgen, sin sorg har oss sagt vår skald i tårade metrar.
Sångarstrid jag ej valt, min giga den är ingen lyra;
därför berätta jag vill en dröm som jag drömt – vid mitt skrivbord.

Jag drömde. Jag drömde att jag var en krympling
och satt uti ett rum som nog var mitt...
Vid lampans röda sken jag såg en krets
av mänskor, som jag trodde känna.
Jag stirrade på lampan, men mitt vänstra öga
en man vid pianinot såg;
han spelade, men ej en ton jag hörde,
jag endast såg på deras ansiktsdrag,
som hörde på, hur dessa skiftade
i harmonier mörka, skrikande,
men den som spelte såg jag blott från ryggen,
och hur hans huvuds skugga rörde sig
på noterna han hade framför sig.

Och noterna jag lade märke till:
på avstånd deras svarta kryss och bågar
sig slingrade ihop till ansiktsdrag,
som liknade fullkomligt mina gästers.
Ju mer han spelte, desto flera mänskor
jag såg i rummet radas opp
på stolar, soffor, bord och hyllor!

Nu blev det kvavt, och någon öppnar dörren,
först till tamburn, och där var mörkt;
sen öppnar någon annan ut till farstun;
och där brann gasen, vitt men matt,
och sken på golvets svart- och vita rutor
som liknade en schackspelsbräda.

Därbakom slingrade sig trappans snäcka
med ledstång av mahogny, rätt förbi
det smala farstufönstret mitt i fonden,
I trappan stod en hög och smärt gestalt
orörlig, mörkklädd, tätt beslöjad;
hon lutade sig ner som böjd av sorg,
begrundan eller djupaste förtvivlan...

Mitt öga skärpt av lusten till det nya
nu tränger med sin blick igenom farstufönstret...
Där ligger gården mörk, men över den
på andra sidan syns en upplyst våning...
Damastgardiner, lyxartiklar, dyra möbler,
och matsal med ett präktigt dukat bord,
blott två kuvert, men allt av silver,
det mindre tillbehöret var av guld;
peoner och syrener i japanska vaser,
serveringsbordet dignade av allt
vad hav och skog och trädgård alstra;
men ingen mänska syntes till.
Min blick, som trängt ditin, blev till en tråd,
och på den tråden drogs jag efter,
jag, hela min person, jag själv,
och var på ögonblicket in i våningen!

Jag stannade i matsalsdörren, bländad,
men rädd som om jag gjort ett inbrott.
Jag såg på mina usla kläder, på min gestalt –
och mina kryckor...
Skadskjuten kråka tyckte jag mig lik...
med benen slängande inunder vingen.
Jag skämdes så jag grät...
En dörr slogs opp och från salongen
nu en kvinna trädde ut; och det var hon från trappan...
Men brudklädd, strålande av ungdom,
av skönhet, godhet, barnsligt självbehag.
Hon räckte handen, sägande med blicken:
nu är du min, och jag är din.
Jag föll på knä och kände i ett ögonblick
hur usel, hur ohjälpligt usel som jag var.
Ovärdig att av kvinna älskas.
Hon log och bjöd mig stiga upp.
Jag reste mig, och tänk, där stod jag ung,
och frisk, ej mera krympling!

Har du av lycka gråtit, överlycka,
då själen sväller ut, förstoras
och sänder tacksamhetens känslor ut,
oändligt ut, långt bortom stjärnorna,
och längre, ty där finns ej gränser?
Nåväl, jag satt vid bordet med min brud.
Allt var mig till behag, och ord och tankar
vi födde hop och buro fram,
jag fann mig gnistrande av kvickhet,
ibland vi lyfte oss på tankens vingar,
ibland vi sökte djupen, sakens kärnor;
värld och natur, de dunkla mänskoöden
vi tolkade som ur en öppen bok...
Det var ett bröllop där två själar vigdes...

Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång,
min hand ej längre kunde styras,
och jag grep det röda bandet tanklöst, utan ondska...

Men då, med ett, förvandlades min brud,
ett ansikte så grymt som väl Gorgonens,
där varje linje blev en liten orm,
hon visade när masken kastats,
och med en röst, en nattvaksröst hon väste:
”Jaså, du är en sådan, en pedant
som kritiserar när du skall beundra?” –
”Nej,” svarte jag, ”men jag dig vill fullkomlig,
och syns en fläck, jag vill den taga ut.”
Och hon: ”Du fläckuttagare, gå hem till ditt,
behagar jag dig ej, så får jag andra!” –
”Högst sannolikt, gå bara ner på gatan!
Där får du många andra, aldrig mig.”

Nu började en ordstrid utan ände,
och ej den ena fattar vad den andra vill;
ett stormgräl utan mening, utan syfte
sig spinner ut och artar sig till strid...
Jag tyckte att vi grälade i dagar, veckor,
ja åren gingo, ljusen brunno ner,
och soln gick upp och månens skiften
så fort varandra följde som sekunder...

Ibland jag vaknade, men somnar genast om,
och drömmen började igen som grälet.
Vi stredo slutligen, och sen vi gräto
så bittert över vår förnedring...
försonades och smektes, svuro kärlekseder,
och så vi grälade igen och stredo...
Då skrek jag högt: ”Finns intet slut,
finns intet slut på detta helvete?”

Det fanns ej slut; och varje natt förnyas drömmen,
som blivit mig liksom mitt andra liv!


KOMMINISTERN I SKÄGGA

Trampande trampade spår jag följer den goda notarien,
endast en lärling jag är av vår skaldekonsts vördade fader,
Stjernhjelm, som först och som bäst har sjungit på renaste svenska.
Uti hexameterns gång, den sexfota klassiska versen,
teckna jag vill två bilder i smått ur den svenska naturen.

Rågen ryker

Rågen ryker i morgonstund och på böljande axen,
sunnan hon brisar så ljum, små kårar vattra på ytan;
liksom av mjöldamm en slöja där står och vaggar för vinden;
blommornas bröllop den blygsamt har dolt som Jupiters famntag
doldes i moln – och det årliga undret nu sker i det dolda!
Dovt som av ugnsvarmt bröd sig sprider i morgonens brisar;
endast en susning, en skälvning har gått genom rasslande stråen;
så blir det stillt; och när slöjan dras ifrån gungande grödan,
hemligt det hemliga skett, men undret det röjes i tecken.
Guden den godes gåva är bröd; ini rågblommans skärmfjäll
skönja du kan ju dess gagn, det nämns signatura rerum;
skurna av konstnärshand de nättaste små modeller
hänga ur blommorna fram och visa oss bagarens redskap.
Ugnsraka, spade och nagg, med kavlen, viskan och kniven...
Detta ett barn mig har lärt, jag begär ej tros av de stora.
Åkern har intet hägn, den ligger ju öppen i marken,
utsatt för flygfän och kryp samt maskarnas härjande skaror.
Vem gav väl grodden dess skydd, vem värnar strået i växten?
Ogräset just det är till att fördriva det skadliga fratet:
sänghalmens dövande lukt, kamomillens kryddiga dofter,
surkullans vidriga stank, den giftiga blåsporrens dunster,
prästkragen själv, och blåklinten, sökta till midsommarskransar,
lönnliga krafter de ha, ty aldrig de röras av yrfät.
Alltså den fridlysta säd av de kraftiga örter är skyddad,
skyddad som kläder mot mal av den beska, den giftiga malört.
Men, när som råttor och möss samt sparvarnes strykande skaror
komma i härjande hop att röva på gärden och tegar,
kornknarren skrämmer dem bort med sin harskramlas skärande skrällar;
osynlig själv med sitt arp och sitt knarp han är känder av alla;
ingen dock sett hans flykt och ingen har sett när han kommer,
oflygger född, men flyttar likvisst som de andra om hösten.
Huru han flyttar, ej än de lärde kunnat förtälja;
osynlig för han sitt liv, försvinner och kommer tillbaka:
kornknarrn är gärdenas vakt, han ensam är åkrarnes vätte.

Ängsladan.

Gick du en högsommardag mellan blommande ängar och gärden,
långt ifrån gårdarnas hus, att söka de ensliga stigar;
över en gärsgård du klev som brakar tillsammans och skrämmer
zig-zag-bandad en orm, som rinner tillbaks i ett törnsnår.
Törnskatan strax flyger upp, hon schäckar, gäckar och gväar.
Skogsbrynet följer du åt, av ormbunkar kantat och enar;
kortsnaggigt gräs, en älvdans med svamp och en slåtterblomma;
kastar dig in på en stig med furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts och som slinta för foten;
myrstack vid går-tallens fot som en mila de byggt sig, små krypen;
blåbärsriset står mörkt som myrten; den vita pyrolan
blandar sig in lik orangens blom uti brudens krona. –
hackspetten hackar sitt hål, och grönsiskan högst upp i toppen
utav en mastträdsfur hon bygger på sviktande grenar;
skogsduvan ropar sin nöd som en kvinna ropar i barnsnöd.
Mäktig är skogen och mörk när som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarne stå där på rot, vid rötterna växer det smultron,
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda linnean,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.
Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
sedan de dyka ner, för att gömma i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar på botten av sumpen.
Villande vägen hör upp, som ett ljushav öppnar sig ängen;
blommande klöveräng, den doftar likt hallon och honung.
Väpplingar, röda och vita, av bin och av humlor besökas.
Ängen han sjunger. Stå still, och hör på sångarnes körer;
är det dig ej, när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?
Blomstersång, blomsterdoft blandas ihop med vinden till välljud,
fattlig allenast för den som löst sig ut från ett samliv
under förkonstlingens flärd och fötts på nytt av naturen.
Följer så renen du åt, vid diket bygger en lärka;
klövergärdet är slut, och ängsmarken sträckes mot hagen;
slätt som ett golv den ljuvliga ängd med aspar och ekar,
gårdsplanen lik, den ligger i hägn av källhagens gärsgård.
Ensligt där synes ett hus, ett grått, ej olikt ett tempel;
förhallen bär på det resliga tak av virke som grånat;
fönster ej synas där; där bo varken djur eller mänskor – – –
Ensamt det står för sig själv, av ensamheten en sinnbild,
där just du önskade bo, om blott du kunde bo ensam,
utan dig själv, jag menar, men ensam är du ej ensam;
jaget ju följer dig åt som skuggan följer sin herre.
Ängsladan är det, ja blommornas hus, det torkade höets;
och till ett sällskap hon fått den resliga mosslupna linden,
linden, det trolska träd, som fri ej trives i sällskap;
endast i parkens allé hon tvingas stå klippter och uppställd;
hög som en kyrkas kupol hon bildar tornet åt templet,
och ibland träden hon bär de skönaste löv likt små hjärtan,
hjärtan som klinga för vind’; och blomman ett strålkransat huvud
buret av vingarna två, när frukten skall falla till jorden.
Ängsladan, blommornas hus, som doftar av vårbrodd och klöver,
under sin gavel likväl hon unnat ett tak åt ett svalbo.
Ett blott, ett ensamt par, här dragit sig undan från vimlet,
älska och fostra de små, bekymra sig icke om världen.
Ängsladans gäster det är, de enda hon tål under taket.

POSTMÄSTARN

Eja, nu är det jag; hur skall jag arme mig reda?
Ej jag flygger är född, jag kryper varligt på jorden,
klättrat likvisst en gång så högt som ett tak på en lada,
lyddes till flöjelns sång, den var rostig, den liksom gubben,
gubben som sitter hos er och knarrar, tutar och joltar.
Alltså då utan pardon – – – om anspråk vill jag ej tala.

Flöjeln sjunger.

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans ...
han sjunger bara rakt på sak
vid nordlig vind ...
I frost, med rost-
igt gap;
skrap; skrap;
det är en drake
på en hake;
vassa tänder;
vinden vänder.
Vip;
rip;
lip;
lipa,
stripa
bladen.
Va sa den?
Tobaksbladen.
Ala;
mala;
snus;
kardus;
karduser
förtjuser
magistern.
Gardister;
sprit,
split,
plit
på baln!
Korpraln!!!
Mästarn,
tobaksmästarn
på lur,
ur,
ur,
ur,
ursinnig,
finnig;
irr, irr,
irr klirr;
klirrsporre;
orre,
rus,
sinkadus,
kris – – –
polis!!!

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans.
Han visar stundom mera smak,
vid sydlig vind.
Höst,
tröst!
Trösta mej!
Brösta dej ej!
Järn brytes,
ljus snytes.
Du hoppas –
du snoppas.
Draken
på haken
visslar,
gnisslar
tänder;
bänder.
Vicka,
vricka –
err, err, err,
spärr –
spärras?
förvärras
slit, slit, slit.
Än en bit.
Vänster, höger,
rostig, tröger,
norr och söder,
sorg och döder.
Lip, lip!


TULLFÖRVALTAREN.

Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
för det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne!
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens sång

Ih, ih, ih, ih, ih!
Var de vi?
De var vi!
Vi var de!
Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan,
lull-lull-lull-lull-lull –
var de vi?
Ihih!
Titta!
lullan;
den girar,
arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull!
Var de di?
Titta!
Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?
Dadda! – Dadda!
sjätt, sjätt, sjätt, sjätt,
sir’u, sir’u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa, sa, sa, sa nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!


SKALDEN

Gillet är slut, vår trefaldighetsnatt är lyktad i gamman;
kyrkårets helgfria del nu börjas ju enligt kalendern,
denna skall räcka till jul; mig synes det dock som en villa:
sommaren själv är en helg, en helg som varar i månar.
Vila från id och från strid, med gudstjänst i fria naturen;
söndagsfriden han rår i sinnet, och söndagsfröjden
njuta vi alla dar, så många som finnas i veckan.
Natten har flyktat, i går var det lördagsnatten;
vårsolen tändes igen, och sabbat ringes i fjärran;
ringe den in till vår helg, vår sommar, vårt lantliv i sämja!
Skiljas vi nu, så råkas vi sen, vi ses alla dagar.
Därför icke godnatt! Vi hälsa varandra godmorgon!

A Strindberg:

Välkommen åter snälla sol

Ur Trefaldighetsnatten. 

Barnen sjunger:

Välkommen åter snälla sol
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så får vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansar hela natten.

A Strindberg:

Fredens Johanna d'Arc

 

Din aska ströddes ut för himlens väder, 

Johanna d’Arc! -- och dock du lever än. 

Ett Domrémy blir varje hem igen, 

där franska kvinnor bära sorgekläder. 

De unga sönerna till fallna fäder 

av bleka mödrar fostras upp till män. 

Bland mödor mogna, minnesgode sven, 

och timra åter upp förödda städer. 

Bliv sansad, sedlig, stark, de svagas värn, 

ty rätt och frihet rå på blod och järn -- 

en annan hämnd kan ingen mor predika. 

Hell, fredens Frankrike, du ärorika! 

Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine, 

hon fyllt sitt värv, "Jehanne, la bonne Lorraine!" [1]

[1] François Villons trohjärtade uttryck.

C Snoilsky:

Med dubbelt nit och varmt intresse

 

Med dubbelt nit och varmt intresse 

hon njöt av sin romanlektyr. 

Nu var hon riktigt i sitt esse, 

ty dessa kärleksäventyr, 

som kommo kinderna att glöda, 

förmådde åter pånyttföda 

Julies bedårande Wollmar,

Malek-Adhel och de Linard,

ung Werther — han som led så gruvligt! — 

samt den berömde Grandison, 

som vi ej kunnat somna från — 

ja, allt var henne lika ljuvligt 

och kärt, ty hon hos varje man 

en likhet med Onegin fann.

Ur böcker riklig näring sög hon 

för exalterad fantasi, 

och mången sommarafton smög hon 

med sin "Delphine", "Clarisse", "Julie"

allen till skogens djupa gömma 

att där få svärma fritt och drömma, 

ge upprörd känsla hejdlöst lopp, 

själv rov för ängslan, mängd med hopp. 

Den sorg, som andras bröst förtärde, 

hon tog till förebild och skrev 

i andanom ett kärleksbrev, 

som utantill hon snart sig lärde, 

till honom, som i minsta mån 

dock ej var någon Grandison.

Poeter av den gamla tonen 

helst sågo, som man nogsamt vet, 

uti den handlande personen 

ett mönster av fullkomlighet, 

ty hjälten, vilken dukar under 

för ondskans makt och lömska funder, 

blev skildrad som en rik natur 

med snillrik själ och skön figur. 

I strävandet till idealen 

den ädles hjärta slog av mod 

och lust att offra liv och blod. 

Och ständigt slöt det med moralen, 

att blodigt straff är brottets lön, 

men dygdens krona evigt skön. 

Helt annat är nu mänskovärdet, 

och god moral en sällsynt gäst, 

ty brott och last — just sådant är det, 

som man i konsten älskar mest. 

Tack vare våra ädla britter, 

var ungmö, som vill anses vitter, 

ej svärmar för en ann lektyr 

än den excentriska "Vampyr", 

"Melmoth", bland hjältar ej den siste, 

den underlige "Jean Sbogar", 

"Juif errant" och vild "Korsar". 

Ett hopplöst vemod Byron visste 

att snillrikt dölja med en flik 

av egoism och romantik.

Jag härmed velat säga bara, 

att jag kanske på himlens bud 

bör sluta upp poet att vara 

och giva sångmön annan skrud. 

Från Febi höga rymd min kosa 

jag sänka vill till nykter prosa, 

så att på hederligt maner 

romanens slut sig lyckligt ter. 

Ej vart mig av försynen givet 

att skildra laster, skräck och brott; 

min uppgift är helt enkelt blott 

att återge familjelivet 

på Rysslands jord i lantlig fred 

och gamla goda tidens sed. 

I minnet vill jag mig försätta 

tillbaks till fädrens enkla dar. 

Om barnens lek jag vill berätta 

vid lind så åldrig, bäck så klar; 

om kärlek, gäckad utan skoning, 

om avsked, tårar och försoning, 

så åter tvister, och till slut 

med vigsel löses denna knut. 

Med skaldens pensel jag förgyller 

de minnesvärda ögonblick, 

då vid den skönas fot jag fick 

ge hjärtats känslor luft — idyller, 

som voro mig så kära då, 

men som jag nu har tröttnat på.

Ur Eugen Onegin (III:8-13)

A Pusjkin:

Födelsedag

Ber att få gratulera dej till dagen, Svante, 

den stora dag då du blir 52, 

- en blir ju liksom själv smått upprymd då, 

vid tanken på just dig, du välbekante! 

Trots åren som med tiden rullat på, 

den som hanterar mänskan som en vante, 

har aldrig Don Quijotes Rosinante 

dig vilse fört mot drömmar i det blå. 

Nej, bättre upp! Med blick för krassa fakta 

i ekonomisk fackhistoria, 

kan du dock vårens ljuvlighet betrakta

 

och sammanfatta pro memoria. 

Så låt oss njuta glädjens tårtor sakta. 

Som Bach sa: Soli Deo Gloria!

A Holmberg:

Död kärlek

 

Jag gick i går, där en gång förr vi drogo 

den stilla vägen fram. Bland vita blom 

och ljusa blad all vårens rikedom 

och alla blida minnen veka logo. 

Hur snart var allt förbi och bittert togo 

vi avsked från varann. Hur hård min dom 

i tysthet föll på dig. — Hur arm och tom 

du stod för mig, när mina känslor dogo! 

Jag vet det nu: Min var din kärleks dröm — 

min själ allena hade skapat dig. 

Och dock! Med blick än hård, än sorgset öm 

jag ser två ögon ständigt följa mig. 

Som tvenne stjärnor speglas i en ström 

mitt liv de evigt följa . . . Blunda, glöm!

S Agrell:

Jungfrurs anständiga friareval

 

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bekajad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

Blomsterliv

 

Den dunkla vätskan väller
i rötternas fina hår.
I stjälkens kedjade celler
den sakta stigande går.

I bladets massa spinner
sig vävnad, len och skör,
där böljemjukt den rinner
i slingor av fina rör.

Den levande saften strömmar
i hyllenas höljen opp
att väcka ur dunkla drömmar
det liv, som slumrar i knopp.

Så kommer den stora stunden.
Med ljummande morgonbris
det springer ur lätta blunden
i vaggande solguldsdis.

En dämpad orkester ljuder
i skogens välvda rum,
och sakta ett tyst den bjuder:
naturens mysterium.

O Hansson:

Jungfrun

Lätt du bärs, och ej ett dok fördöljer

linjens lek i afrodisisk kropp.

Kvällen sjunker, och din farkost följer

flodens höjning, flodens sänkning och dess vällustrika lopp.

Fagert luta strandens pilar

mot en våg, som sakta rinner hän;

där du vilar,

handens bräckligt bleka blomma slumrar

mellan slutna 

knän.

Förd av kransad farkost skall du glida

bort mot nattens, mot begärets rus;

snart du blundar vid en ynglings sida,

snart en buren dröms fullbordan slöjar dina ögons ljus.

Glid förbi oss, tills du hinner

lustens läger och en älskad famn;

kvällen brinner,

molnen färdas, jorden doftar, och du viskar Eros´ namn.

Mjukt du vaggas mellan flodens bräddar,

grenar smeka dina lemmars prakt;

ljusets avsked kring ditt huvud bäddar

bleknat guld, och fjärran flöjter tråna i arkadisk trakt.

Vindlös flyter flodens spegel,

vindlös rymden kring din pannas ro;

sidensegel

röras blott av färdens vaggning, och på däcket duvor bo.

B Malmberg:

På Vilhelmina-dagen - Vid resning av vård i Fjällbygden

 

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman: