I.
På sorggemakets svarta sammet
en solglimt faller från gardin,
i sneda strimman dansar dammet
som pärlorna i ett glas vin.
I stormande och hädisk smärta
en kvinna finns här dag och natt.
Ett guldskrin med en hjältes hjärta
hon tillber som sin enda skatt.
En liten flicka sammankrupen
på pallen dväljs vid hennes fot.
Det bor en sällsam glans i djupen
av dessa stora ögonklot.
Hon vänder sida efter sida
i boken, som till jul hon fick,
Blott någon gång från bladen ilar
en flyktig blick, brådmoget klok.
Så kyligt undrande den vilar
på gråterskan i änkedok.
Nu knackar det på dörren sakta:
försiktigt, tyst den låtes upp.
På tröskeln syns en man betrakta
med forskaröga denna grupp.
Utöver kragens spetsar skjuter
ett brett och tvärklippt, grånat skägg,
den svarta silkesstrumpan sluter
sig utan veck om kraftig lägg.
Sin hälsning med en hovmans vana
till damen sirligt fram han bär,
men något finns, som låter ana,
att det är han, som råder här.
Som svar han blott får tårefloder;
till flickan med sin bok i knät
han vänder sig från hennes moder
och kallar henne Majestät.
II.
Det är fest på Mälarstränder,
skott och jubel och trumpeter,
vinkaskader, äreportar,
nya tyska härligheter.
Nyss den myndigvordna drottning
förts högtidligt över torgen
steg för steg på vita gångarn
till den gamla Vasaborgen.
Blanka skådepengar regnat
bland de trogna Stockholmsborna,
och vid ingången till slottet
hästen tappat silverskorna.
Gråa murar halvt försvinna
bak brokad och draperier,
mellan kronor skimrar vasen,
styv av gyllne broderier.
Nu ej mer den bleka kärven,
som den stod på Upplands gärden,
men i rang med örn och liljor
känd och ärad över världen.
I den stora vida salen
under tronens purpurhimmel
högt hon synes, segerjungfrun,
ovan huvudenas vimmel.
Riksförmyndarne, de gamle,
lägga i den ungas händer
frukterna av tolv års bragder,
makt och skatter, nya länder.
Framför trapporna till tronen
rad av vita hjässor sänkes,
som en silverkrusad dyning
böjs vid strand, där vila skänkes.
Diplomatiskt och betänksamt
söka främmande gesanter
pejla varje blick, som strålar
under kronans diamanter.
De i sina pannor välva
ren latinska orationer,
där en hymn till Nordens Pallas höjs på alla smickrets toner.
Sluge statsmän, edra herrar
bedjen att sin oro kväva:
Tankar på ett baltiskt välde
ej Kristina föresväva.
Spetsen pennorna att skriva
hem till edra kabinetter,
att i afton Gustavs dotter
ger den bästa av baletter.
Vårdslöst där mot pelarn lutad,
skön och spotsk och missbelåten
står en yngling, vilkens hållning
föga anger undersåten.
bråkat har sin svenska hjärna
att till kvällens upptåg finna
rim, som än mot udden spjärna.
Amarant bak atlasmasken
efter honom blott skall spana,
stolt och fri och obesvärad,
skall han bära i sin ficka
gåvobrevet på ett härad.
III.
Där en bro är kastad över
bäckens smala silverband,
där går gränsen mellan Sverige
och den danska kronans land.
Bredvid pålen, blågult målad,
väntande en barnflock står,
deras trogna, svenskblå ögon
tindra under lingult hår.
De ha hört, att drottning Kerstin
skall förbi här inom kort,
men de tro ej, det är möjligt,
att hon far för alltid bort.
Varför skulle hon dem lämna?
Hennes namn är dyrt och kärt,
och en bön för hennes välgång
var det första, mor dem lärt.
Ha de ej för henne burit
en bedrövelse så stor
förra sommaren, då länsman
ut till knekt tog äldste bror?
Fick ej sedan far för skatten
släppa till den ena kon?
Att hon reser bort för alltid,
fatta ej de små vid bron.
Hela morgonen de plockat
blommor, röda smultronbär
för att visa drottning Kerstin,
huru högt hon älskad är.
Hör, nu rullar det i backen,
och nu syns ett moln av damm.
Kring den tunga guldkareten
skymta fjäderhattar fram.
Utur vagnen ljöd ett löje,
skärande och kallt som stål,
och en fru med mörka herrar
talte utländskt tungomål.
Vagn och ryttare försvunno
borta på den andra strand.
vid ett slag av kuskens piska
barnen korgen släppt ur hand.
Blommorna i landsvägsdammet
andades sin sista doft,
röda smultron lågo spillda
liksom hjärtestänk i stoft.
Drottning Kerstin, drottning Kerstin,
Sveriges famn nu sluter sig,
Sverige, där jämväl den minste
velat ge sitt blod för dig!
IV.
Vi blir i viskning varje ord förnummet?
Vi dessa smygande och tysta fjät?
På sin förvandling väntar här i rummet
ett stackars ensamt, jordiskt majestät.
På vissnad panna stora pärlor glida,
men själen är att släppa stoftet sen
och ryggar än för språnget i det vida,
som droppen skälver ytterst på en gren.
Och dock det bör ej kännas tungt att vandra.
sen lycka, makt och ära gått förut.
Du är så arm, Kristina Alexandra,
då skådespelet lider mot sitt slut.
Med klangen av ditt sista guld förstummad
vart smickrets flöjtton, dina skalders röst.
Nu dör av lejda främlingar försummad
hon, som sin tron haft rest i svenska bröst.
Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala,
hur ren man skiftar hennes egendom,
hur kardinaler lågt och ivrigt tala,
hur klockor ringa i det stora Rom.
Än nattens febersyn alkoven fyller;
se, hur de skymta i varandras spår,
allt från den höge med ett blodigt kyller
till glömda tjänare från späda år.
Och nu en landskapsbild -- med friska björkar
en fager åbrädd vid en liten bro.
Den andra strandens skugga djupt förmörkar.
Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo!
Ur skuggan vill hon åter över spången,
här hejdas hon av en osynlig hand.
Men hör den ljuva, underbara sången,
som klingar från den ljusa, gröna strand!
Nej, detta är ej någon dröm. Vem vågar
att sjunga utanför, trots strängt förbud?
Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar
den döende, vad det väl är för ljud.
En nordisk studiosus blott, de svara,
som vilat sig på trappan här helt kort,
sin morgonpsalm han börjat sjunga bara,
men om hon vill, han strax skall visas bort.
»Han stör mig ej, han stanna må!» hon säger
och sjunker vaggad av den enkla ton
med sluten blick tillbaka på sitt läger.
Vad det blev ljust! Hur kom hon över bron?
De röde präster viska med varandra
och fatta forskande en kallnad hand.
Vid svenska ljud Kristina Alexandra
förts över bron till obekanta land.
