Nattligt delirium

Drick mig till blott en minut.

Lyssna ett ögonblick,

kyss min bleka trut,

ge mig en cigarett,

ta det ganska lätt,

knappast vi hinna

mötas, förrän

vi skiljas igen.

Be för min fattiga själ:

au revoir - icke farväl!

Fly nu inte bort från mig,

för jag är en dåra,

si de äro ganska svåra,

och de vilja taga dig.

Sju feta år ha förrunnit,

och många slantar försvunnit.

De magra fåren komma nu.

Ullen ha de redan tappat,

litet magert gräs de snappat.

Nu när jag vill bli en fin fru,

den finaste och flottaste i staden,

är det synd att alla slantar gått -

och vad har man fått!

Ingenting. Lektyr

för alla. Hela världen.

Husmodern.

Många små bestyr

i fickformat,

pommes frites i flottyr

på stora fat,

och andra rätter av vardagsmat,

serverade och gratinerade

och ganska bra placerade,

inte har jag varit lat.

Hör nu på, min vän,

ge mig en

klänning av blankt svart siden,

du vet en sådan som tiden

inte redan nött.

Och så - för denna enda natt -

en liten chic och stilig hatt.

Är du trött!

Vänta.

Jag såg en trevlig jänta

med så vackra skor,

å, jag tror

jag måste ha precis desamma.

Herre Gud, jag glömt - jag är ju mamma

närapå.

Nå, låt gå,

ge slantarna till Beata,

jag skall inte tjata.

Återstår mig då

endast två

eller tre, fyra, fem cigaretter,

snapsar, flaskor med etiketter.

Ja, förlåt, jag glömde att jag blivit tung

och inte längre är ung.

A von Krusenstjerna:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Livets växlingar

 

Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.

 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.

E Sehlstedt:

Detta är Jonas Andersson

 

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 

Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 

Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 

axla jag skulle som han och manus prensare och låta 

gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 

Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 

Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 

född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 

Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 

såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 

Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

A Engström:

Strandvrak

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky:

På Josef-dagen: Si, drömmaren kommer där

 

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Bord över ända

Är du galen efter karlar,

jag dig dock försvarar,

som du vore ren och hel.

Sorgen har sin del.

Min är inte ringa.

Om du dig kan svinga

ledigt till din musa

utan att dig rusa

får du snart en slant av gull.

Men du är ju ständigt full

av din stora oförrätt.

Tag och sätt dig på en stol.

Hör hur tuppen gol

nu för tredje gången.

Lyssna ej till sången!

Då så går det galet,

slut med skönspråkstalet.

Redan sluttar bordet

rent förgjordat.

Tag en klunk ur glaset.

Hör på kraset

när ikull det slog!

Stackars huvud, nog!

Rika knölar

äro dyuppfyllda gölar.

Jag kan inte hjälpa

att jag ville stjälpa

allt omkull.

A von Krusenstjerna:

Nattligt besök

 

En filmdirektör i Stockholm hade natten till i dag 

följande sällsamma upplevelse. 

Mitt i natten vaknar direktören. 

Någon ryter ute i hans hall. 

Vad är det för en bandit som stör en 

ansvarstänkt person i detta fall? 

Hembiträdet smyger in med brickan. 

Direktören gormar i sitt dun. 

Det är en björn som, säger flickan, 

vill ta en bild av direktörn och frun. 

Det blixtrar till i direktörens hjärna. 

Vad ska den brukas till, han brister ut. 

Den ska säljas till en björn i Särna, 

som aldrig sett en direktör förut. 

Ut härifrån förbannade gorilla! 

Jag kallar på polisen, satans björn! 

Omöjligt, svarar björnen stilla 

och sätter sig på direktörn. 

Och så väcker vi det lilla livet, 

ropar björnen hurtigt strax därpå 

och killar direktörskan med stativet, 

tills hon blir nästan azurblå. 

Stilla! Stilla nu! Och skratta duktigt! 

Annars slår jag ihjäl er med ett bord, 

viskar björnen milt och något fuktigt 

ur ögat sipprar fram vid dessa ord.

18/3 -53

S Dagerman:

Putin är en pajas nu

Efter det ryska "valet", den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 

Putin är en pajas nu,

när kulissen går itu,

kritvit med en knallröd nos

och kind av pulvermos.

Putin är ett dåligt skämt,

vinner gör han ändå jämt,

åtti, åttisju procent,

nej, inget nytt har hänt.

Yulia Navalnaya

vore någonting att ha!

Andra kandidater med

om de fick va' i fred.

Men förgiftning, fängelse

måste de ju räkna me'

om de inte ser exil

som riktigt värdig stil.

Putin är så himla feg

att han inte tar ett steg

mot en sann demokrati

där pressen får va' fri.

Putin är en skum figur,

ränderna går aldrig ur,

gammal KGB-agent

tror ingenting har hänt.

Nu ska Rysslands storhetstid

bli en stalinistisk frid

efter fosterländska krig

med rustning vämjelig.

Fan ta sina egna nu,

clownnäsan är för sju,

stor som attan, rädisröd 

med smak av pest och död.

Putin, Putin, gamle dräng,

du ska se att du får däng

innan du går upp i rök 

vid något kuppförsök.

A Holmberg:

År har jag levat ettusenelva

 

År har jag levat ettusenelva

och ännu är jag vid full vigör,

men då nu folket gör trolltyg själva,

då tror jag mest att jag tar och dör.

H Hamilton:

Jungfrufödelsen förklarad

 

K G Hammar tillägnad till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024.

(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem

vi fattar äntligen

att vi lät lura oss av strunt

hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!

Ett under kan ej ske.

I varje fall kan inte Gud

rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,

en ökänd Gabriel

som fader var till detta barn,

det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,

gudomligt vis och klok.

Och det är vad man vill få sagt 

med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem

vi något snopna står,

för att vi alltför länge trott

på "Jungfruns" dumma lögn.

A Holmberg:

Tidningssättaren vid sin stilkast (Yrkesvisa 3)

Jag är en herde, som vallar getter.

Etthundratusen i rad jag sätter 

och skickar magra och skickar feta 

på pappersängarna ut att beta; 

små svarta kräk 

med bly i käk. 

Nu låta de sig så tama fånga,

men släpp dem bara att slåss och stånga, 

så ränna de hela världen kull 

och bucka bulor i månget hull. 

Nog stänger jag dem uti min kätta. 

Men andra vilja i band dem sätta. 

Å, mina getter ha ben som vindar, 

de hoppa över staket och grindar! 

Det finns ej ort, 

ej mur, ej port, 

ej slott så högt eller tjäll så ringa, 

där de ej muntra på bete springa; 

det är knappt möjligt att säga vem 

som icke stångats en gång med dem. 

Ty mina getter ha eld i hornen, 

de blänka rätt som en fyr i tornen, 

och där de springa, där lyser strimman 

som dagens solsken, i midnattstimman. 

Beror allt på 

vad mat de få. 

De äta tankar, som snillet föder, 

men ofta nog man med drav dem göder, 

och stundom mjölka de rikedom, 

men stundom lämna de stävan tom. 

Där flödar långt i den öde ljungen 

en silverkälla, ur djupet sprungen; 

där råder Sanningens kloka flicka, 

och giver hon mina getter dricka, 

så få de märg 

att bryta berg. 

Men ack, det händer visst icke sällan, 

att lögnen blandar sitt gift i källan, 

och då så bitas de som en mops, 

och vargen äter dem till kalops. 

Nu kommer pojken, så svart som tattarn, 

med manuskriptet ifrån författarn. 

Ut, mina getter, från bås och kätta! 

Nu ha vi nyheter att berätta. 

Vad ryms ej allt 

i en tidnings spalt!... 

Bah, nu är intet, som lönar mödan! 

Det är annonser, som slåss om födan... 

En liten fröken har tappat skon, 

och en skogsskövlare gör cession. 

Det där går bakåt, liksom en hummer; 

men vänta, vänta, i nästa nummer, 

då få ni springa i kapp med tiden: 

han travar fort, han är väl beriden. 

Ut, ut, små troll! 

Läk ut, mitt såll! 

En tidning vet ju allt det som händer 

och inte händer i alla länder. 

Men kära ni, byt ej plats med å, 

och tryck ej si, när du menar så!

Z Topelius: 

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Cæsar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Järnvägskonduktören (Yrkesvisa 2)

Brr! 

Beständigt droskor skramla! 

Väntsaln är ett marknadstorg. 

Herrar med cigarr sig samla, 

fruar med sin äppelkorg, 

jungfrur med sin kaffepanna, 

dadda med sin lilla Nanna, 

medan Calle satt sig bred 

på sin halva smörgås ned. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Upp med dörren! 

Klar maskinen! 

Var tar sin, så tar jag min; 

tjocka frun i krinolinen 

pinar sig i vagnen in. 

Alla sig mot fönstren sträcka, 

Calle mutas med en knäcka, 

Dadda sjunger lulli tuss, 

pappa får en avskedspuss. 

Klockan slår,

tiden går,

var sekund är här ett år.

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Allt är märkt, som det skall vara. 

– Åh, här sitter man galant! 

– Se om elden, kära Clara! 

– Lycklig resa, söta tant! 

– Hälsa faster! Skriv med posten! 

 Akta gurkorna för frosten! 

 – Se, där kom herr Luns för sent!

– Vänta! 

– Kan ej. 

– Sapperment!

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Piii ... Nu rörs den långa raden, 

tung liksom en Noaks ark. 

Som ett moln försvinner staden; 

där är ju vår gröna park! 

Hör, Vårt Land sjungs på balkongen, 

men i skenans dån dör sången. 

Vågor i vår glada sjö, 

vackra minnens stad, adjö! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Detta får var dag jag höra, 

arme järnvägsstyrman, ack! 

Ständigt röra, föra, köra, 

pick och pack och snick och snack. 

Tålig kliver jag på steget, 

tittar i var vagn så eget, 

som en stum och hövlig björn, 

knipsar av biljettens hörn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Och så rulla vi i världen 

ständigt bort i samma spår; 

två minuters halt på färden, 

tills en smörgåsrast man får. 

Mumsa fort! Man åt sig raffe

munnen full med kokhett kaffe. 

– Var är Calle? – Han slapp ut. 

– In med huvudet förut! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Skogarna som getter springa, 

bergen lunka oss emot, 

åar under oss sig slinga,

sjöar bölja vid vår fot. 

Bort fly broar, gårdar, grindar, 

telegrafens tråd sig lindar, 

buktande från stolpens stam, 

i en vågig linje fram. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Nu är ett parti vid hamnen,

visselpipan ljuder halt. 

Vänner stå med öppna famnen, 

kyssar smälla överallt. 

Calle ruskas upp ur luren, 

och på mormors armar buren

vaknar Nanna, röd om hyn,

vid en pepparkakas syn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Jag allena får ej vila, 

ingen trycker här min hand, 

ångan visslar: ila, ila 

till de obekanta land! 

Tiden tröttnar ej i vingen, 

världen väntar här på ingen, 

skenan rasslar, tendern gnyr, 

och mitt liv med röken flyr. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år.

Z Topelius: 

Schakaler

 

Trumans tal har utlöst krigspsykos i USA. 

Dimman står tät över dalen, 

röd av cigarrök och blod, 

och schakalen, vår broder schakalen, 

skäller kring dödsrikets flod. 

Soldaten har snart ruttnat färdigt, 

svept i sin trasiga rock, 

och långsamt öppnas och värdigt

kanonrörens ögonlock. 

Rätt länge ekade skriken. 

I dimman kring människans stig. 

Med nosen lyft över liken 

ryter schakalen om krig. 

Med blanka och hotande yxor 

en skojare står och en skälm: 

Äran i blodiga byxor 

och makten i sedelklädd hjälm.

14/3 -47

S Dagerman:

Nunnornas hus för världens dårar

Hos de gästvänliga systrarna av Jesu Heliga Hjärta

Calle Casabermeja augusti 1934

Jag är i fängelse.

Och själva luften, balsamiskt mättad

med en unken stank

från dålig andedräkt och från kvarteren,

där Malagas fattiga vältra sig i dyn,

är fängelsets.

Framför mitt fönster står ett galler

ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.

Om natten gnistra stjärnorna,

karusellerna snurra,

musiken knastrar.

I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas

och Andalusiens underligt kluckande darrande sång

ljuder.

Den eggar, den stiger och sjunker i natten...

Men den är inte för mig

och inte för de andra sjuka.

Vi äro inneslutna i dessa murar,

inbakade under dagarnas brännande sol

och infrusna under nätternas frosskakningar.

Fängelset suckar, det fylls som en ballong,

suckarnas ballong,

som stiger högt över en utsvulten och 

livad värld.

Måtte den ballongen spricka!

Då skall svavel regna från himlen

och jorden bli grå under tårarnas aska!

A von Krusenstjerna:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

På Viktoria-dagen: Till Vittoria Colonnas minne

 

 

När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 

gick bort, som av den Högste det bestämdes, 

då stod naturen tigande och skämdes, 

ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 

se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 

Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 

men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 

Gudomligheten kan sig uppenbara; 

men blott vad stoft var har med döden pliktat.

 

Själv lever du, din ära bor i ljuset, 

och oförvansklig skall den evigt vara 

i vad på jord du verkat har och diktat.

Michelangelo:

Smeden (Yrkesvisa 1)

Puh! 

Bälgen pustar med suck och nöd, 

luften frustar i ässjans glöd, 

elden äter det svarta kolet, 

tången vänder det röda stålet. 

Puh! Puh! 

Gnistan springer i mörkret ut, 

syns en minut, buktar för vind, 

skämtar och brinner,

slocknar, försvinner; 

natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 

Där står smeden med blottad arm, 

skjortan sotig och pannan varm. 

Stålet gnistrar så vitt på städet, 

sprakar stjärnor som löv från trädet. 

Knack! Snack! 

Glöden kolnar och bälgen står, 

släggan slår... 

stål i min hand, vad vill du heta? 

Kniv att arbeta? 

Svärd att värna ett älskat land?

Z Topelius: 

De timmar, vilka konstfullt sammanväva

 

De timmar vilka konstfullt sammanväva 

en skönhet där vart öga har sin fröjd, 

de skola sist sig till tyranner häva 

och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 

minuter ger den vinterväder kallt, 

Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 

det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 

som flyktig fånge inom vägg av glas, 

all frukt man miste av det skönas krafter, 

det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 

i saft som pressas doftar ännu kransen.

W Shakespeare:

På döden bidar den, som jag har kär

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.

Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.

H Löwenhielm:

Stockflötaren (Yrkesvisa 11)

Den brusande älven bär skogarnas barn, 

de stupade furor, till sågar och kvarn. 

Jag vallar de villa, 

förskingrade stockar, 

jag måste dem drilla 

i kedjade flockar, 

och gossen gör båtar av strändernas flarn. 

Ut måste jag springa på sviktande bro; 

den rullande stocken är icke att tro; 

han sjunker, han svänger, 

han dränker den bäste. 

Jag hoppar och klänger 

från fäste till fäste 

och väter min byxa och tappar min sko. 

Den mäktiga floden förtörnas ibland, 

han tycker ej om mina kedjor och band, 

han sliter sin boja, 

han skingrar min flotta, 

och spillrorna skoja 

förutan all måtta, 

och där står jag redlös med staken i hand.

Men när jag munsjörerna stadigt har fäst, 

bär floden sin börda som starkaste häst 

och skjutsar mig gratis, 

till dess jag på stranden 

får koka potatis 

och sova i sanden 

och glömma min möda och må som en präst.

Z Topelius: 

Årets saga: Mars med sitt långa skägg

 

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Oppositionstalarne

 

Sällskapsspektaklet på Riddarhuset

den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan

uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek

en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,» sad Fredrik Boije.

»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?

Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér: