håll upp var dyrgrip, som beundran tål,
och spörj, vad jag av allt ger företräde,
- jag pekar avgjort å vårt modersmål.
Vad är allt guld, om än i gyllne dosor,
allt vad kulturen av faktorer har,
mot språkets underbara skatt av glosor,
vi lärt att stamma uti knät å far?
Om utomlands, långt hän i våld jag dvaldes,
- törhända längtat hem sen flera år -
och plötsligt hörde, att mitt landsmål taldes
av en flanör, den där å ströget går,
jag vet, det skulle liksom något brista
där innerst in, där granens susning bor,
och gjorde jag personen prima vista
å närmsta wivel till min du och bror.
Men ve den - dubbelt ve - som blir förvunnen
att göra våld å ärans hjältemål,
som vänder till det, brukar slang i munnen
och fräckt gör nordisk samtalston frivol!
Jag vet, om hos en sådan bröd jag bröte,
så långt ifrån att slunga titelband
jag sloge helst hans glas, att vinet spröte,
och tryckte aldrig vidare hans hand.
O Sveamål, du arv av gamla göter,
som dig med svett å läppen format ut,
jag svär en svordom, att vadhelst mig möter
gå inför, att du ej blir förd bakut.
I dagens larm, vid nattens stilla lyra
vill städse högt jag hålla min parlör,
och aldrig skall i mig man äventyra
en trogen målvakt och ett språkets rör.
