dess mer blir livet mig nära.
Ej bli mina ögon kalla,
ej tröttnar jag bördorna bära.
Jag känner den väg jag kan gå
och ändå står livet och glänser.
Jag vet var gränserna gå
och det, som är utan gränser.
Allt det som har gått mig ur händer,
jag lämnat det svårt eller gärna.
Dock ännu hur ödet sig vänder,
kvar är min personlighets kärna.
Hur ödet sig tedde förfärligt,
trots huggen av lönnmördardolkar —
jag lever och livet är härligt,
i seger, o liv, jag dig tolkar.
Två ting äro kvar, fast det skymmer
och allt synes svikta och gråna.
Det ena: trots hot och bekymmer
all världen med ärlighet håna.
Det andra: att veta och tyda
det hemliga tecken, som giver
att andarna lyssna och lyda
och allt som jag älskat förbliver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar