för vårens ömma dyrkan,
liksom en gammal ärrig soldat
som faller på knä i kyrkan.
Jag har slitit hund och grånat i hyn
under ruskiga vinterdagar,
men nu har våren kommit till byn
och ler ur knoppande hagar.
Det bränner en längtan i mitt bröst,
jag kan den aldrig döda,
Den ropar än med skälvande röst
i vardagens gråa möda.
Ur vedermödornas trånga dal
upp sträcker den än sina händer
från köld och mörker, bekymmer och kval
till skönhetens ljusa länder.
Nu ligger framför det skönas land,
där är oss gott att vara.
Nu grönskar åter vår karga strand,
nu samlas fåglarnas skara.
Nu blommar marken där jag får gå
medan sagan bygger i snåren.
Fast tung och grånad min själ ändå
evinnerligt älskar våren.
Så glömmer jag åter förakt och hat
för barnaglädjens under.
Hur skönt att leva ändå, kamrat,
i dessa knoppande stunder!
Ny ler min blick under buskigt bryn
som förr i förhoppningens dagar,
ty nu har våren kommit till byn
och ler ur grönskande hagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar