onsdag 31 januari 2024

Den tysta gläntan

















När jag var barn, jag gick en morgon hungrig
och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 
den svarta brödbiten jag fått till kaffet 
ej mättat mig, och till examensdagen, 
som snart var inne, inga skor jag hade: 
mig skulle alla titta på, som vanligt, 
och tycka synd om för att jag var fattig... 
Nu gick jag där — det var en vacker morgon,
men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 
och retades och låg i vägen för mig. 
Jag snubblade på stenarna i backen 
men reste mig igen i vettlös ilska 
och sparkade dem med min spruckna träsko. 
I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 
och deras klolikt böjda taggar revo 
i skadeglädje sönder mina kläder. 
Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 
och slet dem av — och kände ingen sveda, 
fast handen sårades till blods i greppet. 
Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 
där var så tyst, så tyst, och solens stråle 
föll lång och lyckligt leende mot gräset. 
Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 
jag ville vända om, men blicken fästes — 
just där som strålen föll — vid några späda,
knappt utslagna violer, och jag greps av 
den tunna doftens osägbara sötma.. . 
Jag satte mig i gräset, satt där länge 
och härmde med mitt huvud omedvetet
blomknoppens sakta vaggande för vinden. 
Det var som hade någon kysst min panna 
och alla gamla vackra ord om änglar 
nu logo mot mig, blåögda och goda. 
Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 
den rivna handen dölja som i blygsel. 
För första gången kände jag min hunger 
och min förnedring såsom något främmat, 
som något drömlikt, något föga viktigt.. . 
När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 
högt över grannens ljusa veteåkrar, 
men till den tysta gläntan genom tornet 
jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar