då skymningen skyggt föll på.
Då såg jag i sliten vandraredräkt
en man efter vägen gå.
Hans fötter blödde ur djupa sår,
hans kind var riven och röd,
men i hans ögon det brann en eld,
som tänd utav gudars glöd.
Jag sade: ”Vandrare, sätt dig ner
och unna dig sans och vård.”
Han sade: ”Gosse, ej stannar den,
som vandrar till Rosengård.”
”Men vandrare, natt häller mörker ner
och stigen är brant och svår.
På vägen till drömmarnas Rosengård
det hungriga ulvar går.
Men vandrarens blickar av jubel brann.
Han sade: ”Ej råd mig giv!
För blekaste ros uti Rosengård
jag offrade glad mitt liv.”
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar