i lustiga trettondagskvällen,
med narrens bjällra, ulvspegels kask
och kring skuldran den luddiga fällen.
Det binglar och bånglar från tinnar och torn.
Ren glädjen med klockslagen flyktat.
Som eko av fallen jägares horn
hör jag sång av min ungdom, som lyktat.
Jag letat qvinta essentia,
jag grubblat på tingens scientia,
tills jag mist både håg och essentia.
Så kom då med aftonstjärnorna du
väninna till vemod och vaka,
o melankoliens djupögda fru,
du grubblarns och enslingens maka.
Vi som båda slutat i fjärrglasen se,
och slutat med cirkeln dra strecken,
låt oss samma ljudlösa löje le
åt siffror, mått och åt tecken.
Ty vanitas vanitatum
är allt jag funnit till datum.
Och mörker människans fatum.
Se fröjd och förtvivlan som skrivna på vax,
du sett glömmas, o melankolia,
och de starkaste själarne mejas som ax
av slåttarens slipade lia.
Så låt oss då sitta och lyssna lugnt
på det enda evighetssvurna,
på mörkrets böljslag brusande tungt
ur nattens lutade urna.
Jag letat qvinta essentia,
jag grubblat på tingens scientia,
tills jag mist både håg och essentia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar