som sent av sorgsna famntag fötts,
och vilkas ungdomsår förötts
i salar utan sång, på gator grå:
i ständig skräck för spenamn och för hån
de lekplats fly, mot skolans skämt
de småle tvekande och skrämt
och drömma helst för sig i spiselvrån.
En levnad frätt av evigt gäckad dröm,
lik tiggarhand förgäves räckt
mot varje förbigående och sträckt
dock städs på nytt emot den livets ström,
som far förbi med allt sitt överflöd:
de stå vid rikedomens kant,
men lyckas knappast få den njugga slant,
som smulor skänker, aldrig hela bröd.
Sist dö de liksom övergivna djur.
Och slätas deras örngottsvar,
är hyrd den hand, som kudden tar.
Ett nummer strykes på en sjukhusmur.
Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner
en nött relik, som livet gav.
Sen - till en trång och oprydd grav
i kyrkogårdens namnlösa kvarter.
Den dunkla skrift mest liknar deras liv,
som man av tärd och håglös hand
ser ritad i en stadsparks sand
till tunga timmars trötta tidsfördriv.
Hieroglyfer om fördolda sår
stå tecknen där en kort minut,
och barn, som leka, sorglöst stryka ut
ett otytt chiffer om förblödda år.
Ensamma resenärer, sägen mig,
hur I er tunga färd förmån!
I evigt hemsjuke, som gån
besvikenhetens vassa törnestig,
min tankes sänklod aldrig kunnat nå
de dunkla djupen av er nöd.
Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd
kan ej ett styvbarns bitterhet förstå.
Och dock, när vinet skummar i mitt glas
och rosor täcka helt mitt bord,
jag stundom hör ett sällsamt ord
inom mig mitt i festens fröjd och ras,
ett ord till dem, som gå därutanför
och se till mina lampor opp,
som gå i saknad, utan något hopp,
till alla dem ett brodersord jag hör.
Ack, utifrån är vackrast varje fest.
Jag aldrig såg ett gästabud,
dit svårmodstankens mörke gud
med hjärtats ensamhet ej kom som gäst.
Då såg från ljusen jag mot gatan ner
och stilla log, lik en som vet
sin egen och de andras hemlighet,
och gav i tanken ros och glas till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar