Elsa Beskow 150 år: Puttes äventyr i blåbärsskogen

I skogen gick Putte med korgar två; 

han tänkte, han skulle dem fulla få 

av blåbär och lingon så rara. 

Det skall bli namnsdagspresent åt mor, 

och därför är Puttes iver stor. 

Men var kan väl bären vara?

Han sökte och sökte med stort besvär,

men ack, han hittade rakt inga bär,

till sist sjönk han ned på en stubbe.

Till tårarna var det ej långt igen;

då rörde det sakta vid Puttes ben:

Det stod där en liten gubbe.

Se så, kära Putte, ej ledsen var!

Vet du vad, jag är själva blåbärsfar

och är konung i blåbärsskogen!

Kom med, lilla Putte, och tag mig i hand,

så vandra vi bort till mitt präktiga land,

där blåbärsskörden är mogen!

Med käppen han rörde vid Putte helt lätt,

och Putte blev genast så liten och nätt

som självaste blåbärskungen.

Men allting annat så stort det var,

så väldiga kronor blommorna bar,

och stor som buskar var ljungen!

Och Putte undrar: »Hur ska det gå

att båda korgarna med oss få,

vi är ju mycket för korta?»

Men gubben visslar på ekorrar två.

De korgarna svänga på ryggen: se så!

I några skutt är de borta!

Sen vandrade Putte vid gubbens hand
igenom ett stort förtrollat land
mellan palmer som vaja för vinden.
När stora spindlar de träffade på,
fast artigt de hälsade, hände ändå
att Putte blev blek om kinden.

Snart kommo de fram till en lummig skog
och blåbärskungen så vänligt log:
»Välkommen hit in i mitt rike!»
Men Putte ropade häpen så:
»Där hänga i träden äpplen blå,
jag aldrig sett deras like!»

»Oj oj, kära Putte, så dum du är, 

förstår du då inte att det är bär! 

Men här ha vi hunnit min stuga!» 

Han ropar: »Kom hit mina gossar sju!» — 

Och framför Putte stå i ett nu 

sju blåbärspojkar och buga! 

Och blåbärskungen belåtet ler: 

»man säkert på utanskriften ser, 

vems pojkar det här kan vara. 

Nu, Putte, ska du dina blåbär få, 

er raska nu,mina gossar blå,

ni bruka ju vara snara!»

Och nu ska ni tro att det gick med fart:
De klättrade, skakade, rev, och snart
stod korgen till randen rågad.
»Kom nu och följ med oss», ropade de.
»så ska du så mycket livat få se!»
Och Putte var genast hågad.

Och Putte fick segla på stora sjön.

Av bark var båten och segel av lönn.

Ack, aldrig han förr haft så roligt!

Då kommer han plötsligt ihåg sina bär:

»Men var skall jag väl hitta lingon här?

här är väl inte nog soligt?»

»Jo vänta, Putte, ska du få se,

till lingonmor vi nu oss bege.

hon säkert ska lingon dig skänka!

Du måste blott vänta en liten stund,

tills vi fått oss tvätta om hand och mun

och laga att tänderna blänka!»

På åtta möss de satte sig opp,

genom blåbärsskogen i vild galopp
gick sedan den lustiga ritten.
När äntligen skogens slut de nå,
där syns en slätt av mossa grå
med en liten hydda på mitten.

Därutanför sitter med värdig min

en lingonmamma så prydlig och fin
med alla döttrarna sina.
De torkat lingon den hela dag,
de skola dem koka i honungslag,
men gnida dem först så de skina.

Och lingonmor säger vänligt så:
»Ja visst, kära barn, ska’ du lingon få;
så plocka nu snällt, mina flickor!
Men tag dem blott riktigt varligt ned,
och akta att ej ni får karten med!
Och inga kvistar och stickor!

När korgen står fylld med råge på,

ta gossarna lingonflickorna små
i hand och gå ut för att gunga.
I spindelvävsgunga av finaste slag
nu gunga de Putte tag på tag,
medan flickorna skratta och sjunga.

Då ringer det; och nu få de brått,

ty lingonmor bjuder på något gott,

på honungslingon så klara;

fast Putte aldrig förr smakat på

så gott som detta, han kan ej förmå

mer än två av lingonen bara.

Sen bockar Putte så djupt han kan

och tackar för allt, ty nu måste han

och blåbärsgossarna fara.

I stora skrindan de åka få.

Med händerna vifta flickorna små

och gossarna ivrigt dem svara.

Så viftas avsked med mössa och hand

och Putte lämnar blåbärens land

och den snälla blåbärsgubben.

Och innan han hunnit räkna till sju

är råttor och vagn försvunna, och nu

han sitter där åter på stubben!

Först tänker Putte: »en dröm visst det var!»

men båda korgarna har han ju kvar

med bären som granna skina,

så nog var den drömmen riktigt sann.

Och glad i hågen nu traskar han

mot hemmet med korgarna sina.

E Beskow: