Ur djupen

Det ofta hänt mig,
där fram jag gick
med muntert sinne
och sorglös blick

och drack ur nöjenas
fyllda krus,
vid tankejoller,
i känslorus -

att svagt där trängde
långt fjärran från
ett åskdovt rullande,
hotfullt dån;

att hest det väste
djupt under jord
i ilsket mumlande,
arga ord.

En sträng, som svirrande
sönder sprang.
En ton, som skrällde
med brusten klang

och slog sin skrattande
låt in i
min egen smekande
melodi. -

Och sådant hänt mig
varenda dag
och det vid syner
av vanligt slag:

då ut där strömmar
vid aftontid
ifrån fabriken
och dagens id

en lungsjuk ungdom
med blicken matt
och kinden gulblek
och flottigt glatt;

då furstepojkar
och knekt och präst
sig fräckt ha bjudit
till bondens gäst;

då silverslantarna
rullat hän
vid sabelskrammel
och hurraskrän. -

Nu sist jag stod vid
ett kantigt stup
och hörde mummel
ur mörka djup.

Det var en underlig,
blandad låt,
till hälften ilska,
till hälften gråt.

Och örat lade jag
tätt till jord
och hörde sällsamma,
dystra ord:

om herremannens
och folkets rätt;
om lag, som skipas
på eget sätt;

om stora tjuvar
som lösa gå,
då handklov lägges
uppå de små;

om vackert klingande
grevenamn,
som lotsar skurken
i säker hamn. -

Jag fram mig böjde
vid kantigt stup
och sänkte blicken
i mörka djup.

Jag tusen brinnande
punkter såg,
där vidsträckt dunkel
inunder låg:

den hatets ljungande
eld, som bröt
ur tusen ögon
och mot mig sköt.

Och nävar knötos
i raseri,
och mot mig rungade
hämndeskri.

O Hansson: