Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn,

som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller --
en kronans officer.

Stortidender för visso
den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
av gamle fader Lars,
bak den försvunne ryttarn
i tomma rymden bars.

Han redan är långt borta
liksom en skjuten pil,
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Av Skånes våta lera
hans dräkt är fullbestänkt,
ur Smålands gråstenshällar
hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
han nyss för livet stritt,
bland Sörmlands hala backar
nu brusar fram hans ritt.

Den forne nummerhästen,
av skum och blod betäckt,
tycks gripen av en iver
med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
och offrar glad sin hud
för att i morgon bära
till Stockholm Stenbocks bud.

Ja, vissten I det bara,
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
vad dessa hovar sade,
som dånade förbi!

För första gång på länge
göt marssol ut sitt gull
på Stockholms stad, då vakten
fick brått vid Södertull.
»Kurir ifrån grev Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen, 

halvdöda båda två.

Vid Slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtat brev,
som generalen lutad
mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel 

på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand av Mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Warschau,
då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter, 

den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalsisk underläpp,
och hela hovet tiger,
man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
en viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hovet
tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
en halvt avsvimmad man,
i tunga ryttarstövlar
med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala --
då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn,
den ädla fru sig reser
tr kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter, och hon står!

Hon vinkar -- och in bäres
en mäktig dryckesmugg,
där hög i drivet silver
kung Karl ses skifta hugg.
Det renska vinet pärlar
vid kannans blanka rand;
hon räcker den åt krigarn
med stark, fast åldrad hand.

»Som brav soldat, det ser jag,
er plikt I redligt fyllt,
av mig och av oss alla
I tacksamket förskyllt.
Tag detta som ett minne --
drick först er konungs skål
och låt oss sedan höra
er sändnings föremål!»

Hans läppar knappast fuktats
av druvans gyllne blod,
förrn till hans kinder strömmar
ånyo livets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
når lik en ängels stämma
den enkle krigarns röst.

»Den sista februari
vi med den Högstes makt
vid Hälsingborg i drabbning
vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
i flera tusental,
som närmare här skriver
vår tappre general.»

Den gamla Karlamodren
i tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
få fara hem med frid!»
Bland snyftningar av glädje,
i högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
hon liknar då sin bror. --

Därutanför kring slottet
ren mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
nu få vi hem kung Karl!»

Allt djupare på torget
sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
och äntligen han röjs,
av hundra armar fattad,
i luften strax han höjs.

En storm av frågor susar
i samma andedrag,
Envar vill veta mera
om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
att svara på förmått,
om Burensköld och Dücker
och om »geschwinda skott».

Och han, som budet bragte,
det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
vars make icke sports,
en sådan ritt ej heller
i mannaminne gjorts.

Från arsenalen dundrar
med jämna mellanrum
den åska, vilken världen
för alltid trodde stum.
Och alla hjässor blottas,
då segerfröjdens tolk,
s:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!»