han hade sin egen sed,
för fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
nu gäller att hinna med!"
Främst ville han gå var fara emot,
hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
så snart löjtnanten ropat:
"Hurra, mina män, framåt!"
Så lärde han in på eget vis
sin lilla käcka hop,
fördrog ej trassel och exercis:
"Tätt efter i fjäten, gossar",
det var hans kommandorop.
Och framåt såg han, han såg sig ej om,
när så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
det brukte han sällan varsna,
förrn mitt i striden han var.
Först då, när fiendens hop han nått
och börjat hugga och slå,
då såg han efter, hur flinkt de gått,
hans kära vasagossar,
hur nära de voro uppå.
Och hände då, att han kring sig fann
sitt hela kompani,
då var allt präktigt, då ropte han:
"Hurra, det var flink manöver,
nu äro vi herrar, vi."
Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
och kom han i strid förrn den:
"Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
nu blevo de efter igen."
Han förde, då kriget först bröt ut,
en trupp av femtio man;
den hade smultit ihop till slut:
med tjugu vasagossar
stod nu i hären han.
Men om med färre och om med fler,
det gav han ej akt uppå,
han följde sitt gamla krigsmaner:
"Tätt efter i fjäten, bussar,
nu gäller det fart, låt gå!"
Det var i striden i Virta bro,
den sista, där han var med;
på ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
de bröto mot stranden ned.
Där stod Tutschkoff med ett tusen man,
sexhundra blott hade de.
"I tre kolonner vi rycka fram",
skrek överste Fahlander,
"vem hinner främst av de tre?"
De orden hörde löjtnant Zidén,
vasserra, det märktes snart.
"Framåt", så ropte han, "flinka ben,
hurra, mina vasagossar,
karl den, som i dag har fart!"
Det var visst icke den första gång,
han ropat till folket så,
men aldrig hade i sådant språng,
så blint han tillförne rusat
mot fiendens hop som då.
Förrn någon annan till anfall kom,
tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft, och han såg sig om,
såg efter, vad hjälp han hade,
hur tappert hans bussar gått.
Han sjönk till jorden, han såg och såg;
det var som förtrollat, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
hans enda vasagosse,
de övriga såg han ej.
Kolonnen kom, den kom helt när,
han fäste på den sin blick:
"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?"
Förgäves, han såg platt ingen,
hans tålamod förgick.
"Nu rycka de andra i seger fram,
och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
nu blevo de efter igen."
Det hörde hans gamla korporal,
slog döende ögat opp:
"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
ej hövs att om skam här orda,
ni förde en tapper tropp.
Gud give att alla, som vi, ryckt an,
då vore så mången ej fälld.
Nu hava vi fallit till sista man,
ty den främsta var vasaflocken,
och på oss gav fienden eld.
Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
sen ni ropat en gång framåt;
men vi hörde er röst, och vi följde er,
och förr blev ingen efter,
än han stupat på ärans stråt."
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
där på blodiga sanden han satt,
hans anlet sken, hans sårade barm
steg högt i dödsminuten,
han svängde sin slitna hatt:
"Och föllo de alla för ädla sår,
förrn någon dem sprang förbi,
och voro de främst i sin löjtnants spår,
hurra, det var flink manöver,
nu dö vi som herrar, vi!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar