Konstberiderskan

Se vår sköna ryttarinna,
flickan av zigenarblod:
huru hennes pulsar brinna,
sprittande av ungdomsmod!

Växtens rundning, liljebarmen
skymta fram ur luftigt tyg.
Plastiskt skön är nakna armen,
blicken talande i smyg.

Munnen, skuld till hjärtans vånda,
vem ser väl på den sig mätt?
Glad jag gåve ett Golconda
för en stunds besittningsrätt.

Barnet utav solvarm Söder
övar ryttarkonster trygg;
Djärvt sin lilla fot hon stöder
emot Andalusierns rygg.

41

Springarn genom cirkus ljungar
och på länden dansar mön;
så en lotusblomma gungar
av och an på vreda sjön.

Andfådd, löddrig, fålen rastar.
vilken storm av bifallsrop!
Vilket regn av blomsterkvastar
från förtjusta männens hop!

Folk, bland vilka lyckans lotter
skiftats ut i ymnighet,
hylla fattigdomens dotter,
om vars stamträd ingen vet.

De, hos vilka hennes fränder
fåfängt tiggt en beta bröd,
ösa i den skönas händer
tanklöst av sitt överflöd.

Hon dem alla skall bedraga,
hämna sina bröders skymf,
både guld och hjärtan taga,
Nemesis, förklädd till nymf.