Jag mår som en prins! Ack, det känns så gott
att sjunka till hakan i doftande klöver,
kringfläktad av brisen, som skrynklar smått
det drömmande, mörkblåa sundet mitt över.
På himlen -- ett gränslöst hav av safir --
står solen re’n högt och brinner och blossar;
där nere vid stranden ses badande gossar,
där borta syns Kullen i dimmans skir.
Där pustar en ångbåt -- en rökig rand
betecknar hans kurs ibland jakter och skutor.
Nu samlas på däcket att hälsa land
sjösjuklingar, krälande fram ur kajutor.
Envar liten fröken blev vit som lärft,
då Kattegatt sprutade snö på »Ellida».
Nu har hon sitt Skåne på vänster sida,
och ögat är åter förnämt och djärvt.
Kanske någon skönhet är sömnig än ...
aj, aj, stackars liten, var natten så pinlig?
Upp med dig ur hytten, min söta vän!
Se, luften är klarblå och genomskinlig!
Du är som en utsprucken ros på nytt:
håll bara god min, förställ dig och låtsa
som du kunnat böljornas rullningar trotsa --
men laga man städar i frökens hytt!
Dock, doften från ängen är dövande,
och vågornas sånger så enformigt lika;
allt verkar tillhopa så sövande:
till slut flyta färgerna samman, de rika.
Mitt ögonlock tynger med ens Jon Blund --
det sänker sig sakta -- jag rår inte för’et!
Jag tror, det är vallmon i diket, som gör’et ...
farväl, sköna tavla, farväl en stund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar