Den döende krigaren

Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand,
de slagnas sista andedrag
ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och hav
och lugn var natten som en grav.

Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid;
hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få
hans sista avskedsord,
Ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
en hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland,
fast slocknande och matt.
på samma slätt, på samma sand,
helt nära där han satt,
En halvt förstelnad yngling låg;
han såg på honom, när han såg.

När kulan ven, när striden brann,
när bådas blod rann varm,
med vredens eld de mött varann
och prövat svärd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
nu höll den gamle kämpen frid.

Men natten skrider mer och mer,
man hör ett årslags sus,
och månen går ur moln och ger
den hemska nejden ljus;
Då syns en julle tätt vid strand,
en ensam flicka ror i land.

En fridlös vålnad lik, hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Dock mera milt med var minut,
för varje steg hon tog,
och mera tankfullt än förut
hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjärta visst,
han tycktes veta, vad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom,
som om ett bud hon hört,
så tyst, så lugnt, så visst, som om
en ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg, och ropte högt hans namn,
det kom ej svar igen;
Hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.

Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.

Vad sade väl hans sorgsna blick,
hans ord, ej tydda än?
Den tår, som ur hans öga gick,
vad mening låg i den?
Och när till flickans fot han hann
och föll och dog, vad tänkte han?

Var det för hjärtats frid kanske,
han höjde än sin röst?
Var det en bön, han ville be
till ett försonligt bröst?
Begrät han mänskans hårda lott
att plåga och att plågas blott?

Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var;
o, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.