Inledningssång

Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i af mitt unga vin,
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.

Jag tröttar ingen utöver höva
med tomma foster från drömmars hem;
jag sjunger endast vad jag fått pröva
med mina sinnen, de sunda fem.

I moget kloke, I översluge,
er har jag föga att bjuda på!
Du varma hjärta på tre och tjuge,
du vet jag säkert skall mig förstå.

Kom du, som spritter i varje fiber
och ej är vän av att skräda ord,
följ mig till Brenta, följ mig till Tiber,
om det ibland känns för kallt i Nord!

82

Hesperien heter det paradiset,
där aldrig sommarn tar något slut,
och ingen knarrig kerub med riset
de sälla syndiga jagar ut.

Ja, låt oss vandra, ja, låt oss ila,
från foten skuddande hemlandssnön!
Kom att vid Como på kullen vila
och se regnbågen stå över sjön!

På Dômens dörr i Milano glänta,
hör hymner döna vid orgelns ljud --
men håll din gudstjänst bredvid Magenta,
och jubla tack till de fries Gud!

Låt icke sorgen få makten med dig,
fast glädjen ej är vid Brenta gäst!
Frälst är Milano, frälst blir Venedig,
när frihets purpursådd strös härnäst.

Slut dig till Roma, det fornas moder,
men stirra ej på dess öde rum:
tänk dig i stället för fallna stoder
ett bättre, nytt Capitolium!

8v

Av gamla vaser i guld och lera
vad stort, vad nyttigt har du väl lärt?
Det simpla svärdet uppå Caprera
är tusen gånger så mycket värt.

Låt alle kännare högt predika
om gruppen den och om torson den!
Jag såg på gatorna det antika
i dessa kvinnor och desse män.

För marmorstoder jag ej kan brinna,
helst när det fattas dem arm och ben;
jag vet blott, jag, att den skönsta kvinna
alldeles icke var gjord av sten.

Jag vet, fast olärd som Cicerone,
varest de rödaste läppar le:
I lunden under Neapels måne
jag vet att minst du behöver be.

Du ser i fjärran Vesuven skicka
sin rökkolonn genom högblå luft;
där, hos den solbrända vingårdsflicka,
skölj ner ditt överskott av förnuft!

84

Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa,
som yra fålar, av idel fröjd!
Hör du? Osynliga flöjter klinga
ur luft, ur vågor, i dal, på höjd!

O, vad mitt hjärta har våndats, fånget
i frack, i flärd och i onatur!
Mitt unga lejon, tag nu ut språnget
och slå med tassen omkull din bur.

Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra
där yppig skymning bland rosor rår!
I morgon blyges man för varandra,
att man var säll som en gud i går.

I dag jag än kan få folk att lyssna,
fastän jag blott har en svag tenor;
i morgon blir det min lott att tystna
för någon röst, som är stark och stor.

I morgon skall man ha glömt det hela,
i dag dock lever min lilla dikt
och låter fritt små fontäner spela
i lust och solljus och tillförsikt.

85

Sitt ner och plocka bland mina rosor
och rör med läpparne vid mitt vin!
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.