jag sjunger och jag ler,
och min Petit jag ansar
och önskar intet mer.
Han är min vän, han skall så bli,
och ingen flärd oeh jalusi
förvilla
min lilla,
min lillaste Petit.
Du lilla unge! minns du,
du rymde från din vän?
Jag grät och ropte: "finns du,
Petit, så kom igen!"
Och bäst du for kring rymden nyss,
du vände om, du kom och lyss.
Ja, ungen
var tvungen:
han ville ha en kyss.
Jag reder till så gärna
min lilla kammare,
dit endast kvällens stjärna
får genom fönstret se.
Där jag, Petit och fru Petite,
ej hålla fejd om mitt och ditt;
men spela
och dela
vårt nöje avundsfritt.
Jag undrar nog hur länge
jag leva får så säll!
Man säger: fast vi stänge
vår dörr så väl var kväll,
så finns en vingad pilt med makt
att ta Petit — och ta dess Vakt.
Horribelt!
Terribelt!
Men så har mamma sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar