Nu helgmålsklockor gå på Skansen
och sjätte dagens sol går ner.
I väster ligger aftonglansen
liksom ett gyllne land och ler.
I staden ännu oron bullrar
på gator, broar, kaj och torg.
Det låter, som när åskan mullrar
en kvalmig dag i molnens borg.
Sitt arbet’ folket nu har lyktat
för veckan, som till ända gått.
Men än har mödan icke flyktat,
än ha så många tusen brått.
Ty köp skall göras, mat skall hämtas,
från skräddar’n skola kläder hem.
Fast helgmålsklockans kläppar klämtat,
vem hade tid att lyss på dem?
Till nöjets tempel, som re’n tändas,
en väldig mänskoström nu går.
Vi, arma barn, ha lätt att bländas
av pajasfröjd, som trumman slår.
Det, som vi se, som ler och blänker
och låter trevligt, glatt och yrt,
dit ila vi och ankart sänker,
fast nöjet ofta se’n blir dyrt.
Vem lyss på helgmålsklockans maning,
vem vänder blicken vid dess bud
i inre bön och stilla spaning
mot Herren, våra fäders Gud? —
En sjuk, som tyst på plågans läger
sin levnads räkning genomgår;
en ensam själ, som ingen äger
att dela sorgen, tung och svår.
Ack, våra fäders liv på landet,
som gick liksom ett draget ur
och uppbars utav sammanbandet
emellan ande och natur,
det är förbi. Ur rena brunnar
de släckte törsten mer än vi,
och därför sjöngo deras munnar
en sång, som det var ande i.
När helgmålsklockan ljöd i kvällen,
de togo sina hattar av
och möttes, fast på skilda ställen,
i andakt som vid mödans grav.
De tvådde sig och ömste kläder,
ty Herrens sabbat ingick då,
och gladdes, såsom David kväder,
att få till Herrens tempel gå.
Hur är det nu? Ja, låt oss pröva
vårt liv, vårt hjärta och begär.
Har tidens rus oss ej fått söva,
så att vår ande sjunken är?
Ring, helgmålsklocka, du och mana
till andakt, vaksamhet och bön,
och låt oss i din klämtning ana
ett eko ljuvt, en hälsning skön!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar