då solen just skulle gå ner.
Hon spred över bygden och tjällen
en glans, som blott himmelen ger.
Rabattens pionknoppar myste,
det doftade hägg och syren
och stugorna rödstrukna lyste
som smultron i aftonens sken.
Han älskade se på naturen,
dess stämningar, vyer och liv;
han hade bland träden och djuren
sitt ädlaste tidsfördriv.
Ibland stod han drömmande fången
djupt inne i grönskande skog
och lyssnade hänryckt till sången —
hans öga, hans ansikte log.
Nu satt han och hade i handen
sin bästa och trognaste vän
och såg mot den skyhöljda randen,
där rosorna lågade än.
Då tog han fiolen och spelte;
musiken var smältande blid.
En stojande barnflock sig delte
som på ett kommando därvid.
Två gossar och en liten flicka
tyst kommo och lyssnade på —
likt rådjur, som komma och dricka
och stilla vid källan stå.
De andra lekte och sprungo
och stampade stoft och mull,
fast tonerna sjöngo och klungo,
så luften därav var full.
En fågel, som satt i rönnen,
nu drillade plötsligt till —
då svarade en från lönnen
och snart hördes drill på drill!
Fiolen blev eld och lågor,
han drillade, klang och kvad
och härmade vind och vågor
och fåglar och djur och blad.
Och barnen stodo betagna
och lyssnade på fiol’n,
tills skuggorna blevo dragna
som rullgardiner för sol´n
och mödrarnas röster hördes
dem kalla till hem och tjäll
från sångens värld, där de rördes
med spelman i sommarns kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar