mot det mål, som är fastställt förut.
Och som böljorna slå omkring ångarens stam,
som det viner i tackel och klut;
så det brusar och dånar och viner och slår
av den strid, som kring livståget står.
Det är lätt bli förbryllad och sjunka ihop.
Vad är livet? En meningslös strid,
som än framgår vid jubel, än tårar och rop
mot en dimmig och orolig tid
för att sist sjunka ned som en ström i sitt hav
i den tysta och mörka och gåtfulla grav.
Ty de släkten, som levde — allt forntidens folk —
äro borta och synas ej mer.
Endast sagans och sångens och hävdernas tolk
deras bild i sin spegel oss ger.
Men blott skuggan, blott minnet på duken nu går;
de ha slumrat i tusende, tusende år.
Och det släkte, som lever, som strider och gnyr
och som tänker och bygger, planterar och sår,
snart som agnar för vinden det skingras och flyr
och dess märke, dess kors över gravarna står.
Men på stenen gror mossa, dess skrift plånas ut,
och glömska och tystnad här segra till slut.
Varför fäkta vi då, varför strida vi käckt,
när vi snart skola lämna vår plats och vårt rum?
Se tåget det stannar: ett hjärta är bräckt;
det skall av, bäddas ned på den gård, som är stum.—
Men tåget det visslar och ilar sin gång
med vaggor i skötet och — gravar bakom.
Se modern med jollrande barnet i famn,
huru jublande lycklig hon är!
Se ungmön, som ristat den älskades namn,
i den ring, som på fingret hon bär!
Se syskonen kära, som jubla i lek —
ack, döden den skönaste tafla gör blek!
Huru kunna vi sjunga och glädjas en dag,
när i liemans tecken det ilar och går?
Men mäktig och evig är livskraftens lag:
efter natt följer dag och på vintrarna vår.
Fågel Fenix far upp ur sin aska på nytt,
och solen står kvar, sedan skuggorna flytt.
Endast stoft och materia skifta gestalt
och förgås, som det synes, i dödsskuggans dal,
men anden sig höjer odödlig ur allt
och stiger ur strider och sorger och kval
mot det mål, som av Skaparen fastställt här blev,
då han lagar för livet och människan skrev.
Om du tvivlar på Gud, jämt på rullsten du går,
och det hela blir kaos och virrvarr till sist,
och ditt huvud du blodigt mot klipporna slår
och du sjunker i tomhet, förtvivlan och brist.
Utan mening ditt liv, när det stannar, ditt ur!
Fastän skapad som mänska, du dör som ett djur.
Men om tron på din himmelske fader du bär
som en stadig förvissning, en gyllne klenod,
o, då skall du, trots strider och växlingar här,
äga tröst och hugsvalan och utsikt och mod;
fastän livståget ilar mot dödsskuggans stad,
skall du sjunga om seger och känna dig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar