Tidens sång

Undan, ur vägen!
Tiden älskar inte dem som tjusas av sköna blomster,
tiden älskar inte er, som stå drömmande vid källorna i skogen.
Narrar, som gå de smala vägarna, där humlorna surra och ugglan sitter gömd i gamla träd -
tiden har dömt er, glömt er!
Här komma de unga magistrarna
- vita mössor, vita händer -
med sånger om sten och betong,
funktionalistiska hus
och funktionalistisk kärlek,
lyftkranar och psykoanalys.
Tidens sång om fabrikerna
stiger svettig från studentkuporna.

Men jag väntar på en ny sångare,
en sångare med ett starkt hjärta och en mäktig själ,
som gör det modernt att tala till människor om det mänskliga
och om livets väsentligheter,
en man som gått genom livets öknar och stått i andens hammarsmedja
och talar lågmält och stort
om den nya jorden
och den nya himmelen, långt långt i fjärran.