min kind emot min hand i svärmiskt mod jag lutar.
Varföre skulle jag sjunga mer, då andra bättre tala?
Snarare ville jag tiga då vid andras täckare sång.
Men skulle jag sjunga igen, så vill jag som tuppar gala,
och då skall man gapa som höns på mig, och undra en gång.
Varföre skulle jag måla nu, då andra bättre sudda?
Med kimrök, krita och rödfärg stänka de ner sin duk.
Snarare vill jag då själv begynna att riktigt kludda,
och då skall man baxnas och ropa: vi hålla vad, mot jämnt och udda,
att detta är bästa sättet att måla, det är ett förträffligt bruk.
Men detta är elakt yttrat av mig; jag skall icke säga så illa!
Hellre vill jag sjunga för mig blott då, när ingen på mig hör.
Måla vill jag ock, sittande ensam och allena, tyst och stilla:
mina tavlor skall jag göra, så länge tills jag dör.
Nu, Fader i himmelen, vill jag säga ett ord till Dig.
Jag talar öppenhjärtigt och fritt, såsom vi också höra
till samma familj, och Du är en, som förbarmar Sig.
Jag skall därföre säga Dig vad som jag ämnar att göra:
jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla,
och aldrig göra den ringaste varelse i världen det minsta illa.
Dig älskar jag, o min himmelske store Fader!
Om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.
Och jag älskar ävenså din stackars Son, och alla
dina andra Söner, vad än man i världen dem allt må kalla.
Din Ande älskar jag ock i ord och gärning; när almar och lindar susa,
så hör jag din Ande också, likasom då höga vattufall brusa. -
Med blommor har Du och din Ande överstrött åt mig min stråt,
och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt.
Röda rosor, och vita, och blå, o levandes Gud! och blad så gröna.
Hur har Du ej smyckat för mig min äng? och gjort mina hagar sköna?
För min del är jag själv blott ett för foder mejat och avslaget hö:
och därföre nu - när helst Du tycker, o min gode Fader! - så vill jag dö.
C J L Almqvist:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar