Emot tidens religionsförakt

I anledning av något dagblad dåförtiden.

Gack, Satan, bort! Bort med din skara,
far ända in i avgrunden!
Du hittills hövlig velat vara
och synas som de kristnas vän.
Men vad för roll, som du nu spelar,
det i den tanken föga felar:
du på vår jord nedslagen är!
Du i poetens blomster spökar;
och jordens vittra avskrap rökar
och på ditt altar offer bär.
Ej nog det är att hjärtan dåra
med ditt fördömda dagbladssnack;
du helgedomarna vill såra
med hjälp utav ditt vittra pack.

Hör du, som nyligt kunnat våga
ett tempel inom luthersk bygd
med djävulskapens fulla råga
ohelga, kristenhet till blygd!
Du kandidat till helvete,
avkomling i förbannelse,
du väldigheters smädare
och avgrundens lovsjungare!
Du som din låga spya lämnat
vid Herrens helga altare
(jag undrar, jord, att du ej rämnat
och låtit dessa fräcka se
att det är rum i helvete
för smädare i vitterheten),
var ej gemen, om du vill häva
grundstenen för vår salighet
med dräggen av din vitterhet.

Säg, vilket slott föll för din anda
och vem har lärt dig att uppblanda
en skrift mot äkta kristendom
med många glosor, inga skäl?
Skäms, din fördömda syndaträl!
(Du skall ock dö, vart vill du landa?)
Bevis, vad du i fräckhet säger,
att Herrens bord den kraft ej äger,
som prisar denna Stiftnings helgd!
Bevis ock, att vår jord ej burit
den Gud, som vi vår trohet svurit
i dop och nattvard, bevis det!
Du vitterhetens yra hop,
sjung ännu icke segerrop
mot Sakramentets Jehova!
Att Nåd är dröm och Tro en villa
för dem som tänka lågt och illa
(håll, djärve usling, något stilla!),
bevisa slikt, om du förmår!
Men, svarta själ, du häpen står.

Än givs här folk, som kunna tänka
så fort, som du, som söker blänka
i ovett mot din Skapare,
och likväl underskriva de
med hand och hjärta denna lära.
Ja, skamlöse, tänk, de begära
att andas och uppge sin anda
i denna tro, som kan förblanda
det svåraste, som vankar här,
med säkert hopp av lugnet där.
Den stora skara, som erfarit
vad nåd, vad tro, vad Nattvard varit
och vad för sötma däri finns,
det mänskoantal, som insomnat,
sen loppet lyckligt de fullkomnat,
på bädden utav Jesu blod:
den hemska ånger på det sista
som alla dina likars lista
i alla tider visat fram,
de skola sätta dig till skam -
och det att ingen återtagit
i sista, sista andedraget
och ångrat sökta tillflykten
till den bekände Frälsaren,
det sammanlagt skall dig förkväva,
och i förtvivlans kval nedgräva,
det skall betaga dig ditt mål,
och ställd på evighetens bål
du mina ord skall visst besanna,
att du den natten får förbanna,
då, ulven lik, i mänskodräkt
du, värst av allt i Skaparns släkt,
Guds bord och ord och sak försmädat.
Förvillade! Du Gud har hädat.

L Linderot: