mot höjder, vilka ingen mäktat nå,
om att få lyftas högst på livets bölja
i skum och glans, där himlens väder gå,
och slippa se det gråa dammet hölja
ett liv i värmen vid en spiselvrå.
Men livet kröp längs marken tätt som ormen
och tiden välte framåt tung och trög.
En usel pust, en regnskur blev av stormen
och bergen krympte till en mullvadshög.
Allt var så grått i färg och smått i formen.
Då vart jag led att vänta mer - och ljög.
Av lögner vävde jag för att bedraga
min egen oro mig en praktfull skrud,
att kläda ut mitt liv i till en saga,
att kläda ut mig själv i till en gud.
En nessosmantel blev den. Vill jag taga
den av, så flår jag av min egen hud. - - -
S Selander:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar