Min håg är mörk och mödosamt jag tvingat
min vers att sjunga, då dess stämma svek.
Av trögtänkt grubbel är min panna blek
och tyngdens lag min bana har betingat.
Och dock, hur älskar jag ej allting vingat,
allt ogripbart - en tankes lätta lek,
en ton, som mjukt i tystnaden förklingat,
en blick, som skymtar skiftande och vek.
Jag är en samlare, som har porslin
och klar kristall bak mörka skåpets ruta.
Var ensam kväll min lampa tyst jag tänder
och flyttar fram en pjäs med ömma händer
att hemligt, som en munk i källarn, njuta
dess spröda skönhet såsom han sitt vin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar