hon vägrar det suckande hjärtat sitt ljud.
Farväl, min odödlighets lager!
Jag glöms, men dock känns av en vän och av Gud.
Jaquette! vill du trogen mig bliva,
föraktar jag skatter och lysande namn.
Den nåd mig en konung kan giva,
ack! svarar den väl mot en kyss i din famn?
* * *
Att över mänskors svaghet klaga
är röja sin - o, min Jaquette!
Vi vilja andras fel fördraga;
då njuta vi en lika rätt.
När nu ej hämnd och avund spara
att öva ut sitt raseri -
låt då vår enda omsorg bli
att älska och att sälla vara.
B Lidner:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar