Vårskymning

Den ena kom från slottet, hon smög i trädgårdsvrår
mellan örter och snår,
som ångade och drömde i skymningsljuvlig vår.

Där fiskar nyponhulling, där biter hagtornstand
på de vildvuxna land,
och skälmska grenar nappa i flätans röda band.

Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett.
Ack, månntro någon sett?
Kanhända guvernanten? Det vore alltför lett.

Och rädd och lycklig går hon emot den sjunkna sol,
medan ängens viol
helt ödmjukt kysser fållen av yngsta frökens kjol.

Den andre kom ur skogen, på blåbärshagens stig,
han kom smidig och vig.
Hej, över gärdesgården hur lätt han svängde sig!

Han satt din djäknemössa på sned som en barett,
och till knappnålsbukett
en körsbärskvist han brutit med blom som daggen vätt.

Men runt omkring ur lövet han tyckte att han fick
mången spejande blick,
han tyckte trasten sporde så misstänkt vart han gick.

Så vandra det, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.

De mötades på kullen, de mötades vid ån
i den glimmande slån.
De kyssades så blygt, att de skämmades för mån´.