Med klaraste sikt mot döden
och ständig medvetenhet
om fattigdomens helga dag,
då kläderna skola falla,
jag avvaktar mina öden
och strider mot grå förtret,
försöker med solblanka värjeslag
att slå mig igenom dem alla.
Gudom på Livets berg,
fyll nu mitt bröst med märg,
fyll mig med solsken i roten och stammen!
Blomme jag manligt! Amen!
På grund av att andra följa
vid slutet av mina spår,
alls icke äger jag rättighet
att kvarlämna veord tomma.
För nästa vandrarebölja,
som nalkas med törnekrönt hår,
i arvets bok skall det stå: Jag vet,
att ja-orden evigt blomma.
Väx, är det första bud!
Ja, susar markens skrud!
Ja, ropar solen åt människostammen!
Ja, är min lovsång! Amen!
"Men blodiga händer syssla
och rödaste kvasten går,
och ändå vill du mana mig:
Behåll den friska minen!
Du vill med små blommor pyssla -
idyllen med kannan står
och vattnar helt förnöjd en stig
i skuggan av giljotinen."
- - -
Skåda min åsikts färg:
Grönt lyser hoppets berg.
Framtiden grönkläder svartnade stammen.
Hjälp mig att vattna! Amen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar