Mildaste förbarmare!
Huset snart jag lämna skall,
allt som skarpt jag genomtänkt,
fintligt reparerat.
Sökte bygga varmare.
Rännan fick ett gynnsamt fall.
Hade dropp och sipper stänkt,
allt blev arrangerat.
Ledstång smal, som vacklat,
stöddes gott och väl.
Utanför blev spacklat
under långsamt gräl.
Stred mot åsiktslarmare
- händigt folk i alla fall -
stred om ådring, färg och hall -
- - -
Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.
Allt jag lämna skall.
Minnes hur jag gnolade,
frisk med praktiskt ögonspel.
Blicken flög i forskning kvickt -
allt blev kontrollerat.
Målaren sig solade
ljuvt på stegens överdel,
visslade den silverdikt,
nyss han komponerat.
Ägandet i trevnad
blommade omkring.
Allting i min levnad
ordnat fint i ring.
Punktlig inbetalare
stod i banken, välvd och kall,
siffras ljud gav återskall -
- - -
Luften nu blev svalare...
Allt jag lämna skall.
Väggens yta härmade
tavlor av en evig vår.
Ur tapetverk, skilda slag,
blommor syntes skjuta.
Falska fåglar svärmade
omkring klistrarn på sin lår,
där han sjöng mot slut av dag -
Stjärnor på min ruta.
Stjärnor på min ruta.
Skymning - lugn och nyter -
gå på nakna golv.
Snart ett ljussken flyter -
möbler dra till tolv.
Inga dunk bestänka mig -
buller vid en hyllas fall.
Nej, jag står i egen hall.
- - -
Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!
Allt jag lämna skall!
Amor - amorterare - - -
Amor - nej, det var av Mors!
Älska livet är ju ett,
lämna det ett annat.
Punktlig inkasserare
stryker med sitt svarta kors.
Pressar räntan ut i svett.
Kanske får du sannat:
ledstång smal, som vacklat,
stöder gott och tryggt,
när ditt hus blir tacklat -
gran vid porten - snyggt!
Tvist bland hesa bärare
- händigt folk i ledsamt kall -
baxar kistan ner från hall -
- - -
Svartaste förfärare!
Allt jag lämna skall!
B Sjöberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar