om namnlösa ting, såg det onda ske,
det som icke har slut eller hopp.
Det skälvde, borrade, slipade ben
och vältrade berg av formlös sten
över skälvande gossekropp.
I skräckfyllda rum flöt natten hän,
fast min aftonbön på böjda knän
jag bedit i skymningens stund,
i en ändlös pinande evighetsring
förblindad jag slungades kring och kring
och stryptes för var sekund.
Det har intet språk: det var ingen tid,
intet rum, icke ljus, endast formlös strid -
det var helvetets hemlighet.
Vid min skälvande kropp satt min gamle far,
och när matt jag sporde vad drömmen var,
så sade han: ingen vet.
D Andersson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar